Människan föds som analfabet, kan varken gå, tänka eller tala. Hon vet ingenting om sin familj eller vilket land hon fötts i.

Endast två behov är viktiga: mat och trygghet.

Sakta men säkert reser sig det lilla barnet, prövar att gå med stapplande steg. Det lär sig efter något år att formulera de första orden, att peka på saker och benämna dem.

Titta, bil.
Titta, lampa.

Den konkreta världen börjar erövras.

Läs även: Makram: Paludans påskturné och revorna i samhällsväven

Det lilla barnet utvecklar språket – i familjen, skolan, bland vänner, så småningom genom texter. I språket ligger kulturen.

I takt med växande ordförråd ökar barnets medvetenhet om vem det är och var det bor. Det socialiseras, genom språket och genom härmning av omgivningen, in i sin familj och in i samhällets kulturella kontext.

Det sker så omärkligt att få av oss ens sätter ord på vad som händer. Det egna livets grundprinciper blir ”det naturliga”, sällan något att ifrågasätta.

Lika lite som människan föds med ord har hon tillgång till abstrakt tänkande. Också det måste hon tränas i.

Det är därför skolor finns.

Att tänka i abstraktioner genom att resonera och förstå principer, tänka långsiktigt och konsekvent, är den sista och svåraste kognitiva förmågan att förvärva.

Den kräver utbildning och idog träning, en miljö som inte är präglad av auktoritära diktat, utan uppmuntrar kritiskt tänkande, prövande av idéer och perspektiv.

Även om en utvecklad förmåga till principiellt tänkande inte förfinas klarar sig en person som från barnsben socialiseras in i en kulturell kontext ändå oftast bra. Normerna, kunskapen om principerna för samhällets uppbyggnad internaliseras trots att de varken formuleras i ord eller reflekteras över.

En modern nationalstat är i hela sin utformning, i högre grad än historiska samhällen, byggd på abstraktioner.

Vad är överhuvudtaget en stat, egentligen?
Ingen, vare sig barnet eller den vuxne, kan peka och säga:

Titta, staten.

Staten genomsyrar våra liv men den är en abstraktion, svår att förstå och fånga in.

När vi ser en byggnad med skylten Skatteverket och tjänstemän som jobbar där anar vi något av staten. Men varken huset, människorna eller Skatteverkets logotyp är i sig staten.

Den är något större.
Den är en abstraktion.

Läs även: Altstadt: Om koranen blir helig enligt lag måste den censureras

En klan är långt mer konkret än en stat. Den innehåller också grader av abstraktioner, men är i jämförelse med staten mer påtaglig och begriplig. Den bygger på relationer till människor som man delar släktskap med.

En stats medlemmar binds samman genom principen om – medborgarskap. Medborgare hör ihop med andra medborgare under en lag och andra grundläggande principer. Därigenom bildar de på ett märkligt sätt ett slags Vi trots att de flesta inte har någonting med varandra att göra på ett djupare känslomässigt plan.

Miljön som människan socialiseras in i präglar henne djupt. Det vi till vardags kallar kulturkrockar visar tydligt att människor är uppväxta i skilda kontexter med olika normer, ideal, trosuppfattningar och grader av utbildningsnivå och kritiskt tänkande.

En människa utan omfattande träning i abstrakt tänkande, som byter land, kultur och språk, ställs obönhörligt frågande inför det som den oreflekterade infödde spontant omfamnar. Särskilt när hon kommer till ett land så utpräglat abstrakt som Sverige. Här är det diffusa nästan upphöjt till norm. Ingen religion, låg grad av patriotism, odefinierad och vagt formulerad kultur. I stället i hög grad byggt på lagar och principer.

Religions-, demonstrations- och yttrandefrihet är tre sådana grundlagsfästa principer i demokratistaten Sverige.

Hur ska de förstås?

De är i sig själva tomma på innehåll, inga trosbekännelser. De är blott principer som säger att var och en får tro, demonstrera och yttra sig utan att staten kan eller får förbjuda demonstrationerna, religionsutövningen eller åsikterna. Staten ska tvärt om skydda medborgarnas rätt att uttrycka åsikter. Även korkade.

De här principerna förstås bäst genom att leva sig in i att de inte existerar.

En stat som förbjuder, straffar eller inte skyddar alla människors åsikter eller religioner har vare sig yttrande- eller religionsfrihet.

Det är en totalitär stat.

En stat som påbjuder alla att omfamna en enda religion och straffar kritiker mot den har inte yttrande- eller religionsfrihet.

Det är en teokrati.

Upploppen under den muslimska högtiden ramadan, som ironiskt nog sammanföll med den största kristna/judiska högtiden påsken, blottar en bristande förståelse för abstraktionen rättsstatens principer. En föreställning som alla i en svensk kulturell kontext från barnsben uppfostras att omfamna och acceptera, vare sig man sätter ord eller inte på varför det är en vettig ordning. Polisen försvarade inte Rasmus Paludans åsikter. Den skyddade bara hans demonstrationsrätt.

Upprördheten över praktiserad demonstrations- och yttrandefrihet avslöjar en djup oförståelse för de principiella grunder ett land som Sverige bygger på.

Det är ett problem och ett hot, inte för att det kommer från människor med en annan religion eller hudfärg, utan för att konkurrerande normkällor som förväntas trumfa svensk lag kommer att inskränka de fri- och rättigheter som gäller i Sverige.

Hade Karl-Oskar och Kristina från Duvemåla, födda i början av 1800-talet, gjort en tidsresa till nutids-Sverige för ett biobesök, och sett filmen Life of Brian, hade de sannolikt lämnat biografen innan filmen var slut. Till Kristinas ord ”Jag tyar inte mer, di hädar ju Herren Jesus Kristus.”

Det borde inte komma som en överraskning för någon att vare sig man flyttar människor över tidsepoker eller kontinenter, kommer obönhörligen friktion att uppstå.

Ändå är det precis vad det tycks göra.

Politiker har under decennier hävdat att mångkultur per se har ett värde i sig själv. Det kan man bara tro om man saknar djupare insikter om människan som varelse, i kulturbegreppet och socialisationsprocesser.

Läs även: Brinkemo: Civilisationens fernissa är tunn

Jag minns svaret från en politiker som av partivänner i en lokalavdelning fick kritiska frågor om vad det var han ville uppnå med mångkultur.

– Jag trodde att det skulle bli som New York, med China Town och sånt där.

Det är på den nivån det legat.