Jag har runt 40 familjemedlemmar på min mammas sida. På min pappas sida är de så många att jag knappt kan namnen på hälften av dem. Familjeenheten är extremt sammanhållen och invecklad. Om jag skulle hamna i en skandal, genom att exempelvis dricka alkohol, då skulle alla familjemedlemmar, inklusive de som jag inte kan namnen på, få reda på det och diskutera saken i månader. Familjens ramaskri kring min alkoholkonsumtion skulle få Aftonbladets ilska mot Ebbas Buschs husköp att blekna.

Det är alltså tur för mig att jag är en arabisk man. Och inte kvinna. Om en kille dricker alkohol blir familjemedlemmar besvikna och arga. När min mor som 8-årigt barn gick på bio ensam tvångsgiftes hon som straff. I Jordanien, ett av Mellanösterns liberalaste länder, kunde våldtäktsmän gifta sig med de våldtagna kvinnorna som ett sätt att sona sina brott fram till 2017.

Men kvinnor är inte alltid ”de förtryckta” i familjen. Ibland är det kvinnorna själva som driver hederskulturen i familjen. Historiskt har skam och heder varit nyttiga verktyg att hålla familjen i schack – och mammor brukar ofta vara de som håller familjen i schack.

Läs även: Brinkemo: Afghanistan är inte ett land

Det handlar inte bara om hederskultur, skamkultur och spridande av rykten. De familjeenheter av den sort som man kallar för klan är en överlevnadsfråga. Som invånare i ett underutvecklat och statslöst område har man inget annat val än att misstro system i alla former, och man tvingas skapa sina egna simpla system tillsammans med sina närmsta familjemedlemmar.

Att misstro system är för invandrare som växt upp i systemlösa samhällen helt naturligt. Varför skulle människor som växer upp i jordens tuffaste region tro på nationers statliga system, när de system som byggts för deras egna tentativa nationer förrått dem till den grad att de lämnat dem för att bli flyktingar?

För att överleva förlitar man sig på den närmsta släkten, som i många fall kan bestå av hundratals personer.

Läs även: Dahlman: Försvara inte all mångkultur – klanstyren och hedersvåld måste portas

En gång sade min vän skämtsamt och med en tillgjort tjock arabisk dialekt: ”De kallar det klaner och stammar, men det är ingen klan, det är ingen stam. Bror, det är min stora familj!”. Och han har rätt.

Det är storfamiljer. Jättestorfamiljer. Och som äkta jemenit skulle jag ta en kula för någon i min storfamilj. För det är vad man gör för sin familj.

Okej, det kanske låter konstigt att någon skulle ta en kula för en bebis som denne aldrig träffat och inte ens vet vad hen heter. Men före 2014 och Sverige skulle jag absolut ha gjort det. Innan jag smälte in i världens mest aggressivt individualistiska land.

Familjeband är viktiga. Utan dem dör vi. Att vi söker oss till dem som delar vår värdegrund, vårt blod, och utseende, är i mångt och mycket ett sökande efter en inre trygghet.

Läs även: Parallella verkligheter i Berlins klankvarter

Känslan av familjegemenskap behöver dock inte alltid bygga på blodsband. De kan bygga på politiskt engagemang, på samhällssyn eller intressen. Röstar du Sd kommer du ha lättare att känna samhörighet med andra som delar din ungefärliga samhällsanalys. Samma sak om du röstar på Vänsterpartiet. Eller det kan helt enkelt bygga på kulturell och språklig gemenskap.

När jag studerade internationell migration och etniska relationer vid Malmö universitet mötte jag en intressant sammansättning av människor. Vi var runt 50 studenter, majoriteten var internationella. Jag var ”en av svenskarna” eftersom jag kunde svenska.

En vecka in i kursen insåg jag att de flesta studiegrupper omedvetet hade formerats baserat på etnicitet. Iranierna med iranierna, somalierna med somalierna, levantinerna med levantinerna, européerna med européerna. Sedan fanns det några kameleonter som jag själv som kunde ambulera mellan de olika grupperna, men att de olika uppdelningarna var starkt relaterade till varifrån folk kom, kunde ingen missa.

Jag frågade professorn om det. Vårt studieämne handlade trots allt om etniska relationer.

– Hur kommer det sig att människor i vårt program söker sig till sina etniska grupper?
Professorn skrattade lite skuldmedvetet och svarade:

– Ja, det händer varje år. Människor har lättare att ha med andra och göra som talar samma språk och som förstår deras kultur.

– Det är klart, svarade jag och tänkte på Sverigedemokraterna, som jag vet han avskyr.

Luai Ahmed
Skribent, debattör och författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden.