Man ska inte inbilla sig att Nicolaus Copernicus (f. 1473) jublade och slog volter när han upptäckte att jorden roterar runt solen och inte tvärtom. Upptäckten stred mot självaste Aristoteles ”självklara” teori och ruckade hela katolska kyrkans och allmänhetens världsbild.

Läs även: Essä: Marxismen och klansamhället som utopi

Han bävade och insåg vilka konsekvenser det kunde få för honom. Därför avstod han länge med att berätta vad han kommit fram till. Det krävdes övertalning från förtrogna i omgivningen.

Kunskap som är ny och inte går att foga in i en gammal världsbild känns initialt hotfull.
Så har det alltid varit.

När väl det nya etablerats uppfattar efterkommande generationer det som obegripligt att det en gång varit kontroversiellt. Det fungerar som i Kjell Höglunds låttitel: ”Man vänjer sig”.

Jag läser om ”Delårsrapport för kommunstyrelsen” i Göteborg. Stadsledningen för Sveriges näst största kommun skriver om klaner och släktbaserade kriminella nätverk som utövar social kontroll över geografiska områden, och som skrämmer både lokalsamhället och kommunanställda till tystnad.

Rapporten nämner hederskultur, blodshämnd och parallell rättskipning, att barn växer upp och fostras inom ramen för denna struktur, och så småningom ofta gifter sig av strategiska skäl för att skapa lojalitet med andra storfamiljer.

Det är inte länge sedan en sådan här beskrivning av delar av samhället hade varit fullständigt otänkbar. Framför allt för att kunskapsnivån kring klanstrukturer tills nyligen var obefintlig, men också för att den ruckade på världsbilden. Den avslöjade otillräckliga analysmodeller för att förstå nya samhälleliga fenomen och ett växande utanförskap. Fram till nyligen var socioekonomiska analysmodeller de allt igenom rådande. Men ny tankemateria, hårt kritiserad i början, har nu sakta men säkert börjat anammas av delar av det offentliga Sverige.

Läs även: Essä: Staten, klanen och de klasslösa drömmarna

Det är ingen hemlighet att jag har skrivit böcker och andra texter om klaner (Mellan klan och stat, 2014 och Klanen, 2018). Den kunskapen kan så klart inte jämföras med upptäckten av hur universum ser ut, men själva processen, den tröghet som uppvisas inför paradigmskiften, är likartad och djupt fascinerande.

Jag har av förklarliga skäl följt den på nära håll: Hur kunskap går från tabubelagd till (mer eller mindre) godkänd och till och med värdefull.

Att förstå den kan lära oss något om oss själva, människan.

Låt mig backa bandet. Det var genom mitt arbete i en somalisk organisation i Rosengård som jag på allvar upptäckte klansamhället. Jag ställde massor av frågor till människor, läste på och upptäckte att det här är en organisationsform som är vida utbredd, både historiskt och än i dag runt om i världen.

Även om kunskapen om dessa strukturer är märkligt ouppmärksammad i Sverige så skulle det ha varit relativt oproblematiskt att beskriva länder som Afghanistan, Libyen, Somalia och Papua Nya Guinea som klansamhällen. Man hade kunnat hänvisa till internationell forskning och empiri.

Men när man som jag ville förstå vad som händer när klanens organisationsform genom migration möter ett samhälle byggt på stat och myndigheter fanns det ingen svensk forskning att hänvisa till.

Om det inte finns forskning ställs man inför ett val. Antingen att inte alls beakta att människor har en annan typ av samhällserfarenhet, eller också att försöka förstå vad som kan bli problematiskt, trots att vetenskapliga data saknas.

Jag hade att gå på dels vad jag själv erfarit, studerat och hört från somaliska kollegor, dels på allt fler myndighetsrapporter och tidningsartiklar som talade om kulturkrockar. Utifrån kunskap om klanens respektive statens struktur och karaktäristika kunde jag sluta mig till att kulturkrockarna var ett resultat av två olika sätt att organisera samhället. Exempelvis: Staten främjar individualism medan klanen kollektivism. Det får effekt i synen på äktenskap.

Klansamhället prioriterar äktenskap som gynnar gruppen i stort och ingås därför ofta av strategiska skäl. Statsamhället främjar individens egna val varför äktenskap kan ingås på så ”lösa” grunder som känslor.

Jag försökte helt enkelt förstå den inre logiken i varför kulturkrockar uppstår, i exempelvis synen på äktenskap.

I mina båda böcker om klan beskrev jag sedvanerätten i klansamhället, konfliktlösningsmetoden. Men bara deskriptivt. Jag visste emellertid att klanjustis praktiserades i Sverige. Men inte hur ofta och omfattande. Det fanns ju ingen forskning i ämnet varför jag inte ville dra förhastade slutsatser.

