Sent på tisdagskvällen sköts artisten C.Gambino, 26, till döds i ett garage på Hisingen i Göteborg. Denna skjutning inräknat har 2 172 skjutningar ägt rum i ”Bullerbylandet” Sverige sedan 1 januari 2018. De har resulterat i 728 skadade individer och 325 dödsfall varav ett stort antal är så kallade ”felskjutningar” som drabbat helt oskyldiga som antingen skadats eller avlidit. Hur många som blivit traumatiserade av att ha bevittnat någon av de 2 172 skjutningarna finns det ingen känd statistik på.

Läs även: Sparf: Uppfostringsresor, IS-turister och Unikaboxar

Kriminalitet associeras ofta med antingen ondskefulla banditer, psykopater, eller människor som tidigt i livet råkat illa ut och därför mer eller mindre mot sin vilja hamnat på brottets bana. Men den allvarliga kriminaliteten, den organiserade brottsligheten, är snarare sprungen ur en alternativ syn på både individ, familj, samhälle, stat och regelsystem formaliserade i lagtexter. Exemplet södra Italiens maffior illustrerar detta väl.

Det geografiska läget strax norr om Medelhavet innebar att södra Italien ständigt genom historien blivit erövrat av imperier och olika folkslag; greker, fenicier, greker, romare, araber, goter, normander, österrikare, spanjorer, fransmän, engelsmän, för att nämna några. Det är ett område där staten som idé, lagen och tilltron till opersonliga institutioner aldrig slagit rot i människor sinnen. Det är en gynnsam grogrund för framväxten av en oppositionell ordning.

Maffian växte sig stark på grund av ett maktvakuum som inte är helt olikt läget i dagens Sverige. Medan migranter som kommer till Sverige möter en stat vars lagstiftning tränger långt in i den personliga sfären, områden som i hemlandet skötts och omhändertagits av den utvidgade familjen, var det staten som migrerade till de södra regionerna 1861 när Italien bildades. Men den upplevdes av syditalienare som något utifrån-kommande, något man generellt förhöll sig misstänksam mot.

Låt oss blicka söderöver, till den region som utgör ”fotspetsen” av den italienska halvön –Kalabrien – där den klanbaserade kriminella organisationen ’Ndranghetan har sitt ursprung och huvudfäste. Den räknas numera som världens största, rikaste och mäktigaste maffia. I Tomas Lappalainens bok ”’Ndrangheta - en bok om maffian i Kalabrien”, intervjuar han vänsterpolitikern och antropologen Luigi Maria Lombardi Satriani, tidigare medlem i den parlamentariska antimaffiakommitén. Det är en man som ägnat stor tankemöda att förstå varför maffian inte möter hårdare motstånd från människorna i lokalsamhällena.

”Orsaken till att ’ndranghetan kan agera mot en bakgrund av folkligt samtycke är att maffiastrukturen i stora drag är analog med den folkliga kulturen i Syditalien”, säger Satriani i intervjun. Avgörande för att den inte hamnar i skarp konflikt med resten av samhället är att människorna delar ett grundläggande kulturellt värdesystem. ”Centrala drag i denna kultur rör synen på heder, synen på män och kvinnor och, framför allt, synen på lagen och staten som någonting som finns långt borta och som egentligen inte på något vettigt sätt har någon att göra med hur livet ska levas och samhället fungera.”

Lagen och staten upplevs av människorna som något hotfullt, skriver Lappalainen, som kommer utifrån; ”som något som inte finns i vårt skinn, i den luft vi andas.”

Läs även: Koraszewski: Tältprotesterna och Västerlandets blindhet

Man bör förstå de olika relations-nivåerna bland befolkningen genom att se den som tre växande cirklar. Den innersta mindre cirkeln består av ’ndrangheta-medlemmarna. Nästa cirkel som är större består av människor som inte själva är medlemmar men som i det vardagliga livet kommer i kontakt med den. Thomas Lappalainen:

Det kan vara arbetslösa som får tillfälliga eller mer långvariga jobb i ’ndranghetans regi. Det kan vara människor som utan att själva vara ’ndranghetisti regelmässigt gör affärer med den kriminella organisationen. Det kan vara människor som utan att något kriminellt står i fokus helt enkel är släkt och vänner och därför umgås med varandra. Runt omkring dessa finns ytterligare en stor cirkel som består av människor som inte direkt har med ’ndranghetan att göra och som betraktar den som något ont som man helt enkelt får leva med eftersom det inte går att bli av med den.

Att grundläggande element i södra Italiens kultur samspelar med ’ndranghetans leder till att både utländska och norditalienska journalisters frågor till befolkningen har fel utgångspunkt. Ofta ställs frågan till ”vanligt” folk om maffian som väldigt ofta svarar: ”Jag vet inte vad maffian är för något.” Svaret göder misstänksamhet, inte sällan hån hos framför allt norditalienska journalister och deras mediakonsumenter i norr, men Lappalainen menar att svaret är utsagt i god tro och måste förstås i sin kontext:

Den journalistiska kulturen tar staten för given och förutsätter att dess värden omfattas av alla, men för människor som inte har den ’i sitt skinn’ blir frågorna som ställs om maffian då svåra att besvara.

Det uppstår en monumental kulturkrock trots att det inte rör sig om intervjuer av människor med annan etnicitet med rötter i ett annat land. Det visar i sig på den viktiga men sällan uppmärksammade och därför heller inte differentierade förståelsen av begreppet kultur som i Sverige varit reducerat till olika exotiska maträtter, sång och musik, högtider och sedvänjor.

I statslösa samhällen eller illa fungerande stater måste man stå upp för sin egen rätt. Ur ett sådant tillstånd uppstår hederskulturen där varje kränkning, i ord eller handling, tas på blodigaste allvar, ofta övertolkade fast många situationer är tvetydiga, enligt principen; det är bättre att förekomma än att förekommas. Det är under sådana betingelser machokulturen med blodshämnd och vendettor uppstår, allt det som ingen för bara några decennier inte kunde förställa sig ske på svensk mark, men som det numera rapporteras om i stor omfattning.

Staten som har ensamrätt på att ta ut skatt av befolkningen liksom vålds- och rättsskipningsmonopol har i Kalabrien och andra sydregioner inte i tillräckligt hög grad fått fäste i människornas sinnen, trots ansträngningar sedan 1861. Inte ens fascisterna lyckades under Mussolini.

Om inte 163 år räckt i Italien, hur kan vi då förvänta oss något annat än en kriminalitet som i ökande omfattning ägnar sig åt ”skatteindrivning” i form av krav på beskyddarpengar från företagare, infiltration av statliga och kommunala institutioner, parallell rättskipning och blodshämnder.

Ett förstatligat sinne erövras inte på en kafferast.

Läs även: Brinkemo: Kulturell klientelism och infiltrerade myndigheter