Den som önskar sig en titt i kristallkulan för att få syn på Stockholm 2035 kan med fördel ta en promenad i Malmö av idag.

”I Malmö bor människor från 183 olika länder” deklareras stolt på stadens hemsida och i dess broschyr.

Läs även: Brinkemo: Det skrivna ordet som bot mot döden

Och inte bara i broschyrerna – att staden bebos av över 183 olika etniciteter framhålls som något slags merit som trumpetas ut från alla vänsterscener i Malmö, från högljudda och meningslösa demonstrationer till Malmö universitet.

Meningen ”I Malmö bor människor från 183 olika länder” upprepas som något slags religiöst mantra, som helar staden från all importerad kriminalitet som man medvetet väljer att inte prata särskilt mycket om.

Det är hyfsat imponerande att det i en så pass liten stad florerar en sådan rikedom av olika etniciteter, men vore det inte lite mer meriterande om mantrat som kunde mässas i stället vore: ”I Malmö bor 20 000 ingenjörer och läkare från olika länder”? Något som beskriver vad alla dessa etniciteter bär på för slags kunskaper och innovationsförmåga, inte bara olikheter i form av hudfärg och geografisk bakgrund?

Invandrare måste väl ändå ha något att bidra med utöver geografiska och genetiska ofrånkomligheter?

Men detta är Malmö: Sveriges lilla stora stad som utgör ett koncentrat av landets outhärdliga mångkulturella röra – där judarna flyr araberna och vänsteraktivisterna, där stadens hjärta är ett centrum där polisbilarna närmast har parkering, blott några minuters promenad från det Little Iraq/Palestine/Syria, som är Möllevångstorget.

Torget som i grund och botten är en arabisk souk. Där brukade en ”kippapromenad” organiseras då och då. Ett sätt att visa att staden stöder sin judiska befolkning även i arabernas kvarter, där det är en outtalad norm att judarna inte bör visa sig offentligt.

Vad kan man säga om Malmö, och dessvärre, dess framtid? År 2000 utgjorde svenska barn i åldrarna 0–17 ungefär 88 procent av antalet barn i Sverige. Idag har den siffran minskat till 76 procent, och i Malmö är siffran häpnadsväckande 33 procent.

Ungefär 67 procent av barnen i Malmö 5–19 år har med andra ord invandrarbakgrund idag. Över 35 procent av befolkningen är utrikesfödd, och 57 procent av dem har utländsk bakgrund, det vill säga utrikes eller inrikes födda med två utrikesfödda föräldrar.

Men Malmös framtid är icke-svenskare än så. Enligt en siffra i databasen Heliohost förutspås att det år 2050 kommer att vara ungefär 80 procent invandrare i Malmö. Kommer staden på något rimligt vis ens att kunna betraktas som Sverige den dagen? Svaret är ett smärtsamt nej, men det är en fråga för en annan krönika, temat för dagens är integration och svenska språket.

Läs även: von Seth: En libysk chefsimam och en hatkampanj mot Sverige

Det förnuftiga och rationella resonemanget kring denna fråga borde utgå ifrån fakta: Sverige har tagit emot långt fler invandrare än landet klarar av att integrera. Det bor för få svenskar i många områden där invandrare bor, vilket förvärrar möjligheterna till fungerande språkinlärning, vilket i sin tur leder till sämre betyg, sämre skolgång, sämre utbildning, sämre arbete, sämre allting.

Så självklart borde fokus ligga på mindre arabiska, mindre somaliska, mindre persiska och mindre invandring.

Vänsterforskarna har däremot en motsatt akademisk tagning på det hela, det vill säga: Lär barnen mer arabiska, mer somaliska och mer persiska.

För några dagar sedan publicerades en ”vetenskaplig rapport” som ska utgöra ett ”kunskapsunderlag” för Tillväxtkommissionen för ett inkluderande och hållbart Malmö. Rapporten heter ”Integration i städer med en omfattande diversitet i befolkningen” och har författats och redigerats av forskaren Erica Righard.

Att läsa rapporten leder tankarna till en ovanligt trött debattartikel i Aftonbladet. Men det är tyvärr ingen debattartikel som man kan vifta bort utan en akademisk rapport som ska vara ”policydrivande och realiserbar”, enligt professor Martin Andersson.

Andersson är ordförande i Tillväxtkommissionen för ett inkluderande och hållbart Malmö. Så risken är påtaglig att rapporterns förslag just – realiseras.

Forskningsrapporten ska användas i Malmös integrationsarbete trots att dess slutsatser är helt katastrofala och grundar sig i den lika uttjatade som tveksamma teorin om att språkinlärning av modersmålet gör att skolan även i övrigt går bättre.

Så satsningar på modersmålet föreslås eftersom rapportförfattaren Erica Righard menar att en del lärare uppger att elever enbart kan få godkänt på hemspråket eftersom deras svenska är så pass dålig. Att tillåta andra språk i undervisningen skulle alltså gynna deras betyg, argumenteras det.

Ärligt talat, hur har man tänkt här?

Vi har alltså en situation där Malmö mellanösterniseras, och samtidigt en rapport för ”integration” vars största fynd är: ”lär barnen deras hemspråk så lär de få bättre betyg!”

Jag läste rapporten och kunde inte tro mina ögon.

Anledningen till att barnens svenska inte är tillräckligt bra är naturligtvis att de inte lär sig tillräckligt mycket och tillräckligt bra svenska. Brist på svenskar, både bland elever och lärare, bland kompisar och bland vuxna, ger detta resultat.

Slutsatsen bör inte bli att de ska lära sig arabiska och somaliska för att få bättre betyg.

När jag läste rapporten kändes det som att jag läste en rapport som är skriven av en ivrig vänsteraktivist. Halvvägs genom rapporten tröttnade jag och grävde i stället fram forskarens insatser på sociala medier.

På twitter är det första konto som hon valde att följa Glimmer, en organisation som jobbar med att inkludera flyktingar och asylsökande, Seeing Immigrant, en humanitär organisation för illegala invandrare, och ett stort antal forskare som forskar på rasism, ras och identitet, med avknoppningar.

Då så.

Ännu en forskare vars känslor gör denna immun mot verklighet och empiri.
Ännu en rapport som används för att förstärka och sprida segregationen.
Ännu en anledning till att förhålla sig skeptisk till akademiker.
Ännu en tegelsten i murarna som stänger solen ute från Al-Malmö – som i resten av landet i en inte alltför avlägsen framtid.

Läs även: Ahmed: Jul med eid i bakhuvudet