Jag skulle vilja lyfta en ouppmärksammad uppsida av sociala medier. Alla kan delta i det jämlika tjattret. Till och med statsråd och riksdagsledamöter uttrycker öppet och ofiltrerat åsikter, reagerar med lajks och deltar i drev.

För första gången någonsin har det helt unika alltså inträffat att vi får höra hur det låter när en politiker tänker högt. Så utan Twitter skulle jag aldrig fått reda på att folkvalda som förutsätts företräda mig som vänsterperson verkar vara helt igenom korkade.

Det är en skrämmande upplevelse rent intellektuellt, men måste ändå betraktas som en viktig utvidgning av demokratins transparens. Kanalen in i politikers och makthavares tankebubblor bekräftar dock att jag aldrig mer kan heja på vänstern som lag. Och som laglös är man ensam, men fri att utan bräkande fårflock få bedöma både sak och person.

Läs även: Åberg: Sverige – ett land utan åsiktsbredd

Så jag antar att nu är precis exakt rätt tillfälle att beklaga att någon Hanif Bali i vänsterversion aldrig fått tillåtelse att växa fram på sociala medier. Alltså en uppenbart superintelligent och smart individ, som trots partipiskors vinanden, påhopp, drev och mordhot haft mod att ställa och besvara de mest brännande av samtidsfrågor.

Bali har, backad av fakta och med fyndigt kreativ och verbal briljans, obevekligt markerat mot islamister, deras vänstersupportrar och växande samhällsinflytande. Markerat mot destruktiva fenomen som klan- och hederskultur, kusin- och barnäktenskap, kvinnlig omskärelse och gangsterkriminella. Markerat mot det orimliga i att arbetsföra tillåts vara bidragsberoende och att gruppen underklass avsiktligt tillåts växa.

Bali har obönhörligt stuckit hål på wokevänsterns retorikbubbla. Och den förslappat självgoda form av okunnig ignorans som endast kan åstadkommas av långvarig hegemoni över de invandringsrelaterade områdena.

Läs även: Foucault skulle ha varit främmande för dagens wokevänster

Och jag förstår faktiskt den motattack som ligger bakom hans tillspetsade formuleringar. Det var länge vänsterns privilegium att självklart få kladda och gegga hur de ville med de värsta ord vår kultur känner: rasist, fascist, nazist.

2013 blev exempelvis Bali degraderad på grund av sitt ursprung till ”husinvandrare” av en känd skribent som, enligt henne själv, egentligen ville kalla honom för ”svin och annat”. Balis brott var en helt igenom konventionell artikel om moderaternas förslag om försörjningskrav för anhöriginvandring, som dessutom blev lag några år senare.

Och 2018 när personen skrivit i ETC att ”högermobben försöker skrämma oss till tystnad”, tweetade Bali att hans inbox faktiskt fyllts av glåpord efter det drev hon själv drog igång. Och han fortsatte: ”Vad hade de tänkt? Att de skulle få fula ut folk med ogrundade rasist-, husblatte och fascistanklagelser … Att vi skulle bara rulla över och låta vänstern tömma sin goda ton i oss?”

Läs även: Altstadt: Agnes Wold och vänsterfeministernas svek mot kvinnor

Jag och många fler vet av erfarenhet att ordval faktiskt inte spelar någon som helst roll. Bali kunde ha fortsatt att kommentera läget med de språkligt sett mest välkammade av slätstrukna inlägg. De skulle ändå ha flugit honom i strupen som rasisternas husblatte. Själva lyftandet av problemen med de senaste trettio årens invandring trumfar problemen i sig.

Om något visar på svagheten för vänstern som antirastiskt projekt, så är det den malliga moraliska överhöghet varpå man byggt makten att ha rätt. Förmågan till argumentation har därför förtvinat till förmån för de lägsta bland invektiv och högt hojtande om god ton.

Hanif Balis uppenbarelse på sociala medier belyser vänsterns problem. I avsaknad av adekvat samhällsanalys har de trots sin makt, som jag tidigare skrivit, reducerat sig själva till moraltanter. Den sedliga sort som på den trevliga kyrkbazaren till förmån för afrikamissionen brast ut i gråt när den revolterande ungdomen fräckt stack in huvudet och ropade ”k*k*n!”.