Det vilar inte sällan ett romantiskt skimmer över maffiafilmer.

Hur kommer det sig?

Varför dras vi till filmer och böcker som skildrar en parallell rätt och moral, en brutalitet och syn på människan som är långt ifrån rosenskimrande?

Människan har sina djupa rötter i något annat än ett välorganiserat byråkratiskt samhälle med en rättsstat. Vi är sprungna ur en rättskipning där ”domaren” inte innehar ett opersonligt ämbete utan anlitas för att man har ett personligt förtroende för denne. Historiskt sett är kodifierad lag något relativt nytt i mänsklighetens historia, och blodshämnd har i tusentals år setts som ett naturligt verktyg i den rättsliga verktygslådan.

Läs även: Brinkemo: Vad hederskultur är – och inte är

Få scener i filmhistorien illustrerar detta så väl som inledningen av filmklassikern Gudfadern. Affärsmannen Bonasera, en man med italienska rötter, söker upp maffiabossen don Corleone på dennes kontor. I en lång monolog börjar han med att hylla Amerika som möjligheternas land. Han, som har rötterna i en siciliansk hederskultur, berättar att han uppfostrat sin dotter på ett amerikanskt vis, gett henne stor frihet samtidigt som han inpräntat vikten av att aldrig vanhedra familjen.

Dottern hade dock träffat en ung man som inte var italienare och som hon dejtade med pappans tillåtelse. Vid ett tillfälle hade pojkvännen tillsammans med en kamrat fått henne att dricka för mycket whiskey varefter de försökt utnyttja henne sexuellt.

– Hon gjorde motstånd, försvarade sin heder, berättar Bonasera för don Corleone.

Pojkarna började då misshandla henne så svårt att hon hamnade på sjukhus. Hennes näsa var bruten och käken krossad.

Bonasera är uppriven, börjar gråta medan don Corleone sitter tyst och lyssnar.

– Jag gick till polisen som en god amerikan, de båda pojkarna arresterades och ställdes inför rätta. Åklagaren yrkade på tre års fängelse men domstolen frikände männen och de släpptes på fri fot samma dag.

– Jag stod där som ett fån och såg dessa skitstövlar hånle mot mig. Det var då jag sa till min hustru att nu söker jag upp Gudfadern.

Nu bryter don Corleone (spelad av Marlon Brando) för första gången sin tystnad och säger med sin karaktäristiskt väsande röst:

– Bonasera, vi har känt varandra i många år men det här är första gången du ber mig om hjälp. Jag kan inte minnas när du senast bjöd mig hem på kaffe trots att våra fruar är väninnor.

Bonasera undrar vad han kan göra, ja, han är beredd att göra vad som helst för att få don Corleone att göra det han önskar.

– Jag vädjar om rättvisa.

– Du fick domstolens rättvisa, svarar don Corleone.

Läs även: Åberg: Hederskulturen är genuint främlingsfientlig och liknar maffiaverksamhet

Bonasera uttrycker då vad han är ute efter – blodshämnd, enligt öga för öga-principen, att de båda pojkarna ska få lida lika mycket som hans dotter. Han frågar hur mycket han ska betala gudfadern för att hämnas. Men don Corleone är inte ute efter pengar. Han upplever frågan som kränkande, respektlös. Som om han skulle döda för pengar. Han vill ha vänskap, lojalitet så att han vid behov kan be om en gentjänst.

– Då, tro mina ord, blir dina fiender mina, och därför kommer de att frukta dig.

Bonasera förstår poängen, böjer sakta ner sitt huvud och vädjar viskande:

– Bli min vän.

Varpå gudfadern godkänner underkastelsen.

– Jag kommer att skipa rätt, säger gudfadern.

Här ser vi grunden och principerna för det som i dagens debatt kallas parallell rättskipning. Det är ett fenomen som inget samhälle går fritt ifrån. En viss juridisk parallellitet klarar sannolikt en liberal demokratisk rättsstat av. Sverige har under lång tid levt med och outtalat accepterat att mindre etniska grupper skipat rätt vid sidan om rättsstaten. Men någonstans finns en gräns för vad rättsstaten klarar av utomrättsliga ”domstolar” som avgör skuldfrågan i brottmål.

Media har tidigare inte rapporterat i någon större omfattning kring parallell rättsskipning. Kanske är det ett tecken i tiden när plötsligt romernas Kris kritiskt granskades av Kvällsposten i somras. Då handlade det om en man som friats i den romska domstolen för en misstänkt våldtäkt. Därtill har vi uppgifterna som Aftonbladet skrev om. En man ur en stor släkt i nordöstra Göteborg som skipar rätt mellan olika parter vid allvarliga konflikter. Liksom häromsistens, efter gatuslagsmålen på gator och torg i Lund mellan två rivaliserande klaner, för att nämna några exempel.

Läs även: Skogkär: Med mångkultur kom hederskultur och tystnadskultur

Sannolikt ska granskningarna ses i ljuset av att det inte längre går att blunda för att fler och fler uppgörelser sker, framför allt mellan släkter, bortanför rättsstaten, i brottmål. Instinktivt börjar allt fler inse att för mycket av parallellitet riskerar att undergräva rättsstatens mandat och legitimitet. Det upplevs som provocerande och hotfullt mot de juridiska principer som länge gällt i Sverige.

Det är bra att allt fler reagerar.

Parallella domstolar gör sig bäst på film.