Helt uppenbara politiska försyndelser, lögner, ogenomtänkta beslut och diametrala åsiktsbyten utan förklaring ligger i öppen dager att granskas fram- och baklänges.

Men det som dominerar i media är om en minister som tonåring gjort Hitlerhälsningen på en fyllefest, om en annan minister eventuellt tagit en kvinna på rumpan (förundersökningen har lagts ner), en tredje inte betalat sina räkningar i tid och en fjärde varit glappkäftad.

Man blir matt.

Inte i första hand för att ovanstående uppmärksammas. Men att det sker i sådan omfattning och med sådan kraft, så helt utan proportioner. Och som jag uppfattar det, på bekostnad av verklig granskning av makten kring frågor som betyder något reellt för medborgarna i Sverige.

Men de är ju folkvalda, utbrists det.
Ja, just det, valda av folket.
Och folk är som folk är mest.
Bristfälliga.

Jag kan inte smälta att journalister är sådana moralister.

Läs även: Skogkär: Heil och hå, Anderssons rivstart slutade med dikeskörning

Det är i egenskap av makthavare politiker ska granskas. Och man måste väl kunna se skillnad på klumpigheter, ungdomligt oförstånd, slarv, orutin och det som är på riktigt viktigt – politiska beslut.

Politik handlar inte om petitesser. Politik är något reellt, något kraftfullt och handlar inte om perifera fenomen. Den förda politiken påverkar oss människor i vår vardag; vår ekonomi, säkerhet, trygghet, vård, boende äldreomsorg, utbildning och livschanser.

På områden efter område ser vi hur institutioner står under press och blir allt mer dysfunktionella. Överbyråkratisering har lett till att kärnverksamheter får allt mindre utrymme i myndighetsorganisationerna. Fråga vårdpersonal på sjukhusen, forskare på universiteten, poliser, lärare…

Det saknas socionomer, poliser, åklagare, lärare, bostäder, tullpersonal, tillräcklig elförsörjning, och så vidare. Allt som ett resultat av den förda politiken.

I åratal var en migrationspolitisk uppfattning ”den rätta”. Inte nog med att den var rätt, de som inte instämde hade inte bara fel utan var moraliskt lägre stående individer. För att förstärka den egna uppfattningen såg sig alltså många nödgade att moralisera över den som inte höll med. Men i ett huj stod sedan plötsligt tidigare försvarare av en viss migrationspolitik för dess raka motsats. Och nu var den hållningen rätt.

Varför? Vad hände där emellan?

Läs även: Här gör S-ministern Hitlerhälsning till vit makt-musik: ”Inget minne”

Hur kan man stå ut med sig själv när man ena dagen tycker en sak och moraliskt fördömer meningsmotståndare, för att nästa dag hålla med meningsmotståndarna utan att förklara varför skiftet ägt rum?

Och utan djupare frågor från den kår som har att granska makten.

Hur är det möjligt?
I en demokrati?
Med yttrandefrihet?

I min förra krönika skrev jag om hur Socialdemokraterna sedan 2010 inte ville använda ordet integration. Det kunde ge upphov till ett ”vi och dom”-tänkande, varför regeringen Löfven inte utsåg någon integrationsminister i någon av sina regeringar. Det behövdes inte. Politiken skulle vara generell, alla politikområden skulle genomsyras av ett ”integrationsperspektiv”.

Men som genom ett trollslag kom sedan ”vi och dom”-ministern tillbaka i form av Anders Ygeman.

Vad hade hänt på vägen? Varför var det nödvändigt nu, men inte då?

Anders Ygeman är samme man som 2016 sade att uppemot 80 000 människor som saknar asylskäl ska utvisas.

”Jag tror det är en stor utmaning. Jag tror att vi får arbeta väldigt mycket med rutinerna och hur vi kan få logistiken att fungera”, sade han då.

Vad blev det av det? Hur gick det med rutinerna och denna utmaning? Och varför är det naturligt att prata integration nu men inte då?

Läs även: Eneroth friad – förundersökningen om sexuellt ofredande nedlagd

Låt mig pröva en hypotes. Om man som journalist har gått i statens ledband och inte tillräckligt granskat och ifrågasatt den förda politiken utan snarare underblåst den, och den sedan svänger, gäller det sannolikt att hänga med. För att visa att man ändå är självständig och vågar granska makten väljer man frågor som i sammanhanget är perifera, förstorar dem så att de framstår som avgörande för landets framtid.

En Hitlerhälsning på en fyllefest som tonåring.
En hand på en rumpa.
Obetalda räkningar.
En glappkäftad minister.

Yes, här har vi det.

Moralism är alltid gångbart. Särskilt i ett land som Sverige med stark luthersk tradition.

För egen del trodde jag i min naivitet att jag lämnade moraltanterna bakom mig i frikyrkovärlden.

Men moraltanten lever.
Som hon lever.

Om än förklädd.