Erik Lidströms krönika om “Vänsterns moraliska grumlighet” slog huvudet på spiken. Lidström beskriver partiernas agerande över tid och detta perspektiv är viktigt, men jag menar att det behöver kompletteras med ett bredare och mer sociologiskt-ideologiskt perspektiv på “vänstern”.

Läs även: Lidström: Vänsterns moraliska grumlighet

Den viktigaste frågan är varför den positiva synen på modernisering och tekniska framsteg som tidigt fanns i kommunism och socialism ersattes med en vurm för äldre tider och med revolutionsromantik på1960-talet? Jag bygger mycket av detta på en utmärkt artikel som statsvetaren Lennart Berntson skrev för tidskriften Axess 2008.

Under de senaste årtiondena har vänstern i Sverige uppvisat en ny och delvis överraskande sida. När Hamas slog till den 7 oktober ifjol var det inte första gången som vänstern gjorde gemensam sak med inflyttade palestinier och andra muslimer i Sverige. Allt oftare har olika vänstergrupperingar deltagit i aktioner och demonstrationer tillsammans med rörelser som företräder djupt reaktionära idéer och regimer eller som omfattar auktoritära, kvinnofientliga och i många fall uttalat antisemitiska hållningar.

Men redan i juli 2006 deltog exempelvis företrädare för både Vänsterpartiet och Revolutionär kommunistisk ungdom i en demonstration för Hizbollah i Malmö (förstås), där deltagarna skanderade ”död åt judarna” och ”död åt Tel Aviv”. Det är inte bara invandrade palestinier och muslimer som viftar med flaggor och skanderar “from the river to the sea”. Stödet till antijudiska terrororganisationer som Hamas och Hizbollah har numera blivit stående inslag i den svenska vänsterns agerande.

Läs även: Essä: Marxismen, Poppers tre världar och den svenska statsideologin

Hur ska dessa tendenser inom vänstern – den flora av partier, grupper och enskilda som politiskt och ideologiskt hör hemma i Socialdemokraterna eller står till vänster om dem tolkas? Varför finns det bland dessa grupper ett åtminstone indirekt stöd för klerikala högerdiktaturer, för religiösa terrororganisationer och för ideologier som bekämpar det sekulära samhällets liberala fri- och rättigheter? Det är riktigt att långt ifrån alla som tillhör vänstern omfattar dessa hållningar, men det är uppenbart att de är mycket utbredda och har stöd också inom etablerade vänsterorganisationer.

Vissa kritiker menar att vänstern, eller delar av den, utvecklats i fascistisk eller högerextrem riktning. Det vore i så fall inte första gången, noterar Lennart Berntson i ovan nämnda Axess-artikel, och fortsätter: ”Den italienska fascismen emanerade ur landets socialistiska rörelse. Mussolini var först socialist och därefter blev han fascist. I Sverige på 30-talet gav Nils Flyg-socialisterna, vilka ursprungligen hade varit kommunister, sitt stöd till nationalsocialismen”.

Även om det är en bestickande tankegång att nazismen skulle återkomma i vänsterskepnad, är Berntson övertygad om att det leder fel att söka förklaringen där. Tvärtom anser han att orsakerna till att vänstern uppvisar vissa ståndpunkter som tidigare enbart återfanns inom den extrema högern, skall sökas i vänsterns egen utveckling och inte minst i den radikala omvandlingen av det socialistiska landskapet de senaste årtiondena.

En avgörande punkt i Berntsons resonemang är det faktum att vänstern har ändrat sin syn på moderniteten. För den som endast följt den postkommunistiska vänstern, med dess ständiga kamp mot till exempel genteknologi, medicinska djurexperiment, broar, vägar, kemikalier och kärnkraft, kan det te sig märkligt att den vänster som debuterar med ryska revolutionen 1917 var inte bara revolutionär, utan dessutom utpräglat framstegsvänlig. I själva verket var en av de viktigaste invändningarna mot den dåtida kapitalismen att den brast i effektivitet och utvecklingskraft. Faktum är att den marxistiska teori som ju både kommunismen och socialdemokratin omfattade vilade på tesen att den västliga kapitalismen hade medfört ett exceptionellt framsteg i mänsklighetens historia, men att dess fortsatta utveckling hindrades av de privata ägandeförhållandena.

