I oktober 1969 gick polisen i Montreal i strejk.

Redan första dagen rånades sex banker.
Butiker och bostäder plundrades, bränder anlades och hotell och restauranger skövlades.

Civilisationens fernissa är tunn.

När orkanen Katrina drabbade New Orleans i augusti 2005 svämmades 80 procent av staden över i flera meter högt vatten. Infrastrukturen och samhällsfunktionerna havererade, människor dog och byggnader rasade samman.

En omfattande plundringsvåg drog fram över staden.

Civilisationens fernissa är tunn.

Läs även: Ahmed: Välkommen till islamiseringen

Påskhelgen 2022 gick kriminella på platser som Linköping, Norrköping, Rinkeby, Örebro, Landskrona och Malmö till attack mot polisen under förevändningen att de blivit kränkta av en dansk-svensk islamprovokatör. Aggressioner i form av vandalisering, bränder och stenkastning som rikspolischefen menade var rena mordförsök, ledde till att 26 poliser skadades, polisfordon kapades och andra brann.

Polisen hade inte bemanning, styrka och/eller resurser att förhindra mobbens framfart.

Civilisationens fernissa är tunn.

Inget samhälle fungerar utan någon form av social kontroll. Lag och ordning, trygghet och säkerhet måste upprätthållas på ett eller annat sätt. I Sverige, före 1300-talet, fanns det visserligen lagar men ingen verkställande makt, varför privat våldsutövning förutsattes.

Det dödliga våldet var långt mer vanligt än i dag.

Men något hände som sakta men säkert bröt våldsspiralerna och de omfattande och återkommande blodsfejderna.

I stället för att två fientligt inställda personer med hjälp av sina egna kollektiv gjorde upp, fick en tredje part allt fler befogenheter att upprätthålla lag och ordning.

Införandet av det vi kallar rättsstaten var inget annat än en revolution som skapade långt mycket tryggare och mindre kaosartade samhällen än tidigare i historien.

Embryot till polisiär verksamhet anas från och med 1350, då kung Magnus Eriksson dels skapade Sveriges första nationella lag, dels införde stadslagar där fogden, en del av magistraten – de styrande i städerna – ansvarade för att lagarna efterlevdes. Från 1500-talet var det läns- och fjärdingsmän som såg till att lagen upprätthölls.

Grunden till dagens svenska uniformerade yrkeskår som har till uppgift att skydda allmänheten från våld och social oro härstammar från en reform 1850 där det bestämdes att alla städer skulle ha poliser.

Det är polisen och endast den som getts rätt att utöva våld om så krävs.

Polisen äger våldsmonopolet.

Där makt inte hävdas uppstår tomrum som väntar på att fyllas. Den tomma ytan fylls snart av människor med eget våldskapital och egna maktambitioner. Det krävs inte särskilt många för att ett samhälle ska destabiliseras och systemen hotas.

Kaos lurar runt hörnet även i samhällen som ser ordnade och trygga ut, om rättsstaten utmanas eller drar sig tillbaka.

Efter att George Floyd dödades vid ett polisingripande 2020 antog den antirasistiska rörelsen Black Lives Matter en slogan – Defund the police. Rörelsen ansåg att hela det amerikanska rättsväsendet var rasistiskt och krävde därför en nedmontering av och minskat finansiellt stöd till polisen. Så skedde också i flera städer. Resurserna till polisen minskades drastiskt.

Och våldet ökade explosionsartat från en redan hög nivå.

Det skedde på kort tid en 30-procentig ökning av dödligt våld i USA. Värst blev det i Portland med en befolkning på drygt två miljoner där 72 personer dödades under 2020. Det var en ökning med 83 procent från året innan.

Läs även: Makram: Paludans påskturné och revorna i samhällsväven

Civilisation kommer ur det latinska civis, som betyder medborgare. Det syftar på ett organiserat samhälle byggt på en centralmakt och är motsatsen till ett barbariskt där den starkes rätt gäller.

Civilisationens fernissa är tunn. Den vilar på lagar, institutioner och verkställande funktioner som ska avhålla oss från att agera självsvåldigt och skipa egen rätt. I de inledande exemplen kan vi se att det räcker att en poliskår strejkar eller en orkan slår ut samhällsfunktioner för att vissa människor ska släppa alla spärrar, bryta lagar och utöva våld.

Hur tragisk är det då inte när delar av befolkningen i ett i så många stycken välfungerande och tryggt samhälle, utan vare sig polisstrejk eller orkan, inte anammar de demokratiska spelregler som gäller utan istället utmanar både våldsmonopolet, rättskipningen och den grundlagsskyddade yttrandefriheten.

Man ska inte underskatta det kitt en gemensam normkälla innebär. Om ett lands folk, medborgarna, ingått ett partnerskap under en gemensam och accepterad lag och överlämnat den verkställande makten till polis och rättsväsende, har man undanröjt en stor andel av potentiella konflikter i ett samhälle.

Så när parallella rättssystem får fäste, när polisens våldsmonopol utmanas, när territorier i bostadsområden tas över av statskonkurrerande grupperingar, då fragmentiseras samhället. Då riskeras både tilliten medborgare emellan och tilltron till att staten är kapabel och potent nog.

För att undvika att det sker finns inget viktigare än att staten inte visar sig svag genom att slå till reträtt, vilket skedde i Linköping. Annars lämnas fältet fritt för andra aktörer att fylla den uppkomna tomma ytan.

Läs även: Altstadt: Om koranen blir helig enligt lag måste den censureras

Det enda som kan stoppa det eskalerande våldet är en politisk ledning som beslutar sig för att stoppa det genom att ge den enda legitima våldsaktören – polisen – resurser och lagutrymme att agera så beslutsamt som situationen kräver.

I en sådan här situation får rättsstaten aldrig någonsin ge vika.

Annars väntar barbariet.