Om någon minut ska jag äntra scenen.

Jag ska tala för präster, diakoner och andra anställda i en församling i ett område med stora sociala problem.

Föreläsningen föregås av en andaktsstund. Prästen, tillsammans med församlingen läser:

”Vår Fader, du som är i himlen
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen…”

En kvinnas röst höjs i salen. Hon läser samma bön – på ukrainska. Det är som om tid och rum upphör. Bilder från kriget i Ukraina, fasan där, fladdrar som en film genom mitt huvud.

”Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.”

Det brister för mig.
Tårarna rinner.

Läs även: Brinkemo: Kommunikationens irrvägar och labyrinter

En man läser samma bön – på arabiska och kriget i Syrien, i Irak, spelas upp.

Jag skakar.

En till, flera efter varandra, ber på ryska, på hindu, polska, finska…

Tiden står still och hela mänskligheten känns under några vibrerande minuter sammanfogad till ett.

I ett nu är det som om jag förstår vad tro är, vad den kan vara.
Tårarna rinner och jag som snart ska stå inför alla dessa människor.
Jag förvånas över mig själv, men jag kan inte värja mig.

Ögonblicket är vackert, stort.

Jag skakar av mig det, jag måste.

Jag låter mig kopplas in i en annan dimension av vad det innebär att vara människa. Den rationella sfären är mera hemtam. År av studier, av konkreta erfarenheter, ska nu formuleras, gestaltas och framföras för den publik jag nyss var en del av. Gråt och emotioner, om man så vill en andlig sfär, ska ersättas av intellektuell skärpa.

Jag tror det går bra. Jag kan mitt ämne, jämförelsen mellan klan och stat, eftersom jag brottats så mycket med det. Jag har kontinuerligt förkovrat mig så pass mycket att formuleringar bara något år bort i dag känns främmande. Nej, inte främmande, men allt för otillräckliga.

Denna livets förbannelse.
Aldrig färdig.
Aldrig nöjd.

Det som är en plåga är också en fördel. Se bara där livets paradox.

Om man har en djävulens advokat på sin axel, en djävul som vägrar lämna en, vill man gärna skrika: Satan – vik hädan!

Men det vore dumt. För det är denne åklagare som tvingar en att tänka ett varv till och att aldrig bli färdig.

I slutet av föreläsningen hör jag mig själv säga: ”Den kristna tron är bättre än ni antagligen fattar.”

Så förmätet att säga så till människor anställda i Svenska Kyrkan.

Meningen ger applåder.
Aha, typiskt publikfrieri.
Kanske.

Men jag har länge burit på en tanke som jag inte formulerat tillräckligt väl för att ha vågat skriva eller uttala offentligt. Men sammanhanget gjorde att det kom spontant.

För att förstå vad jag hädanefter menar måste man veta att jag har en kristen bakgrund och verkligen studerat min Bibel. När jag så småningom lämnade min barndoms kyrka slog jag igen den. Den sa mig inget längre, var det som.

Orden hade blivit döda.

I research inför min första bok om klaner återvände jag till den.
Och drabbades.

Låt mig förklara för er eftersom ni, de flesta, sannolikt är sekulära och kanske inte så bevandrade i Skriften.

I Gamla Testamentet finns två Krönikeböcker. Där finns avsnitt som jag som ung alltid hoppade över, massor av kapitel som var bortanför tråkiga och meningslösa. Det var en massa rabblande om att någon var son till den som var son till den som var… sida upp och sida ner.

I ett nu öppnades mina ögon.

Bibeln är till stora delar berättelsen om stam- eller klansamhällets upplösning. De ursprungligen tolv stammarna blev ett folk.

Nya Testamentet börjar med att härleda Jesu förfäder. Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Judas, Judas födde Fares som födde Hesrom, och så vidare.

41 led räknas upp, ända fram till Jesu födelse.

Det var ju exakt det här jag hade lärt mig om somaliska, arabiska och andra folks klaner, att man lär sig namnen på sina förfäder.

I Nya Testamentet försvinner sedan fixeringen vid blodsband. Något nytt händer, diametralt annorlunda: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Läs även: Lars Vilks och konsten att tro

En större gemenskap tar form, bortanför blodsband, klass, kön och etnicitet, en trosgemenskap som börjar fylla de funktioner som klanen tidigare haft.

Den västliga kyrkan förbjuder inte bara kusinäktenskap som ett sätt att upplösa klansystemet i Väst, den säger att det måste finnas sju led utan släktband för att ett äktenskap ska kunna ingås. I Sverige räckte det med fem led eftersom vi var en såpass liten population.

Det börjar i kyrkan, implementeras sakta men säkert in i de statsapparater som så småningom växer fram i de regioner som präglats av den romerska katolska kyrkans sfär.

Genom att människor tränas i och utvecklar samarbeten bortanför släkten växer den generella tilliten människor emellan. Det är åtminstone så som allt fler forskare, som exempelvis Jonathan F Schultz och Joseph Heinrich, inriktade på kulturell evolution, förklarar varför Väst skiljer sig från resten av världen.

Det är ju alldeles oerhört, om man tänker efter.
Men andra religioner då?
Islam?

Profeten Mohammed, från början känd som framgångsrik medlare mellan de klaner och stammar som ofta låg i fejd med varandra, ville också bygga en större, samlande gemenskap bortanför blodsband. Av olika skäl, som en krönika inte ger utrymme att utreda, lyckades det generellt sämre. I långt högre grad än i samhällen präglade av den västliga varianten av kristendomen kom kusinen att fortsätta spela en avgörande roll och funktion.

Läs även: Essä: Marxismen och klansamhället som utopi

När jag är färdig med föreläsningen och publiken reser sig för att gå kommer en kvinna fram till mig.

– Hej Per, vad roligt att lyssna till dig. Känner du igen mig?
– Nej, svarar jag lite generad.
– Jag är Maria, din kusin.