Minns ungdomens biografer. ”Det våras för sheriffen”, ”Once Upon a Time in the West”, ”Den Onde den Gode, den Fule”… några av alla westernfilmer jag såg som ung.

Som var spännande.
Men egentligen helt obegripliga.

Jag kunde omöjligt förstå dessa ofattbart lättkränkta män som återkom i film efter film, antingen det var Clint Eastwood eller John Wayne i huvudrollen.

En klumpigt formulerad mening, en ofrivillig knuff, en blick på ”fel” kvinna, vad som helst kunde leda till en duell mellan två revolvermän där utgången var given – en av dem skulle snart dö.

Läs även: Brinkemo: Blodshämnden är en urkraft

Alla dessa återkommande scener som utspelar sig i liten nybyggd stad på en sandig gata mellan träkåkar, där två stenansikten med blicken fixerad i den andres ögon och med stela armar och händer längs sidorna långsamt går mot varandra. Och så plötsligt, den ene drar sitt vapen, den andre svarar.

Pang!
Död.
Så fascinerande.

Eller snarare: så fruktansvärt meningslöst att dö för sådana skitsaker minns jag att jag tänkte. Jag var för ung för att förstå hederskultur. Inom mig ringde orden: Varför pratar de inte med varandra istället?

Ja, ni hör hur naivt det låter.

Min ursäkt är inte bara min dåvarande låga ålder. Jag kan också ”skylla på” att jag haft nåden att växa upp i ett land och i en tid där hederskulturen falnat även om den ligger latent inom oss alla.

Vad filmerna skildrar är en utsatthet som vi i dag har svårt att ta in, ett liv bortanför staten, utan skyddsnät och livsmöjligheter i form av utbildning, sjukvård och trygghet.

Nu är det här bara en filmgenre och det är osäkert hur många dueller som verkligen ägde rum i Vilda Västern. Det intressanta är skildringarna av en kränkthetskultur och ett machoideal som för oss är näst intill omöjliga att förstå.

Men som än i dag finns på många platser i världen.
Numera även i Sverige.

Vad vi med säkerhet vet är det Henrik Höjer nyligen skrev om i Kvartal, att duellerandet med svärd under 1500- och 1600-talen nådde epidemiska nivåer i Europa. Tiotusentals män dog eller invalidiserades till följd av dessa tvekamper. Triviala situationer eller konflikter som de flesta i dag skulle se som skitsaker kunde föranleda en stark känsla av kränkthet som måste hanteras. Begrepp som ära, heder och kränkthet var högst levande och hade en djupare och mer existentiell betydelse på den tiden.

Läs även: Brinkemo: Ny taktik för att relativisera hederskultur

Om vi backar bandet till medeltiden och ännu längre bakåt i historien kan duellerandet ses som en mellanfas i västvärldens utveckling. Uppgörelser mellan två individer med svärd var en väg bort från ett långt blodigare samhälle. De kom att ersätta de släktfejder som präglade Europa långt in på medeltiden och som skördade ännu fler liv. Upprättandet av förlorad heder hade här gått från en kollektiv angelägenhet till en individuell. Bättre att två personer istället för två ätter gjorde upp för att återupprätta hedern.

I en tidigare krönika om det medeltida Sverige och blodshämndens funktion skrev jag att ”Hedern krävde att man kunde försvara sig och sin familj. Om man inte ens försökte gick den förlorad (…) Om blodshämnden praktiserades efter en oförrätt hade den en avskräckande effekt för det omgivande samhället. Man visste att här var människor som man inte bör ge sig på.”

Den var alltså lika mycket en maktdemonstration som ett försvar av sin heder.

När européer allt mer lämnade ättesamhället och gick i en riktning av mer individualism minskade också dödstalen radikalt. Detta skedde i samspel med uppkomsten och effektiviseringen av rättsstaten. Man kan se hur metoderna för återupprättande av förlorad heder sker i tre steg.

1. Grupp mot grupp.
2. Individ mot individ.
3. Individer överlämnar rättskipningen till en tredje part – staten.

I takt med rättsstatens utveckling och allmänt tryggare livsvillkor minskade känsligheten för vad som verkligen var en allvarlig kränkning. Allt fler resonerade att ”varför bry sig, så allvarligt var det inte”. En klumpig formulering sågs bara som en klumpig formulering. Ett dåligt skämt var ett dåligt skämt och fel ordval tolkades oftare som bara ett illa valt ord. Varför göra så stor sak av det som i det stora hela är petitesser?

När en verkligt allvarlig kränkning ägde rum kopplades ”en tredje part” in. Kränkningen reglerades av rättsstaten. En man behövde inte längre kaxa upp sig för att stå upp för sig själv. Därför fasades machoidealet alltmer ut. Varför bråka om man inte måste?

Gamla ideal förlorade i status, nya tog plats. Våldsutövning blev en svaghet, argumentationsförmåga en styrka. Självhävdelse ersattes av självkritik. Den snarstuckne sågs ner på, den godmodige prisades.

Men det hände något för alls inte särskilt länge sen. Hedersbegreppet och en känslighet för kränkthet fick en renässans i Sverige. Uttryck som ” trampa på min heder” och ”du kränker mig” blev plötsligt allt vanligare. Återkommande ”dueller” mellan konkurrerande lättkränkta grupper, representerade av ”revolvermän” med starka hedersnormer, började dominera nyhetsrapporteringen.

Men kränkthetskulturen letade sig också in på arbetsplatser, myndigheter och universitet. Enligt denna ansågs gruppidentitet trumfa den individuella identiteten. Och med den kom överkänslighet för ordval, oavsett avsändarens motiv, än en gång till heders.

Denna kränkthetskultur framstår som en hederskultur i ny tappning, en hybrid.

I denna kultur förekommer sällan fysiskt våld även om många ser sig som social justice warriors (krigare för social rättvisa). Lättkränktheten är dock densamma och finns kvar och exploateras. Men rätt skipas oftast inte på egen hand. En tredje part kallas in för att utkräva hämnd.

Men inte rättsstaten.

Snarare utgörs tredje part av olika arbetsplatsers personal- och HR-avdelningar, skol- och universitetsledningar eller diskrimineringsombudsmannen.

Läs även: Altstadt: Powerkvinnan Läckberg är själv en makthavare i cancelkulturen

Det visar ändå på någon form av utveckling, om än en ofullständig övergång från hederskultur till rättstat.
Individer med svärd var bättre än medeltidens släktfejder.
Kanske är vår tids kränkta duellanter även de en fas i utvecklingen.

Det är ändå något att hoppas på.