Man ska inte ropa ”Vargen kommer!” i onödan har vi lärt oss.

Det är en god lärdom. Gör man det för ofta utan att det är befogat kommer ingen att ta varningen på allvar när väl vargen är på väg.

Ett annat talesätt är; ”Man ska inte måla fan på väggen.” Eller det mer vardagliga; ”Var inte så negativ.”

Läs även: Göranson: Mellanöstern har anlänt och vad gör vi nu?

Frågan är om inte åtlydnaden av dessa talesätt internaliserats för hårt i oss. Särskilt allvarligt är det när hela den statliga förvaltningen präglas av att inte ta hot på allvar. Att inte ropa ”Vargen kommer!” har så till den mildra grad upphöjts till ideal att normen satt sig att under inga omständigheter ”Måla fan på väggen”. Det yttrar sig i att ansvariga tjänstemän, oavsett vilken sektor det rör sig om, tycks ha raderat ordet problem ur sina vokabulärer. Sådana existerar inte, det finns bara utmaningar. Misslyckanden finns inte heller, oavsett vad som de facto redan har gått snett, bara utvecklingspotential.

Om man inte sätter rätt ord på det som de flesta ser och upplever ljuger man, medvetet eller inte. Man bedrar både sig själv och andra när man effektivt med ”falska ord” effektivt underkänner det enda vi har för att tolka och förstå verkligheten – varseblivningen. Alltså den samling processer i hjärnan som använder sig av det man ser och hör och kognitivt kan sluta sig till. Det kan vara gångbart under en tid men förr eller senare träffar skiten fläkten och då blir det, för att uttrycka det milt, mindre trevligt.

Problemet med alla oss som är födda i Sverige efter sisådär 1945 är att vi upplevt så osannolikt få samhälleliga hot. Därför har vi svaga förvarningssystem. Sådana behöver ett land ha, hjälpta av en profession som listar potentiella hot, som drar ut linjerna när man varseblivit fenomen i samhället som man inte tidigare sett, och ställer sig frågan: Vad skullekunna hända om detta nya ökade i antal och omfång? Vid vilken tidpunkt kan läget blir kritiskt? Och som därtill rangordnar vad på listan som mest eller mindre sannolikt kan bli problem och till och med ett hot. Det gäller både inhemska och utländska.

Men något sådant utvecklat system har Sverige inte haft. Allt kommer gå bra, allt ordnar sig, varför vara negativ och alltid tro det värsta? Men en ansvarsfull stat ser till att ha en sådan funktion för att i görligaste mån förbereda sig för kriser och hot.

I stället har vi monterat ner beredskapslager och försvaret, planerat samhället för den eviga fredens tid och du sköna nya värld. Inga konsekvensanalyser gjordes för de demografiska förändringar som saknar motstycke bland alla jämförbara länder. Och de som anade vad som var i görningen i Ryssland hånades, precis som de som påtalade de växande problemen i infrastrukturen, elförsörjningen och framväxten av en ny våldsam kriminalitet. De som påtalade gängens framväxt bemöttes med att Sverige har aldrig tidigare varit tryggare.

När jag föreläste runt om i landet, för kommuner och myndigheter, slog mig ofta den goda viljan från personalen. Men det låg en slags förljugenhet över beskrivningen av situationen, en övertro på vad ett land och de själva mäktar med av demografiska förändringar, i allt från språkinlärning, tillsättning av lärare och tillgång till bostäder. De ville inte måla fan på väggen och tänkte att allting ordnar sig. Det har ju gjort det förr.

Jag lyssnar på P1 Dokumentär, ”Inifrån statens ungdomshem, mördare till salu”. I många år har dessa SIS-hem varit dysfunktionella, inte anpassade till den nya tidens klientel med ungdomsmördare och gängmedlemmar. Men det är som om ingen tidigare på allvar velat påtala bristerna, vare sig bland personalen eller på chefsnivå. Men nu kommer kritiken också inifrån.

Läs även: Sandström: DN Kulturskymning och Markoolios mamma

Har det varit av rädsla för att förlora sitt jobb som det tidigare var svårt att få folk att berätta? Varför sådan fördröjning mellan de första tecknen på dysfunktion till att problemen tydligt adresseras och åtgärdas?

Vad rör det sig om? Är det svaga, långsamma förändringar som man inifrån sitt arbete inte kan skönja? Mycket av det som sker i Sverige och världen just nu är förändringar som vi för bara något decennium sedan inte hade kunnat föreställa oss. Om man inte kan föreställa sig något tenderar man att antingen inte reagera alls eller att underreagera. Ungefär som grodan i kastrullen fylld med vatten som sakta hettas upp. Först när vattnet börjar koka upptäcker grodan förändringen, när det redan är för sent.

I ett känt amerikanskt psykologiskt experiment visades 20 bilder för ett antal försökspersoner. Den första bilden föreställde en hund, den sista en katt. Bilderna manipulerades sakta så att vid bild tio kunde man se både en hund och en katt och på bild 20 var det bara en katt. Alla försökspersoner såg en hund vid bild nummer 1 och de fortsatta säga hund, de flesta fram till bild nummer 18, 19 och till med några vid bild 20 som enbart föreställde en katt.

Detta säger något om människans varseblivningsförmåga. Vi ser det vi förväntar oss att se och har oerhört svårt att i tid upptäcka det som vi inte förväntar oss. Det som vi inte är vana vid, som bryter mönstret, som stör, rationaliserar vi bort.

Vetskapen om hur människans psykologi fungerar i kombination med hennes svårigheter att ta varningar om hot på allvar ens när de är reella, borde mana till eftertanke.

Samhällskollapser kommer sällan i ett enda slag. Det är de smygande samhällshoten som är den stora faran, den långsamma ofta omärkbara nednötningen av skyddande system, trygghet och tillit.

I stället för att varna för att inte ropa vargen kommer, borde staten ha en funktion och en profession med uppgift att identifiera potentiella och reella hot och agera därefter.

Det skulle kunna leda till ett mer krismedvetet folk som aldrig accepterar myndighetschefer som talar om utmaningar när problemen ligger i drivor framför näsan.

Varför inte sjösätta Myndigheten för samhällsbeskydd och beredskap?

Läs även: Gästkrönika: Vänsterns vindlande väg till terrorromantiken