Om man för en stund ska försöka förklara och förstå, men inte försvara hederskulturen och dess förmåga att överleva i västlig exil, har man nytta av att vända blicken bakåt – till historien.

I polisens omtalade klanrapport som identifierar runt 40 kriminella släkter, starkt präglade av hederskultur, finns åtminstone två huvudgrupper från samma del av världen: Mhallami (ibland Mardelli) och det som kommit att kallas för Södertäljenätverket och består av människor med assyrisk/syriansk bakgrund.

Läs även: Ahmed: Mångkultur är hederskultur lika mycket som kebab eller sushi

Trots en rad olikheter – den första gruppen är exempelvis muslimsk, den andra kristen – har de en väsentlig gemensam nämnare: en historia av statslöshet, minoritetsförföljelse och svåra umbäranden.

Man inbillar sig lätt att hederskultur är en ideologi, skapad, formad och utvecklad för att ”eliten” – patriarkatet – ska tillförsäkra sig makt över de andra i den egna gruppen.

Det är gravt förenklat.

Hederskulturen är snarare en instinktiv kollektiv reaktion på den egna gruppens utsatthet. Som är svår att bryta. Och som sannolikt ökar risken för kriminalitet – på gruppnivå.

Om och om igen återkommer jag i mina texter till vår omedvetenhet om vad staten med dess kapacitet att ge oss skydd, både fysiskt och ekonomiskt, har gjort med oss. En rimligt fungerande stat förändrar vårt tänkande, vår syn på tillvaron – vår psykologi, som Joseph Henrich skriver i sin bok The weirdest people in the world. Det är staten som tillsammans med en tanketradition – upplysningen – har gjort det möjligt att frigöra sig från kollektivet och inte gifta sig av strategiska skäl utan på ”så lösa grunder” som känslor.

Minns att individens frigörelse från kollektivet och i stället uppgåendet i en nationell gemenskap är historiskt och globalt sett ovanlig.

Det är en milsvid skillnad mellan att förlita sig på statliga institutioner och på sin familj och utvidgade släkt. Det är därför individer från familjebaserade samhällen initialt har svårt att förstå förstatligade människor och vice versa. Men det går. Och vi måste försöka.

Läs även: Makram: Hedersförtrycket måste få ett slut

Det Osmanska rikets folkmord på armenier från 1915 och en bit in på 1920-talet drabbade också både assyrier/syrianer och Mhallami (och flera andra minoriteter). Kristna minoriteter har dessutom i nutid varit oerhört utsatta av IS (Islamiska Staten): förföljda, mördade och våldtagna.

Folkgruppen Mhallami är det inte många som känner till, men en gren av den har på senare år varit omskriven i Sverige – Ali Kahn-klanen – inte minst genom Johanna Bäckström Lernebys bok Familjen.

I början av 1920-talet emigrerade många Mhallamis till Libanon där de flesta, även om det fanns undantag, kom att utgöra en underklass: fattiga, dåligt utbildade, hög analfabetism. De flesta blev inte heller fullvärdiga medborgare.

När inbördeskriget i Libanon bröt ut 1975 sökte sig tiotusentals av dem vidare till Europa, främst till Tyskland där de länge levde som papperslösa eftersom de var statslösa och saknade id-handlingar. En stor andel kom också till Danmark, Holland och inte minst – Sverige.

Naturligtvis finns det många individer i denna folkgrupp som är skötsamma och integrerats väl i Väst. Samtidigt rapporter polisen att det är fler undergrupper i Mhallami, inte bara Ali Khan, som polisen menar använder storfamiljsstrukturen för kriminalitet, som exempelvis medlemmar av familjerna Miri, Fahkro och El Zein. Gemensamt för dem alla är en stark hederskultur.

Många av de undergrupper inom Mhallami som bor i Sverige finns också i Tyskland. Där är klankriminaliteten omfattande och ofta omskriven i media. Den tyska polisens arbete har till vissa delar omstrukturerats och med bland annat vidgad myndighetssamverkan för att komma åt de storfamiljer som skipar rätt vid sidan om rättsstaten, och som ägnar sig åt narkotika- och vapenbrott, liksom spel, café- och andra affärsverksamheter, både legala och illegala, liksom åt penningtvätt och beskyddarverksamhet.

Dessa utvidgade familjer har tät kontakt med varandra och hjälps åt över landsgränserna. Den tyska tv-serien 4 Blocks, som handlar om en kriminell klan i Neukölnn i Berlin och bygger löst på den Berlinbaserade släkten El Zein, vars familjeöverhuvud – Mahmoud Al-Zein – kallad ”Berlins Gudfader”, skrivit en självbiografi.

Utsatta grupper, utan erfarenheter av en fungerande stat som kunnat erbjuda skydd och rättskipning, har historiskt sett ersatt den med starka blodsbandsbaserade (primärt men inte enbart) gemenskaper där individen förväntas agera för gruppens bästa.

Dessa strukturer är starka eftersom de historiskt varit förutsättningen för överlevnad, skydd, säkerhet och identitet. Den delade existentiella utsattheten binder människor samman och skapar en stark, mycket stark, lojalitet inom gruppen. Något av det uttrycks i det arabiska talesättet: Oavsett om din broder är förtryckt eller en förtryckare - stöd honom.

Om en utsatt folkspillra utan statlig tillhörighet har överlevt krig, förtryck, förföljelse och inte sällan flera vågor av migration, värderas den inre gemenskapen intensivt. Religionen, oavsett vilken, används för att upprätthålla och legitimera systemet och knyter på så vis gruppen samman också på ett metafysiskt plan.

Mötet med västerländska värderingar, individualism och tilltro till myndigheter kan upplevas som ett hot mot gruppen. Alternativt riskerar institutionerna att utnyttjas av den förslagne, till gagn, inte för alla, men för dennes egen grupp.

Det är fullt möjligt att utsträcka tilliten utanför den egna gruppen. Men den initiala instinktiva motståndsviljan mot en sådan process är nog kraftigt underskattad, eftersom vi andra inte förstår att den lätt kan uppfattas som ett existentiellt hot mot gruppen, att den riskerar att undergräva den inre lojaliteten.

Läs även: Brinkemo: Ny taktik för att relativisera hederskultur

Om sådana här processer visste vi föga, vi statsmarinerade individualister.
Det är hög tid att lära oss nu.