Internationellt har ”wasta”, de helt kritiska och klanrelaterade nätverk du behöver för ett fungerande liv i arabvärlden, uppmärksammats och studerats med nyfikenhet. Men i Sverige som tagit emot mängder av människor från den delen av världen är begreppet i det närmaste okänt, skriver Per Brinkemo.
Oviljan att studera sociologiska strukturer i Mellanöstern är monumental hos svenska akademiker med inriktning på regionen. Det har bidragit till bristande beredskap för en ny form av korruption. Låt mig visa på det genom att lyfta ett av de mest bärande koncepten i denna del av världen – wasta. Ordet betyder ungefär förbindelse eller inflytande.
En person med god wasta, kontakter eller nätverk, kan dra en massa fördelar av det i det vardagliga livet. Vare sig man behöver körkort, resedokument, snabb tillgång till sjukvård, jobb, utbildning, göra karriär eller få stipendier är wasta mer eller mindre en förutsättning. Det gäller att känna, ha en personlig relation till ”rätt” människor, för att livet ska rulla på smidigt. Omvänt har den med dålig wasta ett handikapp eftersom den går förlorande ur en konkurrenssituation om jobb eller avancemang inom en organisation, företag eller myndighet, trots bättre meriter.
Men wasta handlar inte om vilka kontakter eller nätverk som helst. Begreppet har sin grund i de sociala strukturer som varit bärande i regionen i årtusenden och som bygger på släktskapssystem, på vilken familj, klan och stam man tillhör.
Wasta handlar om att hjälpa ”de sina” varför lag och förordningar gång efter annan trumfas av principen om wasta. Den är så grundläggande att den som trots allt väljer att följa regelverket och principen om meritokrati och inte sätter en släkting i främsta rummet riskerar dra skam, inte bara över sig själv, utan över hela sin utvidgade släkt. Det här är inte ett randfenomen, det är något alla som bor i Mellanöstern, liksom västerländska företag och biståndsorganisationer, tvingas förhålla sig till.
Om man skriver in ordet ”wasta” på Google Scholar, en sökmotor för akademiska och vetenskapliga böcker och artiklar, får man hela 14 100 träffar. Förklaringen till att så många har studerat det är att wasta är ett så grundläggande koncept i denna del av världen. Den som inte ägnar begreppet uppmärksamhet och reflektion lär inte kunna säga mycket vettigt om länderna, hur mycket mellanösternvetare man än är.
Jag kan ha missat något, men hur jag än letar kan jag inte hitta en enda svensk akademiker som skrivit en text i ämnet.
Jag söker då på Diva Portal, den svenska digitala vetenskapliga sökmotorn. Där hittar jag en enda text, en masteruppsats från 2010. Den är skriven av två studenter på Tekniska Högskolan i Blekinge. Signifikativt nog har båda författarna arabiska namn – Hind Al-Shawi och Hussain Faiq Nima Aldahwi.
Medan svenska akademiker inte ägnar sig åt att analysera och förklara wasta är ämnet däremot vanligt hos konsulter som agerar kulturella brobyggare inom affärsvärlden med rubriker som ”Hur du lyckas med affärer i Mellanöstern.”
Wasta är således en form av nepotism som är inbyggd i kulturen, egentligen bara ifrågasatt av dem som saknar släktmedlemmar på viktiga poster och därför inte kan dra nya av dem. När Transparency International kom med sin korruptionsbarometer 2019 hade man för första gången specifikt ställt frågor om wasta till människor i Jordanien, Libanon och Palestina.
Mer än hälften i Libanon, 40 procent i Palestina och 25 procent av befolkningen i Jordanien svarade att de genom sina kontakter kunde påverka domstolar och få fördelar för olika former av service inom så basala områden som tillgång till vatten och elektricitet.
Hundratusentals människor har kommit till Sverige från länder med system där den sociala basen utgörs av stora släkter och där principen om wasta är rådande. De har kommit till ett land där familj och släktband inte har samma dignitet och betydelse och där den generella korruptionen är låg.
Det innebär varken att alla som kommer från sådana länder är korrupta eller att svenskar är immuna mot korruption och nepotism. Det är en fara som ständigt lurar i vassen.
Nätverk och sociala kontakter, ”vem man känner”, finns i någon mening överallt. Det råder ingen tvekan om att ett socialt kapital, som vi kallar det, också i Sverige ses som inte bara accepterat utan nödvändigt, framför allt när det kommer till möjligheter på arbetsmarknaden. Jobb förmedlas primärt genom kontakter. Men normen, den allmänna sociala acceptansen av nepotism, är generellt låg i jämförelse med de flesta länder på jorden.
Sedan några år rapporterar myndigheter gång efter annan om alltifrån penningtvätt och missbruk av förtroendeuppdrag till infiltration och läckor inom det offentliga, välfärdsfusk och andra oegentligheter inom både det offentliga och näringsverksamhet. Korruptionen, angreppen på lagbundna institutioner, ligger nu på en helt ny nivå. Häromdagen berättade SvD om flera personer i fastighetsbranschen som misstänks ha tvättat en stor summa pengar och mutat en bankanställd och en kommuntjänsteman. I Södertälje.
Det var den stad som var planerad huvudort för den nyinrättade Utbetalningsmyndigheten, skapad för att förebygga och förhindra det fusk och de felaktiga utbetalningar som blivit allt vanligare. Men regeringen vågade inte placera den där eftersom risken för korruption i staden var för stor.
Det är inte bara i Södertälje vi ser ett nytt förhållningssätt till det gemensamma, det offentliga, till lagar, regler, det allmänna. Det är en farsot som letat sig runt i landet, till olika städer och som hotar ”smitta” också dem som tidigare aldrig ens tänkt tanken att dra nytta av kontakter på ett otillbörligt sätt, enligt ”varför ska jag låta bli när andra gör så?”
Det otroliga är att så många är chockade. En av flera förklaringar till en större social acceptans för att gå ”vid sidan av”, eller för att tala arabiska, använda sig av wasta, är helt enkelt att människor är socialiserade in i olika kultursfärer. Alla på jorden har inte ett grundmurat förtroende till myndigheter eftersom tidigare erfarenheter har lärt dem något annat.
Kring detta hade Sverige som land kunnat vara förberett om inte den fullkomligt irrationella rädslan för kulturella skillnader varit så monumental. Då hade forskarvärlden, och för den delen också journalister, rapporterat, analyserat, reflekterat över både de familjebaserade sociala strukturerna och fenomenet wasta, så vanligt i många av de länder som människor lämnat för att söka ett bättre liv här.
Frågan är om inte oviljan att ta i dessa frågor egentligen också är en form av mental korruption.
Hur som helst är det en skam.
Läs även: Brinkemo: Självmedvetenhetens uppvaknande är nyckeln till mognad
