Ska man skratta eller gråta?

Dagen efter min förra krönika publiceras en debattartikel av en socialantropolog som är en enda illustration av vad jag precis skrivit om. Jag efterfrågade forskning, någon form av paradigmskifte kring hur man ska förklara det växande utanförskapet, våldet, gängen, stenkastningen, upploppen.

Läs även: Brinkemo: Kunskapen om klaner är ett paradigmskifte

Rubriken på debattartikeln: ”Upploppen är ett symptom på förtrycket mot samhällets utsatta”. Antropologen menar att upploppen är ”de ohördas språk”:

Genom att måla fram de utstötta som ensamt ansvariga skurkar lyckas de privilegierade ducka för sitt eget ansvar. Det kanske mest absurda med detta torde ändå vara att maktstrukturernas riktiga offer – de utstötta – framställs som förövaren.

Det rådande paradigmet inom akademien domineras av socioekonomiska perspektiv och maktanalyser. Dessa i sig relevanta analysmodeller räcker inte för att förklara det monumentala utanförskapet, vare sig upploppen eller den klanbaserad kriminaliteten, bristande tillit, heders- och tystnadskultur eller den parallella rättskipningen.

Socialantropologi är läran om människan som social varelse. Linköping universitets hemsida om ämnet förklarar:

Trots globaliseringsprocesser uppvisar mänskliga samhällen en enorm variationsrikedom när det gäller sätten att organisera sig socialt, politiskt och ekonomiskt, och vilka kulturella och religiösa praktiker man ägnar sig åt.

Ja, just det.
Det är det som ska beforskas, olika kulturers särart och deras möte med varandra.

Alla på jorden är inte svenskar med svenska erfarenheter. De flesta samhällen runt världen är inte organiserade som vårt. Svensk kultur är svensk kultur och det finns en myriad andra. I grova drag finns det kollektivistiska kulturer och individualistiska. Det finns olika sätt runt om i världen att lösa konflikter och skipa rätt. Det finns olika erfarenheter av en statsapparat. Det finns skriftkulturer och muntligt traderade.

Det finns länder med generellt hög utbildningsnivå och länder där kunskap inte premieras lika högt eller där staten inte kan erbjuda befolkningen utbildning.

Det finns kulturer där religiös praktik och värderingar trumfar ett lands lagstiftning och kulturer där religion och stat är sammanflätad.

Det finns samhällen där människor socialiserats in i demokratiskt tänkande och där lagen och språket är det gemensamma kittet. Det finns länder där människor inte upplevt en enda dag av yttrandefrihet medan andra folk värderar den högre än allt annat. Det finns samhällen där tilliten människor emellan och gentemot staten är ytterst bristfällig och det finns högtillitssamhällen – som de skandinaviska.

Om nu människor som kommer till Sverige är socialiserade och präglade av någon av alla dessa kulturer, vore det inte då åtminstone lite intressant att beakta dessa aspekter när man genom att bara öppna en tidning kan misstänka att det som kallas integration inte fungerar så som den svenska staten önskar och förutsatt?

Den statsfinansierade forskningen är generellt sett inte tillräckligt behjälplig eftersom den domineras av ensidiga och föga differentierade perspektiv.

Läs även: Skogkär: De kriminella klanerna vinner terräng och växer sig starkare

Naturligtvis finns det en hel del bra och intressant samhällsvetenskaplig forskning, men med tanke på de resurser som staten fördelar till människor som på heltid har lyxen att ägna sig åt att förstå samhällets utveckling är det på totalen pinsamt skralt.

Bara det faktum att den svenska akademien så fundamentalt lyckats missa de socio/politisk/juridisk/ekonomiska strukturerna i många av de länder varifrån asylsökande under årtionden kommit är ett underbetyg. Hade dessa studerats hade åtminstone någon kunnat dra slutsatsen, eller åtminstone jobbat med hypotesen att det kanske, möjligtvis, eventuellt kan komma att påverka möjligheten till smidig integrering i det svenska samhället.

När någon, på eget bevåg och utan finansiering, jag, under åratal studerat klanen och dess möte med staten och får höra att perspektivet i grunden är kulturrasistiskt och kolonialt förlorar man lätt hoppet.

Rädslan för kulturbegreppet har så till den milda grad låst tankeförmågan att det i strid med allt jag skrivit hävdats att jag har ett essentiellt perspektiv på kultur. Människor från Irak ÄR sådana och kommer så alltid att förbli. Som att jag skulle ha hävdat att vi har två människotyper: klan- respektive statmänniskor.

Människor organiserar sig olika och präglas, socialiseras in i en kultur. Men kulturer är föränderliga och vi ser mängder med människor som smidigt anpassar sig såpass mycket till Sverige att de blir funktionella medborgare, utan att helt göra avkall på sin ursprungskultur.

Fine.

Problemet är den andel som inte ens förstår var de befinner sig, vilken typ av anpassning som faktiskt krävs och som agerar i strid med själva fundamentet av det som bär upp ett land som Sverige.

Läs även: Brinkemo: Kristendomen blev klansamhällets bane

Samhällsvetenskapen har ett gigantiskt forskningsfält att kasta sig över.

Den måste sluta avhända människor med rötter i andra kulturer egen agens och eget ansvar genom att se världen som befolkad av människor som antingen är svaga eller starka, utstötta eller privilegierade.

Att vara människa är mer komplext än så.