Hur märkligt är det inte att befinna sig i en valrörelse där frågan om kriminalitet rankas som valets viktigaste fråga.

I Sverige!?

– Det här är nog den första valrörelsen i modern tid som den ligger så här högt på agendan så att alla partier oavsett om man vill eller inte vill, måste så att säga, diskutera den här frågan, sa Patrik Öhberg vid SOM-institutet till Ekot för en tid sen.

I slutet av förra året meddelade polisen att det finns 8 233 gängkriminella varav 1 202 är minderåriga.

I Sverige!?

På två decennier har Sverige gått från att vara ett av världens mest trygga länder till att vara det land i Europa med flest antal skjutningar och sprängningar.

Sverige!?
Det är svårt att ta in.

Läs även: Ahmed: Rushdies attentatsman är ingen minoritet

Trots att jag följer med i partiledarutfrågningarna kan jag inte uppbåda något engagemang inför valet. Politikers ord klingar tomma. Känslan av absurditet är dominerande. Inte bara hos mig utan också hos många i min omgivning. Hur ska man kunna tro att något av partierna, oavsett vilka som kommer att bilda regering, ska få ordning på situationen? De såg ju det inte komma.

Mitt i valrörelsen brakar ett 30-tal personer ihop på Lunds gator och en man och en tonåring knivskadas.

Mitt i valrörelsen blir en kvinna och ett barn skjutna på en lekplats i Eskilstuna.

Mitt i valrörelsen skjuter en 15-åring ihjäl en gängledare och skadar en norsk turist på köpcentret Emporia i Malmö.

Mitt i valrörelsen skjuts en väktare efter att ha avisat en person från ett affärscentrum och tre personer, mellan 15 och 23 år, grips efteråt… Och i tv och radio hörs partiledare lova att just deras parti är mest skickat att få bukt med våldet.

Jaha…

Det är så märkligt att bevittna en valrörelse som så brutalt ackompanjeras av den verklighet som länge negligerades. Allt var bra, ekonomin urstark, våldet i minskande. Plötsligt har verkligheten ramlat över dem som så länge förnekade den. Vilken otur, mitt i en valrörelse!

Läs även: Sjunnesson: Socialdemokraterna dumpar sänkena vid valvinst

Stundande lågkonjunktur, skyhöga elpriser, krig i Europa, låg sysselsättning bland utlandsfödda SAMTIDIGT som vi har arbetskraftsbrist i en rad yrken. Och så detta förbannade våld som skrämmer upp oss alla och som många såg komma – men inte politikerna.

Bristande integration, säger nu alla, inte bara Sverigedemokraterna, är orsaken till våldet. Det ena huvudlösa och ogenomtänkta förslaget efter det andra presenteras i ett slags desperation. Som om problemen som nu har tornat upp sig inte gick att förutse.

Ni såg det inte komma.
Jaså, ni gjorde inte det.

Politikerna, de flesta, ville inte se. Ville inte tänka tanken att trygga Sverige skulle kunna drabbas på det sätt som nu har skett. När man inte förberett sig, sett tendenserna innan allting eskalerade, är man inte förberedd när worst case scenario verkligen inträffar. Det är väl därför det klingar så ihåligt när partiledare vädjar om väljarnas förtroende att få styra skutan.

Jag har aldrig tvekat så mycket som nu om vilket parti jag ska rösta på. Jag hör många av mina vänner säga likadant. Jag och flera av mina vänner är uppfyllda av uppgivenhet. Särskilt vi som avfärdades som illasinnade när vi varnade för vartåt allting barkade. Om ni inte trodde på oss då, varför ska vi tro på er nu?

Jag ser en intervju i SVT:s Morgonstudion där kunnige forskaren i socialt arbete vid Uppsala Universitet, Michael Tärnfalk, intervjuas. Han forskar på ungdomar och kriminalitet.

– Vi har låtit det gå så långt. Vi kan glömma att den här problematiken går att ordna med en quick fix, säger han.

Nu är han inte en politiker som försöker ge sken av att han sitter på några lösningar. Han talar utifrån sin djupa kunskap både om dysfunktionella strukturer i det svenska systemet och den målgrupp han så länge jobbat med. Det mesta saknas hos den instans som framför allt förväntas lösa problemen – socialttjänsten – menar han. Utbildningen är fel, den är inte riggad för den här typen av problem, för grov kriminalitet.

– Vart det här tar vägen är det ingen som vet eftersom inga andra länder tagit emot så många människor, undantaget Tyskland, som Sverige har gjort.

I slutet av intervjun får han frågan om han är pessimistisk eller optimistisk.

– Jag är väldigt pessimistisk, suckar han.

Varpå studioreportrarna börjar bläddra i sina papper och nervöst säger att det blev ett tråkigt slut på intervjun.

Läs även: Ahmed: När en skjuten kvinna blir en ”ordningsstörning”

Men hurtfriskhet och låtsad optimism hjälper ingen nu.

Det är befriande att lyssna till en människa som ser verkligheten för vad den är, som inte låtsas sitta inne med svar på en situation som vi aldrig tidigare befunnit oss i.

Jag vet ännu inte vilka jag ska rösta på.