Om man vill förstå ett samhälle ska man iaktta hur trafiken fungerar.

Den skiljer sig åt – markant – världen över, och ser helt olika ut i Italien, Jordanien och Sverige. Där finns olika grad av vilja att följa trafikregler, trafiken skiljer sig i aggressivitet och inte minst i benägenhet att genom sitt sätt att framföra fordonet visa hänsyn mot andra trafikanter.

Ett illustrativt exempel: Min gode vän var på semester i Italien när han efter ett restaurangbesök mitt i natten stannade sin bil för rött ljus. Plötsligt hörde han tjutande bromsar från bilen bakom honom.

Ut kom en rasande italienare och skrek: ”Vaffanculo!”

Italienaren hade så när kört in i min väns bil och undrade varför han hade stannat för rött mitt i natten när det inte var en enda bil på vägarna förutom dem.

”Men det var ju rött ljus.”
Italienaren tittade på min vän som om han var helt dum i huvudet.
”Vaffanculo!”

Läs även: Ahmed: Att ge upp är aldrig svaret

Jag tror att man kan ta temperaturen på graden av samhällsgemenskap genom att betrakta trafiken.

Alla som kör bil vet att det finns något som kallas blixtlåsprincipen. Den går ut på att när en tvåfilig väg smalnar av till en enfilig släpps varannan bil in i den körbara filen. Det är ett spontant samarbete förare emellan som avslöjar vilken grad av hänsyn till främmande som visas. Det är en fin princip som nästan är rörande vacker och som visar på ett av många ”osynliga” kulturella fenomen som finns i ett samhälle. Det finns ingen lag om att man måste släppa fram varannan bil. Det är en oartikulerad uppförandekod som man får med sig genom en socialiseringsprocess.

Ett annat exempel är när man möter en bil på en smal väg och kör åt sidan för att släppa fram den mötande. Som ett uttryck för respekt lyfter de båda bilarnas förare handen, kommunicerar med en vinkning. Det krävs inga ord, bara en gest. Där och då knyts inte bara förarna samman, utan hela samhället. Det är en både konkret och symbolisk handling för något större, för gestaltad gemenskap.

I Jordanien, som jag besökte för två år sedan, var trafiken en ren skräckupplevelse. Att sätta sig i bilen var som att ge sig ut på ett kamikazeprojekt. Bilförarna använde sällan blinkers. Tutan däremot användes desto oftare i kombination med hyttande nävar utanför fönstret. Omkörningar kunde ske i höger fil och många bilar kunde ligga i mitten av vägen vilket omöjliggjorde omkörning.

I Somaliland såg jag 12–13-åringar köra bil och en vuxen svensksomalisk vän till mig, som saknar körkort och aldrig skulle sätta sig bakom ratten i Sverige, körde med motiveringen att ”Vadå, här har ingen annan heller körkort”. För många där var säkerhetsbälte en tvångströja och säkerhetstänkande onödigt. Inshallah-principen gällde. Dör jag så dör jag. Det ligger i guds händer.

Läs även: Åberg: Sverige präglas av strukturell välvilja – inte strukturell rasism

För några år sedan skaffade jag båt. Jag lärde mig de osynliga koderna båtförare emellan. När man passerar en annan hälsar man alltid. Men man viftar inte med hela armarna. Man lyfter handen i ett uttryck för ett slags gemenskap. Vinkningar sparas till situationer där man är i fara.

Jag bytte telefonnummer med båtägare som jag inte kände men som sa: ”Ring om du hamnar i sjönöd eller får några problem.” Båtägandet innebar en för mig ny gemenskap med sina egna koder. Alla vet att man är utsatt på havet. Och att det gäller att hjälpas åt om olyckan är framme. Så kan en gemenskap växa fram.

Ingen annan situation visar hur ett samhälle fungerar som när två bilar krockar. I en del länder är en smärre krock inte den stora faran. Det är vad som händer sedan. I samhällen där lagen saknar legitimitet och tilliten till en tredje part – rättsstaten – är låg därför att den är korrupt, och där det inte finns tillförlitliga försäkringssystem, kan en obetydlig olycka leda till upprördhet och anklagelser och till och med eskalerande våld.

Läs även: Åberg: Rasism är inte förklaringen på allt – eller ens särskilt mycket

I Sverige, när två bilar krockar, kommer förarna ut ur bilarna med papper och penna i handen. Sakligt, och utan att nämnvärt höja rösten, skriver de sina bilars registreringsnummer och beskriver vad som har hänt. Fullt förvissade om att det finns system som har att hantera en konfliktsituation kallar man in en tredje part – polisen. Och även den som vet att den är skyldig till krocken är förvissad om att den inte kommer att bli ruinerad och behöver därför inte få panik. Ty, det finns försäkringsbolag som tar den största delen av kostnaden av reparationen av bilarna.

Det alla mesta, när man är född och uppväxt i en kulturell sfär, förblir oftast osynligt och tas därför för givet. Det är först när krockar sker mellan kulturer som man blir varse ur vad man själv är sprungen.

Men om vi har lärt oss att hantera bilkrockar, har vi desto längre väg att vandra för att lära oss förstå kulturkrockar.