I lördags träffades familjeöverhuvudena för de båda klaner som slogs på Lunds gator förra måndagen.

De möttes för förhandlingar om fred.

Någon sådan uppnåddes inte, enligt mina källor.

Konflikten fortgår därför.

När konflikter i sådana här miljöer inte löses ligger blodshämnd på lut.

När jag medverkade i Aktuellt i förra veckan intervjuade SVT en man som uppgavs vara medlem i en av de två släkterna. Han sade: ”Det kommer att bli värsta kaoset nu. Jag tror att tre, fyra liv kommer att sluta tidigare. Jag hoppas inte det, men det kan bli så.”

Den klan som till dels har sitt säte i Lund men också i Helsingborg och på andra platser, och som driver flera affärsverksamheter i universitetsstaden, stängde under några dagar ner all verksamhet. När de åter öppnade stod flera från fiendesidan utanför deras lokaler för att markera: ”Vi är här, vi ser er, vi vet var ni finns.”

Under slagsmålen på tre platser i Lund förra måndagen skadades åtta personer så allvarligt att de hamnade på akuten.

I går kväll skrevs en av de skadade ut, ett familjeöverhuvud för en av klanerna, och det var enligt uppgift ett spänt läge kring sjukhuset i samband med att han lämnade det.

Läs även: Brinkemo: Klanuppgörelsen i Lund – en fråga om heder

Efterdyningarna av händelsen i Lund har varit både chock och vrede. Men också av trivialisering av det som hänt. Kommentarer av typen ”Jag vet inte vad som är värst, slagsmålet eller rasisternas utnyttjande av händelsen” har varit vanliga. Eller alla de som vill relativisera genom att skriva att slagsmål mellan fotbollshuliganer också är något hemskt.

Jo, vem tycker inte det?

Huliganbråken, när de pågick som värst, väckte vrede bland medborgarna, och inte minst bland de riktiga fotbollsfansen. Men sedan tog polisen och fotbollsklubbarna tag i frågan och minimerade dessa uppgörelser.

Andra, som Sydsvenskans kulturredaktör Ida Ölmedal, skriver om kravaller mellan höger- och vänsterextrema, som de facto ägt rum både i Lund och på andra platser i landet, under rubriken Nog har det varit storbråk i Lund förut. Jo, det är sant. Men det finns dimensioner i klanuppgörelsen som jag tror att kulturredaktören inte förstår.

Läs även: Ahmed: Kalla det klan eller familj – gemenskaper spelar roll

Vi talar här om stora grupper av människor som binds samman av blodsband, människor som generellt sett har en mycket låg tillit till de institutioner som det svenska systemet bygger på. Vi talar om människor som, vare sig de vill det eller inte, håller tyst i mötet med rättsstatens institutioner, ty så stark är lojaliteten med familjebanden – blod är tjockare än vatten. Vi talar om människor som vid sidan om det svenska rättsväsendet utövar sin egen rättvisa i parallella domstolar. Vi talar om människor som inte vägleds av principen om individens fri- och rättigheter, utan kollektivets. Det kollektiv vars krav styr alla kritiska livsval: vem du gifter dig med, hur du klär dig, vad du arbetar med eller riskerar livet för.

Inget av detta gäller fotbollshuliganer. Inget av detta binder vänster- och högerextremister.

Det handlar om människor som agerar under hederskulturens ok. Under detta ok är såväl män som kvinnor både offer och förövare, om än på olika vis. Tveklöst begränsas kvinnans livsutrymme långt mer än mannens.

Läs även: Skogkär: Med mångkultur kom hederskultur och tystnadskultur

Jag råkar ha någorlunda god inblick i en av dessa klaners inre liv. Och vet hur kvinnor lider under de strukturer som råder. Kvinnor som vill lämna, som vill frigöra sig. Men som är bundna både socialt, emotionellt, ekonomiskt och juridiskt till den grupp de antingen föddes eller giftes in i.

Bryr man sig om dessa människor reagerar man. Bryr man sig om samhället och individens frihet öppnar man ögonen. Bryr man sig om rättsstatens primat trivialiserar man inte.

Kom inte och säg att det här går att jämföra med fotbollshuliganer eller våldsamma politiska protester. Och relativisera inte så till den milda grad att det uppenbara förnekas för att en motståndarsida kan utnyttja den.

Jag säger som Jesus: Sanningen skall göra er fria.