Den afrikanska kontinenten – som den framstår på en karta – kan förleda en att tro att den består av nationalstater med väldefinierade gränser. Verkligheten är i högsta grad en annan.

Läs även: Gustavsson: Internet har skuld i integrationshaveriet

Det förklarade den välkände svenske rapparen Ken Ring nyligen i säsongspremiären av SVT:s ”Min Sanning”. Han, som är son till en svensk pappa och en mamma från Kenya, bor och verkar idag växelvis i Sverige och i det östafrikanska landet.

Under intervjun visade programledaren Kristian Luuk olika porträttbilder och frågade om Ken Ring visste vilka det var. När en bild på en man i kostym visades upp svarade han: ”Det är Raila Odinga. Det är val nu i Kenya, jag hoppas inte han vinner.”

Det var alltså en av presidentkandidaterna på bilden.

Ring förklarade varför han hoppades att den andre presidentkandidaten – William Ruto – skulle ta hem segern i valet. Det krävdes en bakgrundsförklaring. Han sa att vi svenskar ofta glömmer att landsgränserna på den stora afrikanska kontinenten inte bestämdes och drogs av de lokala folken själva utan av européer.

Det var kolonialmakterna som ville skapa nationalstater på denna kontinent, men gjorde det fatala misstaget, medvetet eller av okunskap, att dela in kontinenten i länder utan hänsyn till vilka olika grupperingar som bebodde landytorna.

”I våra länder i Afrika finns det stammar”, berättade Ken Ring. Det är i dem man har sin tillhörighet och identitet, inte primärt i nationalstaten. Han tog den delvis nomadiserande folkgruppen massajer som exempel. De bor i två länder, i både Kenya och Tanzania. För denna folkgrupp existerar inte landsgränserna. Massajland är där massajer bor, förklarade han.

Varför hoppades då Ken Ring att Raila Odinga skulle förlora? Tyvärr är han från en stam som inte gillar min. Så av egoistiska skäl… jag får det väldigt mycket enklare i Kenya om den andre killen vinner.

Enkelt och förståeligt formulerade den svenske rapparen på någon minut vad som sällan kommuniceras, eller möjligtvis inte begrips, av biståndsarbetare, utrikeskorrespondenter eller diplomater verksamma i denna del av världen.

När vi svenskar blickar ut över världen har vi en tendens att, precis som Ken Ring antyder, läsa in ”det egna” i ”det andra” och inte förstå det ”annorlunda”. Hur lätt är det inte att inbilla sig att människor överallt på jorden röstar på det politiska parti som man tror har bäst förutsättningar att föra landet – som helhet – i en positiv riktning.

Men så är långt ifrån alltid fallet. Medan västerlänningens blick ofta stannar vid ytan – ”vad bra, det är demokratiska val” – finns det underliggande strukturer som är svåra att få syn på. Särskilt om ett land gör ekonomiska framsteg – som Kenya de facto gjort de senaste decennierna.

I länder som är fragmenterade i olika etniska grupper, i stammar, klaner och olika religiösa tillhörigheter har den grupp som har numerärt övertag helt enkelt störst chans att vinna val. I Kenya är två av de största stammarna Kikuyu och Luo. Sedan landet blev självständigt 1963 har varje val varit en kamp mellan dessa två och där Kikuyu vunnit fyra av fem gånger.

Washington Post skriver: ”Trots Kenyas framgång och modernisering avgörs val nästan uteslutande av etnicitet, med Kikuyus och Luos i spetsen, där ideologi är skymd av identitetspolitik.”

Inför det senaste valet i augusti vädjade den katolske biskopen Dominic Kimengich till befolkningen: ”Vi måste gå bortom våra stammar och klaner och fokusera på styrkorna hos kandidaterna som ber om våra röster. När vi röstar ska vi inte rösta på en stam utan på en kandidat som kommer att föra vårt land framåt.”

Läs även: Stort slagsmål mellan eritreaner i Stockholm

Men det är svårt att komma bort från identitetstänkande och tänka nationalstat, särskilt som rivaliteten mellan olika grupper har många hundra år på nacken. Varje val sedan självständigheten har utlöst våldsamma upplopp mellan olika etniska grupper som har skördat hundratals, ibland tusentals, dödsoffer. Och med de sociala mediernas inträde har konfliktnivåerna ökat. För att vinna röster spelar presidentkandidaternas valorganisationer ständigt på den egna etniska tillhörigheten och förtalar andras, allt för att stärka den egna positionen.

Oberoende ”The Institute for Strategic Dialogue” som bevakar upprätthållandet av mänskliga rättigheter och forskar om polarisering, extremism och desinformation världen över, varnar länder för röstning som bygger på essentiella, medfödda egenskaper.

”När individer är politiskt samlade efter identitet ses varje politisk förlust som en form av diskriminering och blir därmed personlig.”

De menar dessutom att det är i stater som präglas av inre splittring som våldsbejakande extremism av olika schatteringar hämtar näring.

När nu Sverige har blivit ett mångkulturellt land med parallella samhällen, disparata intressen och med grupper som hänvisar till identitet som grund för rättigheter bör man därför vara uppmärksam. Det är bra och önskvärt med människor av olika bakgrund inom politiken. Men om essentiella identiteter styr röstande är det riskabelt, för att inte säga farligt.

Identitetsbaserade preferenser skapar sällan några problem om de stannar vid den privata sfären. Men när de används som grund för röstning öppnas en fallucka som man kanske i förstone inte ser.

För att upprepa citatet från ”The Institute for Strategic Dialogue”:

”När individer är politiskt samlade efter identitet ses varje politisk förlust som en form av diskriminering och blir därmed personlig.”

Det riskerar att öka konfliktnivåerna i samhället och vi ser redan sådana ganska starka tendenser.

Inget samhälle går helt och hållet fritt från nepotism och korruption. Men tveklöst är det så att röstning byggd på ideologi i sig skapar ett nyttigt avstånd mellan politiker och väljare, medan röstning som bygger på identitet omvänt krymper avståndet mellan de båda parterna. Det senare riskerar alltså att göra politikern mer känslig för otillbörlig påverkan från närstående väljare, och samtidigt göra honom okänslig för landet och befolkningen i stort, på ”det allmännas” bekostnad.

Det är därför ett överdrivet och onyanserat tal om diskriminering utan specificering och data som belägger påståendena är farligt.

Det är därför vi ska se upp med politik byggd på identitet.

En sådan bygger inte på ideologi och vad som är bäst för hela landet utan på vad som gynnar den egna gruppen bäst.

Eller som Ken Ring sade om varför han önskade att Raila Odinga skulle förlora presidentvalet:

Tyvärr är han från en stam som inte gillar min. Så av egoistiska skäl… jag får det väldigt mycket enklare i Kenya om den andre killen vinner.

Läs även: Brinkemo: Hederskulturer föds ofta ur utsatthet och förföljelse