Det är mänskligt att vilja dra sig undan världens elände om man kan. Men det som bara syns vid horisonten idag kan flytta in i din idyll i morgon, något såväl milanesare i norra Italien som allt fler i Sverige fått uppleva när kriminella klaner expanderat sin verksamhet, skriver Per Brinkemo.
Jag bor i en idyll.
Utanför mitt hemmakontors fönster klättrar både vinranka och murgröna och solen skiner från en klarblå himmel.
Läs även: Brinkemo: Klanintyg i ett nytt land och en ny verklighet
Trots närheten till Lunds centrum ligger en lantlig miljö några hundra meter bort. Likt varje morgon har dagen inletts med en hundpromenad på en grusväg, nu mellan böljande sädesfält. Området jag bor i är tryggt, grannsämjan god och här bor flera av mina vänner.
Hur lätt är det inte att genom denna trygghetens lins betrakta världen. Hur svårt är det inte att förstå stora sociala rörelser och förändringar om man bara utgår från sig själv och sin egen tillvaro.
Man läser i Expressen om ”Slagsmål mellan olika familjer i Lunds tingsrätt.” Jaha, märkligt, tänker man.
Man läser om våldsamma bråk på tre olika platser i Lund mellan två klaner. Jaha, tänker man. Konstigt.
Man hör Amir Rostami, kriminologen och regeringens särskilda utredare, presentera sin utredning om välfärdsbrottsligheten, om systematiskt fusk på mellan åtta och 20 miljarder per år. Ajdå.
Eller också läser man BRÅ:s rapport om kriminell infiltration av företag och indrivningsverksamhet. Om man orkar.
De flesta orkar inte. Varför låta sig matas med negativa nyheter och rapporter. Bättre förbli i sin idyll, vid grillen i sommarstugan, i drömmen om det nya köket eller utlandssemestern till vintern. Det är väl helt legitimt, avkoppling, drömmar och sinnesro är viktiga ting.
Min på många sätt idylliska tillvaro störs av vad jag läst mig till och genom åren fått mig berättat på mina föreläsningsresor. Jag tycker mig ana mönster. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning kommer möjligheten att njuta av idyllen att inskränkas. Inte försvinna, men försvåras.
De flesta är så vadderade i bomull att inte ens budskap som förmedlas väldigt frankt och rakt på når fram. Nej, man ska inte få panik, men man ska inse att frihetens grunder är sköra. Kriminalitet har alltid funnits, men den kan nå sådana nivåer och anta sådan karaktär att den på allvar blir systemhotande. Linda H Staaf, chef för NOA:s underrättelseenhet, pekar tydligare än de flesta på grundläggande mönster som måste tas på blodigt allvar. Hon beskriver den allt starkare klanbaserade kriminaliteten som infiltrerar lokalpolitik, myndigheter och näringsliv: ”Det blir samhällshotande eftersom det förskjuter makten från staten till familjen.”
Hon gör en viktig distinktion: Polisen arbetar inte mot klaner i sig, men mot brottsligheten, säger hon, en alldeles egen kategori i form av släktbaserad kriminalitet som växt sig allt starkare och utmanar staten och dess våldsmonopol.
Läs även: Skogkär: De kriminella klanerna vinner terräng och växer sig starkare
Man har stor nytta av att, oavsett vilket ämne man ägnar sig åt, jämföra med något annat. Själv följer jag vad som sker i Italiens sydligaste del, Kalabrien, för att jämföra. Där är den klanbaserade maffian ’Ndragheta sedan länge en etablerad institution.
I en nyligen publicerad australiensisk dokumentär skildras den italienska statens kamp mot de olika klanernas verksamheter. Den som leder arbetet är chefsåklagaren Nicola Gratteri, en man som i likhet med sina företrädare på posten inte längre har någon personlig frihet. Han lever med livvakter som vakar över honom dygnet runt.
Han beskriver maffian som en stat i staten. Den är oerhört mäktig och rik, med inflytande över såväl näringsliv som politiska partier och myndigheter. Den har till och med lyckats infiltrera advokatkåren, poliser och domare.
I filmen intervjuas människor som har drabbats av ’Ndrangheta. Carmine Zappia, en möbelbutiksägare utsattes för indrivningsverksamhet av klanen Mancusos. Affärsidkaren tvingades betala 5 000 euro i månaden för ett beskydd som han inte behövde. När han inte längre klarade att betala tog han mod till sig och gjorde en polisanmälan, varpå hela lokalsamhället vände sig emot honom. ”Alla här är släktingar eller på annat sätt relaterade till klanen”, suckar han.
Han får sedan dess beskydd av polisen, de vakar utanför hans butik och följer honom vart han än går. ”Jag var tidigare i ’Ndranghetas våld. Nu är jag i statens”, säger den förtvivlade mannen.
När Vittoria Sicari hade visning av sin lägenhet inför försäljningen dök en man ur Mancuso-klanen upp, mätte rummen och flyttade helt fräckt in utan vare sig kontrakt eller betalning. Kvinnan hotades till livet. Det här skedde för 23 år sedan. Det tog henne 15 år att ens få en åklagare att våga ta sig an hennes fall.
Dokumentären tar upp ’Ndranghetas expansion norrut, till landets finansiella centrum Milano, där man har koloniserat den legala marknaden och tvättar pengar från den lönsamma narkotikahandeln. ’Ndrangheta sägs kontrollera runt 80 procent av Europas kokainmarknad.
När man läser om eller ser filmer om denna kriminella organisations uppbyggnad, struktur och arbetsmetoder är det slående att Sverige är på väg i samma riktning. Flera advokater har blivit uteslutna ur Advokatsamfundet. Häromdagen dömdes två av dem, Ekrem Güngör och Amir Amdouni, till långa fängelsestraff. Vi har poliser som läckt information till kriminella och dömts, anställda på myndigheter och förvaltningar som gjort förbjudna slagningar i sekretessbelagd information som spridits vidare. Lägg därtill parallell rättsskipning och indrivningsverksamheter som tvingar företagare att slå igen sina butiker.
I rapporten ”Finns det en tystnadskultur i Göteborg Stad” vittnade anställda om hot under arbetstid, om personal som bevittnar narkotikaförsäljning men som i stor utsträckning håller tyst. I den finns berättelser om kriminella som filmar nyanställda inom kommunen, och chefer som underlåter att säkerställa en god arbetsmiljö.
När 82-årige Benny Sköld i Skåne ville ha hjälp med att slänga skräp som han samlat på sig visste han inte att firman som han anlitat – Seniorhantverkarna – var ett oregistrerat blufföretag som drevs av en av de utpekade släkterna i polisens klanrapport – klanen Fakhro. De både stal pengar från honom och skrev ett falskt intyg om att han skänkt sin lägenhet till dem.
Inte heller visste en rad andra skåningar att denna släkt hade en mängd andra företag som var bluff förrän det var för sent och de redan fått fakturor, trots att något jobb inte var utfört eller klart.
Läs även: Brinkemo: Kunskapen om klaner är ett paradigmskifte
I vintras i min idyll, en tidig morgon på väg ut på grusvägen med hunden, såg jag en hög bråte på en cykelbana. Jag hajade till. Först senare förstod jag att det var Bennys Skölds skräp.
Det idag otänkbara kan också nå idyllen.