Vid halvårsskiftet 2020 skärptes lagstiftningen mot hedersrelaterade brott. Ett nytt brott, barnäktenskapsbrott, infördes.

Det blev också möjligt att dra in passet för barn och ungdomar om man misstänker att de är på väg utomlands för att giftas bort med tvång eller könsstympas. Detta så kallade utreseförbud har socialtjänsten runt om i landet använt sig av vid minst 42 tillfällen.

Men det finns tecken som tyder på att tvångsgifte utomlands trots dessa lagskärpningar blivit vanligare.

”Det har gått ett år sedan den nya lagstiftningen om barnäktenskapsbrott kom på plats, men trots det har ingen utredning lett till åtal eller fällande dom”, skriver Liberalernas partisekreterare Juno Blom i Svenska Dagbladet. Partiet kräver nu hårdare tag mot hedersförtryck som Blom kallar ”Sveriges största jämställdhetsproblem.”

Brott med hedersmotiv sker förmodligen dagligen i Sverige. De som arbetar med problematiken utgår från att mörkertalet är stort för att inte säga enormt.

Regeringen bedömer att mer än 100 000 barn och unga i Sverige är utsatta för hedersförtryck.

Mona Sahlin (S), vid tillfället integrationsminister, förklarade i Turkiska ungdomsförbundets tidning Euroturk i mars 2002 anledningen till att många svenskar, enligt henne, var avundsjuka på invandrargrupper.

“Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Vad många invandrare också hade i sitt kulturella bagage var hedersförtryck.

Ett förtryck Sahlin blundade för. Vilket hon sex år senare skulle erkänna:

“Jag var en del av maktens tystnadskultur.”

Sahlin var långtifrån ensam.

Akademiker, tunga debattörer och inte minst många av Sahlins kollegor i politiken var en del av denna tystnadskultur.

“Det finns ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är kulturellt betingat. Det handlar istället om mäns våld mot kvinnor”, skrev Sahlin på DN Debatt 2000 tillsammans Margareta Winberg (S), jämställdhetsminister.

I sitt berömda “talibantal” på partikongressen 2002 beskrev Vänsterpartiets dåvarande partiledare Gudrun Schyman kvinnoförtryck som något som finns överallt, som har funnits överallt i alla tider, och som överallt ser i princip likadant ut:

“Det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”

Att tala om hedersförtryck var – som så mycket annat – att gå rasismens ärenden. Det var att undergräva den förhärskande mångkulturella ideologin, mångkulturalismen.

Och i tystnaden kunde hederskulturen och förtrycket växa. Flickor, kvinnor och även pojkar och män misshandlades och mördades. De fick betala priset för att inte politikernas mångkulturella projekt skulle hamna i vanrykte.

Läs även: Brinkemo: Vad hederskultur är – och inte är

På ett sätt låg det något i Sahlins beskrivning. Kultur är något annat och mer än exempelvis traditioner som midsommarfirande. I kulturens kärna ligger synen på förhållandet mellan män och kvinnor, mellan föräldrar och barn, synen på familjens och släktens roll i samhället.

Och där skiljer sig nutida svensk kultur från den kultur stora invandrargrupper bär med sig som natt skiljer sig från dag.

När Åsa Lindhagen (MP) 2019, som ny jämställdhetsminister, fick frågan hur man kommer åt hederskulturen löd hennes svar att det handlar om att “ändra normer och värderingar”. Det har Sverige gjort många gånger förr, menade hon:

“Vi var först i världen med att förbjuda barnaga 1979.”

Att barnaga är förbjudet har dock inte hindrat hedersvåldet, som ofta innebär just att barn agas, från att breda ut sig.

Dessutom var Sverige 1979 ett väldigt annorlunda land jämfört med idag. På många sätt mer konformistiskt, enhetligt. Fortfarande relativt etniskt homogent – då var en av tretton invånare utrikesfödd, i dag är det var femte. Den största invandrargruppen för 40 år sedan var finländare. I dag är det människor från Syrien.

Sverige av i dag är också ett segregerat land. Det syns inte minst i skolor och i bostadsområden. Här finns ett sextiotal så kallade utanförskapsområden där svenska normer och värderingar har hård konkurrens. I vissa av dessa områden är det oklart om svensk lag, klanens lag eller gatans lag gäller.

Mångkultur i normativ mening, uppfattningen att mångkultur är något gott och eftersträvansvärt i sig, bor granne med kulturrelativismen. Den senare säger att det inte finns kulturer som är bättre eller sämre, bara annorlunda.

Självklart finns det kulturer som är bättre eller sämre sedda ur såväl den enskilde individens som kollektivets perspektiv. I alla fall för tillfället verkar de flesta ense om att den svenska kulturen är bättre – inte minst för kvinnor – än kulturen i talibanernas Afghanistan.

Det är hög tid att göra upp med såväl normativ mångkultur som tystnadskultur och hederskultur.

Läs även: Åberg: Hederskulturen är genuint främlingsfientlig och liknar maffiaverksamhet

Läs även: Korn: Tydliga bevis för hederskultur