Jag undrar vad han tänkte, Anders Ygeman, när han fick frågan från Magdalena Andersson om att bli integrationsminister.

Fick han panik?
Eller hade han glömt.
Kanske förträngt.

Från och med 2010 saknade socialdemokraterna en integrationspolitisk talesman. När regeringarna Stefan Löfven tillträdde 2014 respektive 2018 utsågs därför ingen minister som var särskilt ansvarig för integrationen av nyanlända. Att lyfta upp integrationsfrågorna separat, menade socialdemokraterna på den tiden, skapar bara en känsla av ”vi” och ”dom”. Frågan om integration skulle i stället genomsyra alla politikområden.

Inom socialdemokratin fanns en bred kritik mot begreppet överhuvudtaget. Partistyrelsen skrev: ”Integration är ett problematiskt begrepp som partistyrelsen helst inte vill använda.”

Eller som Ylva Johansson sade:

– Vi tycker att det är ett problem när man gör integration till ett alldeles eget politikområde, som liksom svävar fritt över alla andra områden.

I konsekvensens namn borde man då ha passat på att avskaffa jämställdhetsministern eftersom också detta område skulle genomsyra alla politikområden.

Men så skedde naturligtvis inte.

Läs även: Ygeman stöttar Andersson som ny S-ledare

Frågan om integration släpptes. Alla som bor i Sverige är svenskar och ska ”träffas” av den generella politik som regeringen för. Alla behöver ju sjukvård, utbildning, jobb, bostäder och så vidare.

Vilken helt fantastiskt idealiserad syn på människan.

Glöm bort att hundratusentals människor som kommit till Sverige för det första inte kan språket.

Glöm bort att en stor andel antingen helt saknar erfarenhet av myndighetsutövning eller har en extremt negativ erfarenhet av en stat.

Glöm bort att många som söker asyl har låg utbildning och att en ansenlig mängd är analfabeter.

Glöm bort att synen på individen kontra kollektivet är helt annorlunda i de länder varifrån människor kommer.

Glöm bort att lagstiftning och rättskipning ser helt annorlunda ut i länder som Palestina, Somalia och Irak.

Et cetera.

Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik

”Integration” skulle liksom bara uppstå utan riktade insatser. Det viktiga var att man inte sa det där förfärliga ordet som skulle kunna stigmatisera människor från andra länder.

Och vad hände?

Utanförskapet bara växte. Våldet ökade, hederskultur och parallell rättskipning fick mer eller mindre fritt spelrum, allt fler elever fick allt sämre betyg och allt fler, trots ett helt liv i Sverige, behärskade svenska språket allt sämre.

En växande andel av befolkningen ”träffades” inte av den generella politiken.

Men så kommer en ny statsminister. Och ett samtal till Anders Ygeman med frågan: Skulle du kunna tänka dig att bli integrationsminister? Vad hände inom Ygeman då? Hade han glömt att ordet integration var problematiskt och att det inte fanns behov av en integrationsminister? Eller struntade han i att partiet tidigare haft en annan uppfattning, tänkte att folk har nog glömt.

Hans kollega Morgan Johansson, liksom så många andra partikollegor, har ju radikalt svängt i fråga efter fråga. Och det må ju vara hänt, till och med bra. Men oftast utan att behöva förklara sig. Anders Holmbergs intervju med Morgan Johansson i programmet ”30 minuter” är ett lysande undantag. Folkpartiets, de nuvarande Liberalernas, förslag om språktest av nyanlända hade ju Morgan Johansson tidigare kallat för röstfiske i främlingsfientliga vatten. Men nu omfamnat. Frågan var: Är det inte fortfarande ett främlingsfientligt förslag? Eller är det ok bara för att det kommer från ”rätt” parti?

Morgan Johansson hade svårt att förklara sig, satt generad i tv-studion. Om han i samma stund passerat en trafikerad gata hade bilarna garanterat stannat för rött ljus.

Läs även: Lindén: Det handlar inte om gangsterromantik utan om bristen på integration

Det finns ett värde för väljarna att förstå kraftiga omsvängningar från tidigare benhårda övertygelser som dessutom kryddades med karaktärsmord gentemot dem som inte höll med.

Jag tror inte Anders Ygeman tänkte: Yes, jag vill gärna bli integrationsminister så att jag får bidra till en uppdelning av människor i Sverige i ”vi” och ”dom”!

Han har nog tänkt om. Alternativt följer partilinjen utan egen åsikt i frågan.
Men snälla, berätta gärna för oss som ska rösta till hösten hur regeringen nu tänker.
Och inte bara Anders Ygeman.

Jag vill gärna veta hur processen såg ut från förnekelse av hederskultur, klanstrukturer och parallell rättskipning till ett erkännande av dessa faktum.

För ni har väl förstått frågorna? Erkänt dem? Tagit till er. Och jobbar med en politik för ett bättre Sverige. Ett enat land.

Man kan alltid hoppas.