Det är pinsamt att vara stark. Särskilt om man ligger i fejd med någon som är svag. Då framstår man lätt som skurken, mobbaren, tyrannen, även om man både har rätt och är den som angripits. Vår kultur rymmer många exempel på denna fördom: ”Ge dig på någon i din egen storlek!”, ”David mot Goliat,” och så vidare. Men hur pinsam denna styrka än är så är den ändå bättre än svaghet. För svaghet har konsekvenser, konsekvenser som demonstrerades den sjunde oktober i Israel.

Läs även: Ahmed: Därför reser jag till Israel nu

Israel har varit den pinsamt starke sedan statens grundande. Och tur är det, för landet hade knappast överlevt om så inte varit fallet. Igen och igen så har landet besegrat sina otaliga motståndare. Detta har gjort det alltför lätt att glömma vilka dessa motståndare är. Israel är ett fritt och demokratiskt land omgivet av fiender motiverade av antisemitism, islamism och socialism.

Det är en kamp mellan en judisk stat där en femtedel av befolkningen är araber, och ett flertal stater som fördrivit eller mördat alla sina judar. I 75 år har Israel haft alla möjligheter att utrota palestinierna, utan att försöka. I 75 år har araberna försökt utrota israelerna, utan att lyckas.

Men Israels framgångar har kastat en skugga över landet. Det är lätt att glömma vad israelerna riskerar vid en förlust, varför de är så rädda och varför de gör vad de gör för att försvara sig. Eftersom israelerna alltid eller nästan alltid vunnit så har de framstått som mobbaren. Detta har gjort Israel extremt impopulärt, även här i Väst, där många av ren reflex står på den svages sida. Om den svage förtjänar detta stöd diskuteras inte. Israel i synnerhet och judar i allmänhet har länge varit oacceptabelt framgångsrika.

Den starkes största svaghet är den egna styrkan. Omvänt så är den svages största styrka den egna svagheten. Tack vare denna svaghet framstår de svaga som ädlare än vad de är. Det är svårt att se skillnad på en misslyckad förövare och ett offer. Israels fienders vidrighet har länge dolts av deras oförmåga. Att deras mål att driva ut judarna i havet aldrig lyckats betyder att vi måste påminnas om att detta faktiskt är målet.

Grymheter som inte kunnat genomföras vare sig syns eller fördöms. Den sjunde oktober, när Israels styrka tillfälligt vacklade, så fick vi en glimt. Vissa reagerar med förvåning, vilket i sig borde vara förvånande.

Många tyckare är snabba att påpeka att det ”inte var alla palestinier” som begick illdåd i Israel. Skulden läggs istället på Hamas, som likt syndabocken ensam får bära kollektivets skuld. Visst ligger det en del i det. Men vi bör komma ihåg att Hamas vann det palestinska valet 2006, även om det (lyckligtvis) bara var i Gaza de lyckades slita åt sig kontrollen från sina rivaler. Inga nya val har hållits sedan dess, då det antas att valresultatet skulle upprepas.

Läs även: Brinkemo: Förenade klanemiraten Palestina – ett tankeexperiment

Även de palestinier som inte stödjer Hamas tenderar att sympatisera med dess mål och hysa förståelse för dess medel. När murarna föll strömmade åtminstone hundratals och kanske tusentals Gazabor över gränsen för att delta i mord och plundring. Videor på nätet visar fångna israeler i Gaza som paraderas och bespottas av folkmassor.

Notera att det festades över hela den islamska världen, vilket idag inkluderar delar av Sverige. Ja, alla palestinier, araber, och muslimer är inte skyldiga för barnamorden, våldtäkterna, och kidnappningarna, men en betydande del av dem sympatiserar med det. Kanske till och med en majoritet.

Sådana sympatier är inte begränsade till palestinier eller muslimer. Även bland etniska svenskar hör man sådant som ”javisst, man ska inte skjuta barn och våldta kvinnor, men Israel...” Som om det fanns något mer att tillägga. Ofta är det som följer efter ”men Israel…” sådant som Israel gjort för att skydda barn från att bli skjutna och kvinnor våldtagna.

Den starke kan tillåta sig att vara naiv. Eller kanske mer precist, den naive kan tillåta sig att vara naiv så länge den beskyddas av den starke. Vi skyddas från konsekvenserna av denna naivitet så länge styrkan finns kvar. Det kan få oss att tro att styrkan inte behövs. För vem behöver brandkåren när det inte brinner, sjukvården när vi är friska, polisen när vi inte håller på att mördas?

Vi glömmer att det inte brinner just tack vare brandkåren, att vi är friska just tack vare sjukvården, att vi inte mördas just tack vare polisen. Visst är det pinsamt att vara stark, men nog saknar vi denna pinsamhet när vi mister den.

Mina tankar vandrar mot en specifik massaker inom den större massakern, nämligen ”Supernovafestivalen” utanför Re’im. Där hade ungdomar samlats för att fira ”vänner, kärlek, och oändlig frihet.” Fredsfesten fick ett bryskt avbrott sabbatsmorgonen den sjunde oktober.

Läs även: Norell: Att relativisera Hamas brott och göra sig blind