Det var mot denna bakgrund, skriver Berntson, som marxismen hävdade att borgerskapet hade spelat ut sin historiska roll och att bara proletariatet kunde föra det mänskliga framstegets fackla vidare; ett framsteg som genom att stimulera vetenskap och teknik skulle befria industrins och jordbrukets massor från materiell nöd.

Med oktoberrevolutionen och upprättandet av Sovjetunionen etablerades visionen om en alternativ modernitet. Just föreställningen om socialismen som ett mer avancerat samhälle än det kapitalistiska hade en enorm attraktionskraft och var en av vänsterns stora tillgångar. Den revolutionära vänstern var en rörelse som hämtade sin ideologiska näring ur en rationalistisk, framstegsvänlig och utvecklingsoptimistisk teoribildning.

Det finns också en annan viktig aspekt på oktoberrevolutionen. Den franske historikern Francois Furet formulerar i sin bok Le passé d´une illusion (1995) tesen att ryska revolutionen 1917 övertog rollen som banérförare av de universella värden om frihet, jämlikhet och broderskap som den franska revolutionen 1789 hade etablerat. I dag kanske bolsjevikrevolutionen framstår som en udda företeelse, men vid första världskriget slut attraherade den hundratusentals unga människor och förvandlades efterhand till en mångmiljonhövdad internationell rörelse som uppfattade sig som det moderna samhällets avant-garde.

Kommunismen gav inte bara hopp om ett samhälle där fattigdomen var utplånad, just i kraft av den planekonomiska modell som Sovjet införde, utan också en värld där fred och samförstånd hade avlöst krig och konflikt, där samarbete och solidaritet hade ersatt konkurrens och individualism.

Berntson menar att för de generationer av socialister som verkade under denna första period efter oktoberrevolutionen – mellan åren 1917 och 1956 – var Sovjetunionen inte bara en politisk stödjepunkt, det var också en historisk referenspunkt som förkroppsligade idén om att teknologiska och materiella framsteg gick att förena med ett fritt och egalitärt samhälle. Hur utbredd denna föreställning var visas av att många politiker och forskare så sent som på 1980-talet trodde att Sovjetunionen och dess östeuropeiska satellitstater hade lyckats organisera ett modernt och högproduktivt samhällssystem.

För att ta bara ett exempel hävdade till och med socialdemokraten Ingvar Carlsson så sent som 1983 att: ”Såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och har en hög bruttonationalprodukt. Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd.” (Vad är socialdemokrati? Socialdemokraterna 1983).

Läs även: Sjölander: Den isolerade vänstern

Men vänstern identifierade sig inte enbart med modernitet och framsteg, den omfattade även idén att detta framsteg bara kunde uppnås genom våld och diktatur. Den till och med hävdade att ”proletariatets diktatur” var en friare styrelseform än den ”borgerliga” demokratin. Visserligen kom denna argumentation att korrigeras i och med folkfrontspolitiken vid 1930-talets mitt, då ”antifascismen” och kampen för den liberala demokrati som nyss förkastats, fick högsta prioritet – en politik som egentligen nådde sin kulmen med alliansen med USA och Storbritannien och segern över Nazityskland.

Detta hindrade emellertid inte att vänstern årtionde efter årtionde fick uppleva en serie av besvikelser och reträtter som till varje pris skulle försvaras och rättfärdigas: De återkommande partisprängningarna under 20-talet, tvångskollektiviseringen, förföljelserna och massmorden under Stalin, pakten med Hitler, ofriheten i Östeuropa efter kriget och som kronan på verket Chrusjtjovs avslöjande av att det kommunistiska styret hade genomsyrats av våld, lögner och bedrägeri.

Det var under dessa mörka år som vänstern skaffade sig (o)vanan att förneka och rättfärdiga också de mest uppenbara övergrepp och feltramp inom socialismens egna led, för att i stället angripa motståndarna i oförsonliga, uppskruvade och ofta rent lögnaktiga ordalag – en (o)vana som lever vidare i bästa välmåga inom dagens annorlunda vänster.

En ny och andra fas i vänsterns syn på modernitet och diktatur inträdde emellertid under 1960-talet. För sextiotalets unga radikaler framstod Sovjetunionen inte som något positivt exempel. Det betraktades som byråkratiskt, auktoritärt och konservativt och den nya vänstern sökte sig därför andra gudar. Dem fann man i Kina, på Kuba och i de nationella befrielserörelserna i tredje världen. De nya förebilderna var förvisso fortfarande socialistiska och marxistiska, men de stod för en annan form av socialism än den Sovjetunionen representerade.

