Det är ett begränsat antal individer som begår brotten.

Så säger den före detta justitieministern Morgan Johansson i det första avsnittet av den nya dokumentärserien Stockholms gängkrig som just nu går på SVT.

I första delen intervjuas kriminalreportrarna Lasse Wierup och Diamant Salihu liksom poliser om konflikten mellan barndomsvännerna som blev dödsfiender, gängmedlemmarna i Shottaz och Dödspatrullen. En pappa till en 19-åring utan kopplingar till de gängkriminella intervjuas också. Han berättar om den där decemberdagen då sonen gick hemifrån och skulle ner till Tensta centrum och råkade vara på fel plats vid fel tillfälle. Han sköts ihjäl och pappan var naturligtvis förtvivlad.

Dokumentärfilmarna är med när Morgan Johansson har ett möte med medlemmar, oroliga över våldsutvecklingen, i en nystartad förening i Järva – ”Sluta skjutningen”.

I filmen säger den tidigare justitieministern till reportern: ”Det är ett begränsat antal individer som begår de här allvarliga brotten.” Och lägger sedan till: ”De allra flesta som bor i utsatta områden tycker genuint illa om dem som begår de här brotten.”

Jaha? Varför säger han så?

Det är sannolikt sagt i ett försök att skapa lugn hos föräldrar och andra medborgare som oroas över våldsutvecklingen i Sverige. Men säger det inte något annat, egentligen, bortanför själva orden? Påståendet ger upphov till kognitiv dissonans hos lyssnaren, på samma sätt som den nämnda föreningens namn ”Sluta skjutningen”, om än på olika vis. I det senare fallet är det ett grammatiskt fel, det är väl inte en pågående skjutning som de hoppas ska stoppas. I det förra är det… ja, vad?

I takt med att antalet skjutningar, sprängningar och rena avrättningar blivit allt högre i Sverige hörs samma mening gång på gång från såväl polis och forskare som ledarskribenter och politiker: Det är trots allt ett begränsat antal individer som begår brotten. Som om man vill säga: alla invandrare är inte kriminella. Men är det någon som på allvar trodde det?

Läs även: Sandström: Minoritetsfokus är ett ineffektivt samhällsideal

Det är klart att det är ett begränsat antal individer. All kriminalitet är begränsad till ett visst antal gärningsmän. Men om så allvarliga brott som avrättningar och sprängningar på publika platser ökar till nivåer som i inget annat jämförbart land kommer i närheten av, där i princip vem som helst som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle kan råka illa ut – ja, då struntar väl de flesta högaktningsfullt i nonsenspåståendet att det rör sig om ett begränsat antal gärningsmän?

Om cykelstölder hade ökat lavinartat och folk var upprörda hade väl ingen försökt trösta dem med att ”Det rör sig trots allt om ett begränsat antal cykeltjuvar?
”Jaha, men tack då. Nästa cykel jag köper kanske inte blir stulen.”

Det vore helt otänkbart att ens föreställa sig en minister som precis suttit ner med anhöriga till narkotikamissbrukare som dött i överdoser säga att ”det rör sig trots allt om ett begränsat antal döda knarkare”.

Jag tycker mig se ett mönster. Så snart det uppstår företeelser som på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, berör människor med annan etnisk bakgrund än svensk, uppstår en ängslighet i debatten. Ibland kan det visst vara befogat att markera mot dem som verkligen har en rasistisk agenda. Problemet är att den intellektuella skärpan inskränks, antingen genom relativisering eller förnekande av samhälleliga problem i växande. En klassisk fråga är den om hederskultur. Kunskapen om den var så sent som för 20 år sen mer eller mindre obefintlig bland de flesta.

Många debattörer och politiker fick ett märkligt behov av att lägga locket på, skydda dem som man sannolikt ser som svaga. På så vis uppvisades en förment godhet och ödmjukhet genom att säga något i stil med: Vi svenskar är ju inte bättre.

Vi har sett rubriker som den i Aftonbladet; ”Hederskultur – en gammal svensk tradition”, eller lyssnat till det ökända talet av Gudrun Schyman: ”Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur och samma mönster såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”

I stället för att sätta sig in i svåra frågor, granska, analysera, och om man är politiker försöka lösa, relativiserar man ”det obehagliga.”

Läs även: Ahmed: Malmö som kristallkula och språkpedagogisk härdsmälta

När jag 2003 skrev om barn till invandrade föräldrar som skickar dem till hemlandet på så kallade uppfostringsresor var det likadant. Det uppstod ett slags handlingsförlamning, nästan en genans över detta för nutidssvensken nya fenomen. Men riksdagsledamöterna Hillevi Engström och Sten Tolgfors valde att lyfta fenomenet om de många hundratals barn som mot sin vilja tas ur den svenska skolan för att skickas utomlands. De riktade en interpellationsfråga i riksdagen till dåvarande biträdande minister i utrikes- och migrationsfrågor – Jan O Karlsson – om vad han ämnade göra till skydd för dessa barn. Hans svar löd: ”Trots den, med all rätt, upprörda debatt som förekommit om denna fråga vill jag framhålla att det årligen rör sig om ett begränsat antal fall.”

Jaha, men om det rört sig om blonda blåögda barn som av någon anledning skickats av svenska sektmedlemmar till förfärliga omständigheter, hade man då nöjt sig med ett konstaterande att det trots allt rör sig om ett begränsat antal lintottar? Ungefär som om ”lite svinn får man räkna med”?

Den handfallenhet som så ofta uppvisats, den initialt trivialiserande hållningen, relativiseringen som i fråga efter fråga demonstrerats är helt ofattbar. Och genant. För efter ett tag, när som man säger ”tiden är mogen” svänger till slut de flesta. Men då är problemen så gränslöst stora att det är långt mycket svårare att finna lösningar.

Jag har tilltro till att vanliga medborgare förstår att inte alla med utländsk bakgrund lever i och praktiserar hederskultur, dumpar sina barn, mördar med automatkarbiner eller spränger bomber i bostadshus. Det är, relativt sett, ett begränsat antal. Ja, men likafullt ett problem i växande. Det är sådana fenomen som politiker är satta att inte förorsaka genom ogenomtänkta beslut utan konsekvensanalyser. Och om de uppstår så långt det går råda bot på.

Om problem ska lösas kan man inte vara ängslig. Man måste vara kylig, analytisk och tala klarspråk, allt för att hitta lösningar på svåra problem. Är det så svårt att förstå?

Läs även: Brinkemo: Sverige ville inte ha kunskapen som kunde ha förhindrat kaos