Statsminister Magdalena Andersson (S) ville ge bilden av att med hennes nya regering väntade en politisk rivstart för Sverige.

Hon skulle få saker utförda. Vända stenar.

Och iväg bar det. Men rakt ut i snårskogen.

Allt på grund av att några statsråd inte kunnat hålla händerna i styr – i dåtid och närtid.

Ett gammalt foto dyker upp där den nya civilministern Ida Karkiainen glatt tittar in i kameran med armen höjd i något som väldigt mycket påminner om en Hitlerhälsning.

Klimat- och miljöminister Annika Strandhäll, med klippkort hos Kronofogden, kan inte hålla fingrarna från mobilen utan ger sig ut på sociala medier och förfasas över ett program i public service.

Statsrådet Tomas Eneroth lägger händerna på rumpan på en kvinnlig partikamrat under en fest och utreds nu av åklagare, misstänkt för sexuellt ofredande.

En ytterst klen tröst i bedrövelsen är möjligen att den ene ministerns skandal tenderar att avleda uppmärksamheten från den andres.

Hur som helst har alla tre fortfarande Magdalena Anderssons fulla förtroende.

Läs även: Socialdemokraterna lever på att utmåla högern som ett hot

I fallet Eneroth visste Magdalena Andersson precis vad hon gav sig in på när hon lät honom fortsätta som infrastrukturminister. Anklagelserna mot Eneroth hade utretts internt inom partiet. Saken ansågs utagerad. Då polisanmäldes händelsen.

Att en förundersökning inletts mot Eneroth hindrade inte Magdalena Andersson från att ta sin minister i försvar:

“Det finns ingen tvekan om vad som hänt. Han säger att det var oavsiktligt och jag har ingen anledning att inte tro på det.”

Att ledaren för ett feministiskt parti och en feministisk regering så lättvindigt avfärdar misstankar om sexuellt ofredande och tycker att en intern utredning räcker, kanske förvånar. Men framför allt är det, som höga jurister påpekat, anmärkningsvärt att en statsminister på detta sätt tar ställning i ett enskilt ärende som är föremål för polisutredning.

Strandhälls oförmåga att betala sina räkningar i tid borde Magdalena Andersson ha känt till om det gjorts någon bakgundskontroll värd namnet av statsrådens vandel innan de utnämndes.

Att Strandhäll ofta är vild och vacker på sociala medier kan inte heller ha kommit som en överraskning för statsministern. Snarare har Strandhälls obestridliga nätkrigartalang setts som en tillgång inför den smutsiga valrörelse regeringsbildningen i princip var ett startskott för.

Att Strandhäll gick ut med kritik mot hur frågor ställdes i en intervju i SVT var dock inte så lyckat. Inte när Socialdemokraterna försöker skrämma väljarna med att en högerseger i valet innebär slutet för public service oberoende, för mediernas frihet och den liberala demokratins långsamma undergång.

“Statsråd ska ha armlängds avstånd från Public Service och undvika att ha synpunkter på vilka frågor journalister ställer”, kom en pudlande Strandhäll plötsligt på.

Läs även: Annika Strandhäll talar sannolikt

Medan en ny minister erkände att hon testat kokain, en annan att han åkt fast för rattfylla beskrev sig Ida Karkiainen som ren som nyfallen snö.

Det är talande att Karkiainen försvarar sig mot misstankarna om att ha umgåtts i högerextrema kretsar i sin ungdom genom att hänvisa till att fotot av henne med armen i vädret “florerar på högerextrem media”.

På så sätt bekräftar hon att allt som kan förknippas med högerextremism är suspekt.

Vilket är just vad som drabbat henne själv.

Utöver antydningar om att elaka högerextremister är ute efter henne, präglas Karkiainens försvar av selektivt minne.

Kanske gjorde hon på det där fotot “en gest” som kunde tolkas som att hon heilade, men i så fall har hon inget minne av det. Kanske spelades det vit makt-musik på festerna hemma hos tonåringen Karkiainen, men det var definitivt inte av henne.

Visst hänger det en sydstatsflagga, sedan länge betraktad som symbol för vit makt, i den replokal där Karkiainen ofta vistats, men varför skulle hon ha synpunkter på andras inredningsstil?

Men att heila offentligt, eller på en bild eller film som får tillräckligt stor spridning, är ett brott, hets mot folkgrupp. Sydstatsflaggan kan beroende på omständigheterna också leda till en dom. Samma sak gäller vit makt-musik.

Allt detta vet Karkiainen säkert med tanke på att hon ingick i den parlamentariska kommitté som den här mandatperioden utredde och föreslog ett förbud mot rasistiska organisationer.

Vem har inte gjort dumma saker i sin ungdom, kanske i fyllan och villan? Vill vi verkligen ha politiker som aldrig begått ett misstag i hela sitt liv, slätstrukna ut i fingerspetsarna, korrekta, perfekta, välanpassade zombies?

Befogade frågor och invändningar. Av den senaste regeringsbildningen att döma är det dock fortfarande långt dit. Och risken att vi någon gång ska hamna där är – med tanke på den mänskliga naturen – nog försumbar.

Läs även: Här gör S-ministern Hitlerhälsning till vit makt-musik