Strävan att utveckla ett alternativt samhälle på grundval av avancerad vetenskap och teknik utövade ingen lockelse på 1960-talets radikala ungdomar. Den nya vänstern såg i stället folket (FNL i Vietnam) eller massorna i Kina som historiens främsta produktivkraft och den kinesiska kulturrevolutionens förmenta antibyråkratism och masslinje utövade en stark dragningskraft på vänsterradikaler världen över.

Ett tidstypiskt exempel på att också borgerliga intellektuella lät sig ryckas med av den idealiserade bilden av de socialistiska diktaturerna i tredje världen är Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör Olof Lagercrantz. Han besökte Kina 1971 och återvände med en serie entusiastiska artiklar om maoismen och kulturrevolutionen.

Ett annat klassiska exemplet på en djupt förljugen bild av Kina utgör Jan Myrdals Rapport från en kinesisk by (1963) som beskriver livet i en kinesisk folkkommun. I den nämns inte med ett ord att kineserna vid samma tid hade drabbats av en katastrofal hungersnöd, som skördade närmare 40 miljoner liv, en direkt följd av den kollektiviseringspolitik som hyllas i Myrdals bok.

Perspektivet på socialismen försköts gradvis under dessa år. Från att ha uppfattats som en teori för de fattigas materiella frigörelse blev socialismen i nyvänsterns tappning till en ideologi för nationell befrielse. Solidariteten flyttades successivt från den inhemska arbetarklassen till frigörelsekampen i den tredje världen. Fastän nyvänstern hade sina rötter i freds- och antikärnvapenrörelserna kom den snabbt att idealisera det ”revolutionära våldet” och ”befrielsekriget” som sättet att frigöra massorna i utvecklingsländerna. Gerillakämpar som Fidel Castro, Che Guevara och Ho Chi Minh blev till romantiska hjältefigurer för en hel generation av vänsterradikaler i Väst.

Ett värre och långt mer komprometterande exempel på denna fascination inför våldet var nyvänsterns närmast unisona stöd till en av den moderna historiens mest bisarra terrorrörelser, nämligen de röda khmererna i Kambodja. Precis som kommunistpartierna på sin tid bestridit Stalins utrensningar förnekade vänstern khmerernas massmord på det egna folket. Även vissa socialdemokratiska intellektuella (P O Enquist) entusiasmerades av det massmord de röda khmererna genomförde i antiimperialismens och den sociala revolutionens namn.

I takt med att socialismens centrum flyttades till tredje världen skedde också en annan och mer djupgående perspektivförskjutning inom vänstern. Där kapitalismen alltid tidigare hade kritiserats för sin ineffektivitet och sina materiella brister och för att utarma arbetarklassen, angreps den nu för sin osedvanliga produktivitet och sitt överflöd. Kapitalismens tillväxt ansågs fortfarande vara ett problem, men inte för att den resulterade i underkonsumtion utan i överflödsproduktion, inte för att dess tekniska nivå var för låg utan därför att den uppfattades som alltför hög.

Det moderna samhället framstod inte längre som ett löfte om frihet och jämlikhet, utan som en fara för mänsklighetens överlevnad. Utveckling och framsteg påstods hota genuina värden, förstöra naturen och hindra människans möjligheter att leva ett bra liv. Den utvecklade kapitalismen i Väst i beskrevs som både kontraproduktiv och destruktiv.

Denna fullständiga omsvängning i synen på det moderna samhället går hand i hand med ett filosofiskt paradigmskifte inom vänstern. Under 1980-talet slog den postmodernistiska föreställningen igenom på bred front; marxismen trängdes åt sidan för en teoribildning som var ett frontalangrepp på den västerländska upplysningsidén och rationalismen. Förnuftet och de stora berättelserna förklarades vara döda och själva sanningsbegreppet ansågs ha spelat ut sin roll.

De kollektiva projekten hade avlösts av fragmentiserade och individuella texter eller program. 1980-talets postmodernism skall ses mot bakgrund av att drömmen om ett socialistiskt samhälle stegvis hade sjunkit samman. När den vänsterextreme filosofen Michel Foucault tappade tron på att förnuftet och historien stod på socialismens sida förklarade han förnuftet som sådant för dött.

