Boskapsskötarkulturer är anpassade för ett hårt och nomadiserande liv. På vidsträckta slätter där ingen polis lär hjälpa dig i nöden, vare sig vi talar om Mellanöstern eller USA. Och vita sydstatare är än idag mer benägna att ta till våld, oavsett samhällsklass, skriver Per Brinkemo.
Det går inte längre.
Man är antingen intellektuellt begränsad eller feg om man fortsätter stånga huvudet i väggen och in absurdum hävdar samma förklaringsmodell om och om igen.
Det sanslösa våldet på landets gator, samtidigt som brottsligheten i stort tycks minska, måste förstås. Vi måste verkligen förstå det.
Fattigdom? Nej, det är något annat och mer här. Mänskligt beteende kan inte reduceras till en fråga om ekonomi. Alldeles för länge upprepades mantrat om socioekonomiska faktorer. Vanlig normal nyfikenhet borde långt tidigare fått kriminologer och andra att se sig om efter ny förståelse och andra verktyg. Det positiva, i någon mening, när nu förklaringsmodellen framstår som allt mer ihålig, är att det allt oftare hörs: ”Vi vet inte varför det skjuts mer i Sverige än i övriga Europa.” Den typen av svar öppnar, borde öppna, för att söka sig vidare och anamma andra perspektiv.
I SVT:s Agenda försökte biträdande rikspolischef Johan Olsson förklara det ökande skjutvapenvåldet: ”Vår bild är att vi har ett våld som är drivet av status och prestige och där minsta oförrätt leder till dödligt våld. Väldigt små konflikter blir snabbt väldigt stora.”
Han, tillsammans med allt fler poliser vittnar om ett mindset, en utbredd kränkthetskultur. ”Många tror att det är narkotika eller vapenhandel som ligger bakom sådant här, men ofta rör det sig om att någon har blivit kränkt”, som polismästaren i Malmö, Stefan Sintéus sa i en intervju. Våldsamma konflikter kan uppstå efter att någon har tittat ”fel” på någons flickvän, eller av en knuff på ett dansställe som sen urartar och slutar i en allvarlig händelse.
Hur ska sånt här förklaras? Eller när ett 60-tal män släpper allt de har för händer och löper amok en måndagförmiddag på tre olika platser i universitetsstaden Lund?
Det finns internationell forskning som erbjuder förklaringsmodeller till vad det här rör sig om men som akademien i Sverige inte velat ta till sig. Till exempel vad som framkommer i Richard E. Nisbett och Dov Cohens bok Culture of honor. I den undersöker de vad som varit allmänt känt och beskrivet under århundraden: Det dödliga våldet är långt högre i södra USA än i norra, bland vita. Frågan de ställde var: Varför?
Med tvärvetenskapliga metoder (historiska, psykologiska, antropologiska, kontrollerade laboratorieexperiment, statistik, fältstudier och så vidare) landar de i att skillnaderna i våld varken kan förklaras med socioekonomi, klass, befolkningsdensitet eller graden av utbreddhet av tidigare slaveri. De frammejslar generella kulturella skillnader mellan nord och syd.
Hederskulturer finns och har funnits överallt men tar sig olika uttryck. Grovt sett kan man skilja mellan två olika ekonomiska försörjningsmodeller som påverkar hedersbegreppets innehåll och kulturella yttringar – boskapsskötsel- respektive jordbrukssamhällen.
Den första typen har existerat där marken inte är lämplig att bruka, typiskt sett i semiöknar, bergstrakter och på stäpper. Populationen är låg och man lever sitt liv i geografiskt otillgängliga trakter utan inflytande från staten.
De nybyggare som bosatte sig i södra delen av USA kom primärt från boskapsskötande kulturer – som Irland och Skottland – medan norr befolkades av människor från jordbrukande samhällen – tyskar, holländare och skandinaver. I sådana lär man sig samarbeta med grannen, har en återkommande relation med staten.
Läs även: Ahmed: Mångkultur är hederskultur lika mycket som kebab eller sushi
Dessa två livsstilar formar två generella kulturer som radikalt skiljer sig från varandra. Människor i boskapssamhällen är extremt utsatta eftersom hela deras existens hänger på förmågan att skydda och vaka över boskapen. De är utlämnade åt sig själva och kan inte lita på statens beskydd och kapacitet att straffa en angripare.
Därför har människor utvecklat ett dominansbeteende för att signalera inför andra att de är kapabla att försvara sin familj och egendom på egen hand. Det har format en hyperkänslighet inför varje form av kränkning. Till varje pris måste budskapet gå fram att man är beredd att med våld försvara sig om så krävs. Eller som ett sydstatsordspråk säger: Var och en är i sitt hjärta sin egen sheriff.
Mycket få sydstatsbor lever i dag på boskapsskötsel. Men Nisbett och Cohen visar att trots att livsförutsättningarna förändrats i södern sedan åtminstone början av 1800-talet, är benägenheten att försvara sig med våld vid verbala eller fysiska angrepp på ens heder, familj och egendom större än i norr. Det tar sig även uttryck i en mildare lagstiftning i sydstaterna jämfört med de nordliga.
Där finns en högre acceptans för självförsvar och innehav av vapen vilket fortsatt visa sig i stora skillnader mellan syd och nord i antal begångna mord. Hederskulturen lever kvar. Det innebär i en mening ett hårdare samhällsklimat, men sydstaterna kännetecknas samtidigt av människor med större social förmåga, artighet, generositet och gästfrihet än i övriga USA.
I flera laboratorieexperiment provocerades försökspersoner i skilda situationer. Någon förolämpade personen (asshole) och man filmade (utan försökspersonernas kännedom) reaktionen. Sydstatare, alltså ättlingar till en gång i tiden boskapsskötande förfäder, reagerade långt starkare än ättlingar till jordbrukare. Man mätte även förändringar i kortisolutsöndringen (stresshormon) som visade sig högre bland sydstatare, oavsett vilken ekonomisk klass försökspersonen kom ifrån.
Sverige har tagit emot människor i hundratusental från kulturer där man i årtusenden levt på boskapsskötsel, staten varit svag eller frånvarande och där hederskulturen därför är utpräglad. Sverige har tagit emot flyktingar som sällan varit vana att ringa en polis efter kränkningar och brott, och därför fortsätter ringa kusinerna.
Sverige har gigantiska problem med skjutningar, blodshämnder efter triviala händelser, lättkränkta individer och hedersproblematik. Vi förstår inte vad som händer. Vi undrar hur människor som i många fall är födda i Sverige kan bete sig så?
Det beror inte på fattigdom.
Det beror till stor del på socialt nedärvda levnadsmönster. De är fostrade av föräldrar som fostrats i en annan kontext.
För att citera Nisbett/Cohen:
Det finns inte längre några ekonomiska skäl för män från sydstaterna att visa fysisk tuffhet/dominans. Men de fruktar ett högt socialt pris om de låter bli. De ser därför en fördel med att upprätthålla hederskulturnormen.
Normen säger, trots att den sen länge är frikopplad från förfädernas sköra boskapsekonomi: En riktig man låter sig inte kränkas. En riktig man är redo till våld och tar ingen skit.
Så har vi också den situation vi har.
Utan att kriminologerna förstår varför.
Läs även: Brinkemo: Kränkthetskultur är en sorts hederskultur
