Få nationalstater på jorden har haft en sådan linjär och i många avseenden okomplicerad och smärtfri framväxt, så organisk och inifrån kommande, som Sverige. Vår nationalstat har inte kastats hit och dit mellan olika furstar och imperier som anlänt, drivit in skatt och stiftat nya lagar för att sedan försvinna och ersättas av någon annan utifrån kommande makt.

Läs även: Sjölander: Hur många kronor är ett människoliv värt?

Vi har inte haft religionsstrider på samma djupgående sätt som många andra regioner i Europa. Vi har inte haft inbördeskrig på mer än 400 år och inte heller varit i krig med andra länder på mer än 200 år. De krig som Sverige för flera hundra år sen var inblandade i utspelade sig i huvudsak utanför landets gränser.

Detta för de flesta samhällen osannolika faktum har tyvärr en baksida. Det gör oss osedvanligt illa skickade att förstå människor som har helt andra historiska erfarenheter och preferenser.

Det har inneburit att svensken i gemen inte förstår makt, vilket uppenbarar sig genom det kända faktum att Sverige stolt framhåller sig som en konsensuskultur. I Sverige samtalar vi, diskuterar, bryter åsikter för att till slut förenas i ett: Ok, då vi gör så här.

Alla blir inte fullt ut nöjda, men alla har fått tillräckligt mycket av sin vilja tillgodosedd för att det inte ska leda till allvarliga problem. Den riktigt missnöjde knyter på sin höjd handen i fickan.

I en konsensuskultur är deltagarna benägna att se saken från motpartens sida. Att sätta sig in i den andres perspektiv görs inte av välvilja men av strategiska skäl. Ju skickligare man är på det, desto lättare kan man hitta motståndarens svagheter i argumentationen.

Den med mest rörligt sinne och förmåga till perspektivbyte är den bäste förhandlaren och kan på så vis få sin motpart att känna att den ändå vann. Inte allt, men mycket. Tillräckligt mycket.

Konsensuskulturen är en styrka. Men bara när spelplanen befolkas av människor som inte bara accepterar utan har internaliserat spelreglerna. Den bygger på delade erfarenheter, referenser, kultur, språk, på en överenskommelse att endast orden är vapnet. Det mesta i konsensuskulturen är inte stipulerat i lag- eller regeltext. Den är nedärvd, ”tyst” kunskap, som bara finns där och som få reflekterar över.

När vi nu allt mer, allt oftare tar del av berättelser om människor med andra preferenser och spelregler, som inte söker konsensus men använder maktmedel, står sig svensken i gemen slätt. Ovanan vid maktspråk förvirrar, skapar kognitiv dissonans. Styrkan att sätta sig in i den andres perspektiv blir plötsligt en svaghet.

När motparten spelar på en annan planhalva, med härskarteknik i två olika former, ett skenbart mjukt – hävdat offerskap – eller det ogenerat offensiva – hot – blir det rörliga sinnet osäkert och viker ner sig – av rädsla.

Läs även: Göranson: Mordet på Mikael ett uttryck för dominanskultur

Det är därför dags att plocka fram Niccolò Machiavellis bok ”Fursten” igen. Om man läst den förut är det troligt att den vid nyläsning kommer att förstås på ett annat sätt än tidigare.

Det blir i dagens situation, med hot, skjutningar, infiltrationer av myndigheter en relevant text för dem som jobbar i samhällets frontlinjer; socialsekreterare, kriminalvårdare, polis, kommunala alkoholhandläggare på tillståndsenheter eller upphandlare av tjänster från den privata sektorn, ordningsvakter, åklagare eller i någon annan utsatt position.

Nu kan den läsas inte bara som en ”intressant bok” från 1532 utan med utgångspunkt från egna erfarenheter av det som i boken tidigare framstått som så obegripligt hårt, krasst och cyniskt.

Machiavelli analyserar vad makt är, dess mekanismer. Han blottlägger de krafter som får människor att underkasta sig och pekar på hur en stat ska kunna hävda sin makt där människor har olika spelregler och inte vill underkasta sig den som äger våldsmonopolet – staten.

Några citat relevanta för olika yrkeskategorier:

För lagstiftare och poliser:
Det finns två sätt att slåss, dels med lagen, dels med styrkan. Det förra tillhör människan, det senare djuren – men eftersom lagen många gånger inte räcker, måste man tillgripa styrkan.

För sociologer och kriminologer:
Människor tar till våld antingen av rädsla eller hat.

För politiker, socialsekreterare och hela rättsväsendet, forskarsamhället…
… det är inte rimligt att den är som är beväpnad frivilligt lyder den som är obeväpnad eller att den obeväpnade skulle kunna gå säker bland beväpnade… Med förakt hos den ene och misstänksamhet hos den andra kan de aldrig fungera väl ihop.Machiavelli skriver också att ingenting skänker så mycket tillfredsställelse för dem som styr ett land som att skapa nya lagar och statsorganisation. Men bara om dessa äger beundran – och auktoritet;

Inget är så svagt och utsatt som ryktet hos en makt som inte är grundad på egna krafter.

För den som sen födseln är fostrad med mjuk pedagogik av demokratiskt skolade föräldrar, som passerat förskola, grundskola, gymnasium präglade av elevinflytande och värdegrunder, som lärt sig att inte slå tillbaka, utan vända andra kinden till och lösa konflikter med samtal är det inte lätt att ställa om.

Vad skulle krävas? Kanske en appropriering av fenomenet ”uppfostringsresor”, de där resorna där unga skickas till föräldrarnas hemland för att återuppfostras av släktingar enligt de mer krassa ideal och värderingar som gäller där.

Men till vilket land skulle svensken skickas?
Svårt.

Någon form av resa måste konsensusmänniskorna trots allt göra. Den kommer bli lång, den kommer bli svår, så som mentala resor till skillnad från geografiska alltid är.

Det är bara att önska lycka till på färden.

Läs även: Koraszewski: Lyxföreställningar och massrörelsernas hatlängtan