Magdalena Andersson har haft medvind som partiledare egentligen ända sedan hon först tog över efter Stefan Löfven. Nu inför valet har Socialdemokraterna tryckt upp knappar med hennes ansikte i samma stil som ett berömt kampanjporträtt på Barack Obama från 2008. Man kan förstå tanken: USA:s första afroamerikanska president, och Sveriges första kvinnliga statsminister. Det är ändå inte så lite fräckt med tanke på att Obama, sina brister till trots, verkligen representerade en tydlig förändring från det tidigare amerikanska systemet, medan Andersson mer än någon annan representerar status quo. Efter de senaste veckorna, och i synnerhet efter utfrågningen häromdagen i SVT, har det dock blivit klart att Andersson faktiskt har vissa likheter med Barack Obama – men inte till hennes fördel.

Läs även: Skogkär: Att köpa grisarna i Magdalena Anderssons (S) säck

Barack Obama var under så gott som hela sitt presidentskap mer populär än både det Demokratiska partiet och det Demokratiska partiets sakpolitik. Likt Magdalena Andersson var hans stora problem att omvandla personlig popularitet till röster på sitt parti, men eftersom Sverige inte har ett presidentvalssystem så är Anderssons problem större. Väljarna gillar idén om Magdalena Andersson – narrativet om vår första kvinnliga statsminister vars finanskunskaper enligt Socialdemokraterna tog oss igenom pandemin – mer än de i praktiken gillar hennes regering. Precis som var fallet med Obama – den förste afroamerikanen i Vita huset som växte upp med en ensamstående mamma.

Det blev tydligt i SVT:s utfrågning att Magdalena Andersson har svårt att förklara vad som gått fel i Sverige. Hennes egen ”story” gillas av väljarna, men hon har svårt att ens komma på en ”story” om varför gängkriminaliteten uppstått, varför utanförskapsområden växt fram och varför dödsskjutningarna ständigt slår nya rekord. Hon hänvisade i utfrågningen till att forskarna också hade svårt att svara på den frågan, men tillstod att Socialdemokraterna inte gjort tillräckligt för att bryta segregationen.

Gott så, men det besvarar fortfarande inte frågan om hur segregationen uppstod, och varför: Ett inflöde av för oss kulturellt främmande asylinvandrare, större än vad vi någonsin kunde hoppas på att kunna assimilera, tilläts bosätta sig i Sverige. Lagen tillät asylsökande att söka eget boende istället för att bo där de anvisades, vilket ledde till att stora grupper klumpade ihop sig i vissa områden, samtidigt som myndighetssverige var mer måna om att inte framstå som främlingsfientliga än att se till att svenska lagar och normer efterlevdes. Socialdemokraternas misslyckande var inte att man inte tillförde tillräckliga resurser för att lösa problemet – otaliga fritidsgårdar byggdes för dyra pengar – utan att myndigheterna inte gavs direktiv och befogenheter nödvändiga för att attackera segregationen.

Läs även: Hjort: Magdalena Andersson klappar ihop

Statsminister gav i utfrågningen uttryck för föreställningen att segregationen kan brytas om invandrare bara spreds ut mer, något Ygeman också föreslagit. Givetvis var ”hopklumpningen” en starkt bidragande orsak till att problemen uppstod, men det enda sättet att bryta koncentrationen av utomeuropeiska invandrare i utanförskapsområden är att flytta dit svenskar. Den polis som idag knappt klarar av att verkställa utvisningar och sätta utvisningsdömda i förvar kommer knappast att kunna storma lägenhetsbyggnader i Rinkeby, med våld släpa ut familjerna, föra dem till nya lägenheter i andra områden och sedan se till att de faktiskt stannar kvar där.

Och det är så en ”utspridning” skulle gå till: Människor som har hela sina liv och alla sina landsmän i ett område där de kan leva utan att behöva tala ett ord svenska kommer inte att flytta på sig så enkelt. Det andra alternativet är att bygga nya lägenheter i utanförskapsområdena, och (med tvång?) flytta in svenskar. Någon sorts extrem version av tvångsbussning med andra ord. Hur de inflyttade svenskarna, som ju garanterat kommer att tillhöra de mer utsatta socioekonomiska grupperna, ska stoppas från att dras in i gängkulturen istället för att bryta densamma är inte helt klart.

När Barack Obama kandiderade i presidentvalet 2008 var hans problembeskrivning enkel: Republikanerna hade fört USA in i kostsamma krig, avreglerat finansmarknaden och bostadsutlåningen och drivit upp statsskulden, och som president skulle han kunna ändra allt detta med ett par penndrag. Att Demokraterna i högsta grad var medskyldiga till alla tre problemen spelade ingen roll, Obama var en outsider och behövde inte ta på sig sitt partis del i dessa misslyckanden.

Läs även: Ahmed: Magdalena Andersson bör tacka och be Åkesson om ursäkt

Magdalena Andersson är dock ingen outsider utan en erfaren minister, och ju längre valkampanjen löper, desto fler frågor lär hon få kring sin och sitt partis roll i att skotten nu ekar på Sveriges gator, torg och köpcentra.

Socialdemokraterna får kort sagt fortsätta drömma om en svensk Obama.