Jag ville heller inte utsätta mig för mer kritik än jag redan fått. Men under alla de år som jag föreläst för myndigheter och kommuner hörde jag allt oftare om parallella domstolar där familjer gör upp bortanför rättsväsendets domstolar, framför allt från polis och åklagare. Jag läste om tystnadskulturen och en framväxande maffiakultur, hörde allt mer om kränkt heder som ledde till våld och blodshämnd.

Men skulle jag gå vidare och skriva om det?

Jag drog mig i det längsta, ville inte släppa mer skit över tröskeln och få själslivet förpestat av illvilliga anklagelser.

Jag försökte tänka logiskt och koherent, dra ut linjerna och skissa på vad som kunde vara rimliga slutsatser, samtidigt som jag beklagade mig över att det inte fanns några forskningsdata.

Om sådana funnits hade ingen kunnat avfärda med att ”det finns ju ingen forskning som stöder det du säger.”

Jag läste Tomas Lappalainens bok Ndrangheta. Han var inne på samma spår men den handlade om den klanbaserade maffian i Kalabrien, hur den ätit sig in i institutionerna, näringslivet, politiken. Han skriver om hederskulturen, vålds- och skrämselkapitalet, beskyddarverksamheten, narkotikan, misstron mot staten, tystnadskulturen och den egna rättskipningen.

Men ingenting om Sverige.

Läs även: Skogkär: De kriminella klanerna vinner terräng och växer sig starkare

År 2017 hände något. Johanna Bäckström Lerneby gjorde ett reportage om Ali Khan-klanen och familjeöverhuvudets roll som medlare i konflikter. Jag tog mod till mig och skrev en artikelserie i Smedjan där jag tog upp varför vi ser parallella domstolar i förorterna, och intervjuades i Studio Ett en tid därefter. När sen Lernebys bok ”Familjen” kom 2020 var det som om något hände på allvar.

Boken mottogs otroligt väl, till och med på annars i ämnet motsträviga och illvilliga kultursidor, trots att den handlade om en kriminell klan, vilket var något jag inte primärt hade skrivit om. Jag hade dittills skrivit om klanen som organisationsform och dess möte med ett utpräglat statsamhälle, inte om klanen som organisationsform för brottslighet.

Något höll nu på att hända på allvar för att explodera när blivande rikspolischefen Mats Löfving i september 2021 i P1:s Lördagsintervjun sa att polisen kartlagt uppåt 40 kriminella klaner. Från att media i stort varit väldigt återhållsamma, för att inte säga ointresserade av fenomenet klanstrukturer, blev jag plötsligt ”hett stoff”. Jag förmodar att journalister satt och googlade ”klan” och fick upp mitt namn. I fem veckor satt jag i dagliga intervjuer med både svensk och internationell press.

Man kunde nu börja ana att något var under uppsegling – ett paradigmskifte.

Den som myntade detta begrepp var vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn. Han skrev i sitt klassiska verk ”De vetenskapliga revolutionernas struktur” (1962) om att forskare omedvetet följer rådande vetenskapliga normer och tankemönster, att de ärver ett paradigm. Det styr vilka frågor som ska ställas och inte ställas, vilka svar som är relevanta och vilka resultat som kan förväntas. Och som man frågar får man svar.

Men vad händer när man inser att svaren på frågorna inte kan förklara det man försöker förstå, när det gamla paradigmet börjar implodera?

Anomalier har uppstått.

Allt för många anomalier leder förr eller senare till omprövning, en vetenskaplig revolution. Det är jobbigt, förvirrande för att inte säga ångestskapande när världsbilden helt eller delvis krackelerar.

Man brukar säga att den som bara har en hammare ser spikar överallt.

Detsamma gäller forskare som under lång tid bara sett socioekonomi som förklaringsmöjligheter till samhälleliga problem och orättvisor. Vad forskningen säger följer i sin tur ofta journalistkåren och vad journalistkåren uppmärksammar måste politiker förhålla sig till.

Det blev allt mer ohållbart att förklara misstro till staten, hederskultur, parallella domstolar, tystnadskulturen och blodshämnden som ett resultat av bara socioekonomiskt utsatta människor.

Det krävdes något annat, i alla fall något mer.
Ett paradigmskifte är aldrig enkelt.

Men sådant sker gång efter annan inom alla vetenskapliga fält, som vid Copernicus upptäckt, och det får följdverkningar för hela samhället.

Något har nu hänt.

Läs även: Brinkemo: Kristendomen blev klansamhällets bane

Men skiftet har alltså inte initierats av forskarvärlden. Den släpar hopplöst efter.

Det märkliga är att myndigheter och kommuner (vissa) har förstått relevansen av utvidgad kunskap och ligger före dem som är satta att förstå och tolka verkligheten på ett relevant sätt.

Inte överallt.

Lite här, lite där, allt mer, som i Göteborg, om än det är otillräckligt.

Nu väntar vi bara på paradigmskiftet inom akademien.
Tiden är mogen att beträda detta outforskade fält.