När vi upptäcker vår individualitet lär vi oss samtidigt att se oss själva utifrån, vi får en kritisk blick på oss själva och våra medmänniskor, och lär oss veta hut helt enkelt. I den bästa av världar lär det oss också värdet av konsekvens och att döma andra som vi dömer oss själva, skriver Per Brinkemo.
Det lilla barnet bara är. Ena stunden fnittrande, skrattande och kärleksfull för att i nästa vara ledsen, arg och elak. Det agerar utan att reflektera särskilt mycket över sig själv. Sakta men säkert genom enskilda händelser, ofta kopplade till starka känslor, uppstår och utvecklas medvetandet.
Jag har minnen av när mitt medvetande på allvar kom till liv. Fragment av mitt jag hade jag tidigt bara anat.
Men jag minns hur jag i tolvårsåldern under en rad kvällar, låg i sängen och på allvar blev varse mig själv, att jag finns, att jag är en egen entitet, avgränsad från både materian och andra människor. Jag kunde nu se mig ”utifrån”, betrakta mig själv med en slags utomståendes blick. Det var inte bara en angenäm upplevelse.
När medvetandet föds uppstår också självtvivlet. Duger jag? Är jag som alla andra? När dessa frågor ställs kommer jämförelseångesten. Innan man hittat hem i sig själv får man lätt för sig att alla andra är bättre, smartare, snyggare och därför lever mer fullödiga liv.
När år läggs till år har man tid och möjlighet att lära känna sig själv. Det är fördelen med att bli äldre. Man lär sig sina begränsningar och sina företräden. Förhoppningsvis når man fram till att man är, som man säger på engelska, good enough. Det krävs att man ganska medvetet håller ett vakande öga på sig själv.
Få människor är vad jag vet helt och fullt nöjda med sig själva. Det faktum att vi är människor innebär att vi är bristfälliga. Det kan om man inte är vaksam leda till att man projicerar sina svagheter på andra och utser syndabockar, mobboffer. Jag erfor det senast på julaftonen.
Min mamma firade hos oss och på kvällen var hon trött, kämpade för att hålla ögonen öppna. Det är inte konstigt med tanke på hennes ålder. Hon fyller 100 om 15 månader.
Då knackade det på dörren. Det var Ahmed, ursprungligen från Somalia, som varit en del av vår familj i 20 år. Mamma hade inte sett honom på flera år. När hon såg honom spratt det till i henne och tröttheten var som bortblåst. Det var milt sagt gripande att se de två träffas igen. Jag fångade deras möte med kameran.
Jag, som är mycket restriktiv med att lägga ut privata bilder på sociala medier, kunde inte låta bli att berätta om hur Ahmed fick min nästan 100-åriga mamma att piggna till, och publicerade på Facebook och X.
På X kom flera kommentarer som inget annat var än ren och skär rasism. Man kan säga så här: Det var mycket skit man slapp när sociala medier inte fanns. Nu kan man stirra rätt in i själsliv som med lätthet skulle kunna misstas för kloaker.
Men det värsta är att avsaknaden av ett vakande öga på sig själv inte bara kan ta sig rasistiska uttryck. Frånvaron av självinsikt- och kontroll hittar man lite varstans inom det politiska spektrat. Visst har X sina fördelar och där kan goda samtal äga rum, men jag slås ofta över att så många saknar spärrar att man kan undra om folk är berusade eller höga på andra substanser.
Eller är den generella mentala hälsan verkligen så dålig hos så många i Sverige? Övertolkningar av vad någon skrivit, insinuationer och inte sällan en ovilja att åtminstone försöka förstå den andres argument ser man hela tiden.
Läs även: Göranson: Att låta hjärtat eller hjärnan styra politiken
När jag tänker tillbaka på det senaste decenniets politiska retorik undrar jag om inte man inte i den kan hitta åtminstone en delförklaring till den utbredda oförsonligheten. I ett klimat där en ansenlig mängd politiker haft fräckheten att sätta sig på moraliskt höga hästar och karaktärsmörda dem som i konkreta, sakliga frågor hyser en annan uppfattning har öppnat dammluckorna och legitimerat oförsonligheten. Den moraliska dimensionen i argumentationen omöjliggör vettiga samtal.
Eftersom politiker precis som vi andra är människor kommer psykologiskt ofullgångna processer att blottläggas. Bristande självinsikt, avsaknaden av det där vakande ögat på sig själv visar sig i hur man talar, hur ärlig man är och vilket ansvar man tar.
Ingen borde acceptera plattityder och budskap som inte hänger ihop och att helt uppenbara egna misstag och felanalyser skylls på andra. Som nu senaste när Socialdemokraterna kom med sin nya analys av samhällsutvecklingen ”Ny riktning för Sverige.” I den presenteras politik som går på tvärs mot de mesta man från höga hästar predikat medan moraliska domar fällts. Alla sitter då och undrar hur det kunde bli så här?
Svaret löd: Det var samhällsklimatet…
Man hade lika gärna kunnat sagt: Det var en ond ande som påverkade oss.
Den mogna människan, medveten om sig själv, sina brister och förmågor, håller uppsikt på sig själv, är självrannsakande och skyller inte på demoner. Bara mogna politiker kan bedriva en mogen politik.
Sverige är i stort behov av sådana politiker.
Läs även: Koraszewski: Krig i Ukraina och Mellanöstern och den fria världens öde
