Sverige faller i Transparency Internationals mätningar av korruptionen i världen. Ändå är vi i toppskiktet. Men trenden sedan 2015 är nedåtgående. Somalia och Syrien är värst. De ligger jämte Venezuela och Sydsudan i botten av mätningarna. Jag är rädd att det bara är början på en mer långsiktig trend.

Läs även: Brinkemo: Korruption à la Mellanöstern – i Sverige

I går presenterade Tullverket 2023 års beslag av narkotika. Återigen ett rekordår. Elva ton har beslagtagits. Det är dubbelt så mycket som förra året. Hur mycket som slinker igenom är det så klart ingen som vet men det uppskattas ligga på mellan 20 och 50 ton. Beslagen bestod av allt från cannabis till kokain, amfetamin och en mindre andel heroin. Framför allt har man lyckats stoppa stora mängder cannabis, de flesta beslagen har gjorts i Helsingborgs hamn som används som transithall.

Håller Sverige på att bli en narkostat?

”Narkostat” är visserligen ingen juridisk term, ingen enhet inom internationell rätt, utan snarare ett begrepp som mest används av journalister. Som illustration är det ändå användbart. Det är en beteckning på en nationalstat vars myndigheter infiltrerats av drogkarteller, eller i dess mest utvecklade form; där den illegala droghandeln i hemlighet styrs av delar av regeringen.

För gemene man är det ofta svårt att sätta sig in i vad sådana här strukturer konkret innebär. Det är inte så att narkotikan ensamt utgör faran. Men den genererar såpass mycket pengar att den infiltrerar den legala ekonomin. Inkomsterna från knarket blir för dem som sitter i toppen av verksamheten, gängen eller maffian, en språngbräda in i den etablerade samhällssfären.

Jag minns när jag för länge sedan såg den lysande tv-serien ”The Wire”. Det är ett kriminaldrama som utspelar sig i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland, en stad känd för sin höga kriminalitet och drogförsäljning. Historien berättas ur både de kriminellas perspektiv och polisens. För varje säsong skildras samhällets olika verksamheter och institutioner och man förstår hur kriminaliteten äter sig in i allt ifrån hamnverksamheten, journalistiken, skolan, politiken och ekonomin och snart genomsyrar alla sektorer i samhället.

Med inkomster från narkotikan blir det möjligt att investera i legal verksamhet; företag, fastigheter och också in i politiken för att på lokal nivå kunna fatta beslut som gynnar den egna verksamheten. För att ta sig fram i samhället och nå sina mål använder sig de kriminella av sitt utvecklade våldskapital. Ofta behövs inte ens våldet verkställas, ryktet om vad de är kapabla till räcker. Få vågar motsätta sig.

Serien är en lysande illustration av kriminalitetens mekanismer och konsekvenser.

I en utvecklad välfärdsstat med högt skattetryck, ett system som i hög grad vilar på ett tillitsfullt socialt kontrakt med medborgarna och därför inte har utvecklat särskilt avancerade kontrollsystem, finns också andra sätt att berika sig. Parallellt med narkotikasmuggling tjänar den organiserade brottsligheten i Sverige också pengar på bedrägerier, bidragsbrott och genom att undanhålla skatt genom så kallade svarta arbeten. Polismyndigheten uppskattar brottsvinsterna från den kriminella ekonomin till mellan 100 och 150 miljarder kronor per år.

Det är visserligen få individer av alla de som är inblandade som kan skörda frukterna i någon större omfattning. Men toppskiktet bland dem som är skickliga förhandlare och entreprenörer, har goda förutsättningar att sakta men säkert infiltrera hela den legala marknaden, inte minst eftersom de svenska systemen inte varit anpassade till den framväxande verklighet som vi nu lever i.

Det gäller allt från tullens resurser och för få poliser till det faktum att en fförsvinnande andel av exempelvis bidragsbrottslingar lagförs, eftersom många myndigheter inte uppfattat att de har ett brottsförebyggande ansvar.

Kriminalitet har alltid funnits, också organiserad brottslighet, men Sverige befinner sig trots allt i en situation som måste betraktas som ny. Omfattningen och karaktären på brottsligheten ser annorlunda ut. Det enda som är sig likt är senfärdigheten från politiskt håll, även om det på senare tid skett en uppryckning.

Läs även: Stora svenska invandringsländer bland världens mest korrupta

Medan stenarna haglade över polis och räddningstjänst i förorterna pågick i det offentliga en diskussion om man verkligen skulle kalla vissa av dessa områden för no-go-zoner eller inte.

Medan parallella domstolar upprättades och dömde pågick en diskussion om vad som kan betraktas som ett parallellt samhälle.

Medan skjutningar utfördes av olika gäng på gator och torg pågick en diskussion om man verkligen kunde hävda att våldsbrottsligheten är värre nu än tidigare.

När nu en parallell ekonomi är etablerad som äter sig in i den legala finansiella sfären kan man bara hoppas att staten med kraft skrider till verket. Om inte förstör det konkurrenskraften för de skötsamma företagen och undergräver befolkningens tillit till institutionerna, liksom viljan att genom skatten finansiera social- och trygghetsförsäkringssystemen.

När vi nu ser en nedåtgående trend från Transparency Internationals korruptionsmätningar är det dags att säkerställa att alla offentliganställda förstår vad en statsanställd är och utbilda dem om grunderna för vår frihet – starka, lagbundna och därmed förutsägbara institutioner.

Och därtill återinföra tjänstemannaansvaret.

Läs även: Hjort: Sveriges ökande korruption är en del av ett större förfall