När hoppet om ett revolutionärt maktövertagande var ute hävdade han att problemet var makten som sådan. Att förnuftet och sanningen visat sig stå på den västliga kapitalismens sida i uppgörelsen med kommunismen var för Foucault och hans gelikar en mer outhärdlig tanke, än att förnuftet och det proletära subjektet för evigt hade gått under.

Genom att förneka förnuftet i sig och förkasta makten som sådan, bestred han att vetenskapen och demokratin under kapitalismen överhuvud förmådde åstadkomma förbättringar för medborgarna. Det är riktigt att delar av nyvänstern avvisade postmodernismen, men dess idéer fick likväl ett stort inflytande, inte minst bland yngre forskare och studenter vid universiteten i västvärlden.

Läs även: Sandström: Därför fortsätter vänstern att ta hem spelet

De ideologiska positionsförflyttningar som Berntson beskriver – avståndstagandet från moderniteten och kritiken av rationalismen – accentuerades av att kommunismen i Östeuropa och Sovjetunionen åren 1989–91 kollapsade. Det var inte bara regimer och stater som föll samman under denna dramatiska period. Det var också en historisk symbol för en alternativ modernitet som gick i graven och det var dessutom en teoretisk tradition byggd på upplysningsfilosofin som kastades på historiens sophög. På ett plan var denna scenförändring ett bakslag för vänstern, men det var samtidigt ett nederlag som var lätt att bära därför att vänstern under lång tid varit på väg bort från allt det den sovjetiska kommunismen representerade.

Mer desillusionerande var då att Kina under 1980-talet slagit in på den kapitalistiska vägen och att de heroiserade befrielserörelserna i Afrika och Latinamerika antingen urartat till korrupta regimer som i Zimbabwe eller narkotikaligor som Farc i Colombia. Faktum är att vid 1990-talets början stod den svenska vänstern – liksom den europeiska i stort – utan internationella förebilder för första gången sedan 1917.

Det kan tyckas att denna situation borde ha lett till självrannsakan och nytänkande inom vänstern. För socialdemokratins del skedde också en omorientering och anpassning till den nya internationella situationen med fokus på demokrati, marknadsekonomi, europeisk integration och mänskliga rättigheter. Bland vänstergrupper och vänsterdebattörer i Sverige däremot lades emellertid det förflutnas misstag rätt och slätt till handlingarna som om de aldrig hade angått dem.

Därför blev också 1990-talet, åtminstone dess första hälft, ett interregnum för vänstern. Den pressades av alla nya avslöjanden om kommunismens brott (Kuba) och splittrades över krigen i ex-Jugoslavien. Samtidigt pågick ett generationsskifte som successivt etablerade en dagordning med nya tyngdpunkter: Antiglobalisering, multikulturalism, feminism och avståndstagande från USA och EU.

Dessa olika tendenser kom att sammanfalla i ett nytt och tredje kursskifte efter den 11 september och Bushadministrationens intervention i Afghanistan och Irak. I konfrontationen mellan på den ena sidan USA och Europa och på den andra sidan den islamska fundamentalismen, såg vänstern en möjlighet att återta förlorad terräng. För första gången sedan kommunismens fall framträdde en antivästlig och antiliberal kraft med samma ambition som vänstern, att förgöra kapitalismen, dess institutioner och värden.

Det vore fel menar Berntson att påstå att vänstern omfamnar islamismen ideologiskt. Få eller inga vänsterföreträdare hyllar Irans präster, Assadregimen i Syrien eller talibanerna som progressiva och emancipatoriska. Men i och med att de uppfattas som motståndare till vänsterns fiender tolereras de. Kritik av islamisk fundamentalism stämplas således som “islamofobi”.

Slutsatsen av vänsterns utveckling kan därför endast bli att Ulf Kristersson i riksdagsdebatten hade rätt om att det finns en “terrorromantik i vissa S-kretsar”.

Förresten, varför har ingen frågat Magdalena varför hon 1989 reste till Leipzig i gamla, slitna Östtyskland och inte som så många andra till Västtyskland, om hon ville lära sig tyska?

Läs även: Sandström: Vänsterns flockmentalitet har förändrats

Stig Fölhammar

Före detta stats- och EU-tjänsteman samt strategikonsult och egenföretagare