Efter min föreläsning för blåljuspersonal hölls workshops. Jag glömmer inte en äldre, kraftig polis som med armarna i kors på bred göteborgska sa:

Dö… jag har alltid tjänstgjort ute på Hisingen. När jag var ny på jobbet var vi 20 man och tio radiobilar i mitt område. Vi kände mer eller mindre de yrkeskriminella, kunde åka hem till ”Jonny” och ”Sonny” och snacka med dom. ”Ni gör la inget dumt nu, va?” kunde vi säga. Idag är vi fyra man på två radiobilar och vi har ingen koll på de kriminella, de har konstiga namn och man förstår ofta inte det språk de snackar på.

Han suckade uppgivet. Man måste förstå honom.

Under åren har jag träffat och talat med många poliser. Jag känner djupt för denna yrkeskår, blir ofta imponerad av dem. Polisen, den yttersta garanten för det demokratiska samhälle vi lever i, befinner sig längst ut i försvaret av vår frihet men möter en verklighet som de vare sig är tillräckligt utbildade för eller har resurser till.

Läs även: Lidström: Vår medfödda rättskänsla och den korrupta kriminologin

På några decennier har Sverige förändrats på ett grundläggande sätt. Vi har en befolkningsökning sedan 2000-talets början på mer än 1,6 miljoner människor. När justitieminister Morgan Johansson säger att Sverige aldrig haft så många poliser stämmer det räknat i antal, men det är inte en relevant siffra. Det är idag färre poliser – i förhållande till folkmängd. Flest var poliserna 2010 med 216 poliser per 100 000 invånare. Idag är det bara 205 (vid utgången av 2021).

Dessutom ställs poliserna och hela rättsväsendet inför fenomen som tidigare var helt okända. I Expressens podd ”Krimrummet” intervjuas Christoffer Bohman, polischef i Eskilstuna, om att var tionde skjutning i landet sker i staden, hittills i år 15. Han beskriver hur tänkandet hos de kriminella är så fundamentalt annorlunda än hos gamla tiders kriminella. De anser sig inte begå brott. De agerar ”naturligt”. ”Heder är den kapitalvara som de spelar med, den är extremt viktig”, säger han.

Hur ska poliser förstå denna ”annorlundahet”? Tja, det får de väl bara göra, tycks politikerna resonera.

Efter ett mord i Kiruna ringde en utredande polis av grova brott upp mig. En pappa med sina söner, 17 och 15 år, från Afghanistan, hade legat på lur för att ge sig på en 20-årig landsman. Pappan misstänkte att han hade haft en relation med hustrun.

20-åringen flydde in i en lokalbuss, men de tre rusade efter och inför chaufför och passagerare högg de honom till döds med fler än 90 knivhugg.

”Jag har suttit i ändlösa förhör med pappan”, sa polismannen. ”Det enda han snackar om är det här ordet heder. Han skiter i om han får livstids fängelse, det enda som betyder något är hans heder. Vad betyder detta, hur ska man förstå heder?” frågade polisen.

Medan vi talades vid tänkte jag: hur ska en vanlig polis från Kiruna, säkert erfaren och skicklig, förstå ett begrepp som svensken i gemen är helt främmande inför? Hur ska en polis som med all sannolikhet löst en rad fall där inhemska kriminella varit inblandade, förstå en man från en annan del av världen som därtill behöver tolk för att över huvud taget göra sig förstådd?

När jag besökte polisstationen i Hjällbo för två år sedan fick jag, Magnus Ranstorp och andra från Försvarshögskolan en dragning över den lokala situationen. Jag minns särskilt en berättelse. Några somaliska ungdomar som spelat basket med flera ur den omskrivna Ali Khan-klanen hade blivit osams och börjat slåss. Polisen tillkallades och den föredragande sa att de hade fruktat att de somaliska tonåringarna skulle åka på ordentligt med stryk innan de hann fram. Men när polisen kom till platsen såg de hur närmare hundra personer med somaliskt ursprung, beväpnade med machete, påkar och andra tillhyggen, rusat till undsättning och jagat den andra grupperingen på flykt.

Läs även: Brinkemo: Snacket om rasism skapar uppgivna förlorare

Ja, jag nämnde ordet klan. Minns lördagsintervjun när dåvarande rikspolischefen Mats Löfving berättade om minst 40 kriminella klaner. Också det ett fenomen som polisen har att hantera. Men inte många kurser om det på polishögskolan.

Och tänk på alla dessa rubriker som dykt upp de senaste åren om återkommande masslagsmål på skolor, gator och torg. Vad handlar det om? Som till exempel den spektakulära uppgörelsen i Lund förra hösten där två släkter på ett femtiotal vuxna män en måndagsförmiddag likt en ambulerande cirkus på tre olika platser i staden våldsamt misshandlade varandra. Efteråt bad klanrepresentanter om ursäkt i media. En av dem, Hikmet Saado, sa till Expressen: ”Vi har gjort fred mellan parterna.”

Konflikten hade lösts i en parallell domstol. Av vem? Bakom kulisserna hade följande hänt: En grupp män från Ali Kahn-klanen med familjeöverhuvudet Hashem i spetsen hade rest från Göteborg till Skåne, berättade polischefen Ulf Merlander för mig. Hashem hade efteråt ringt till honom och stolt sagt: ”Du kan vara lugn, jag har varit i Skåne och löst konflikten mellan ’familjerna.’” Ungefär som om Merlander skulle tacka honom för att en parallell domstol upprättats.

Det är inte lätt att vara polis idag.
Lika lite som för de andra längre fram i kedjan av rättsvårdande instanser.

Läs även: Brinkemo: Kusinäktenskapen måste förbjudas

Hur ska en domstol värdera och hantera till exempel ett klanintyg? Ett sådant uppvisades i hovrätten till stöd för en ung irakisk man ur al-Badrklanen som dömts till fängelse och utvisning för försök till mordbrand. För att undvika utvisning visades ett intyg upp i rätten, skrivet av en irakisk shejk från Al-Aziraklanen. Enligt intyget skulle mannen dödas om han återvände till Irak eftersom han tydligen tidigare kränkt shejkens klans heder.

Ja, ni fattar. Vi lever i en ny verklighet.
Det är polisen som ser den mest och tydligast.
Politikerna minst och grumligast.