Det händer att jag sitter i bilen och lyssnar på en paneldebatt i radio eller podd och hör mig själv försöka reflektera kring de frågor som en programledare ställer. Hur mycket kan jag? Vad tycker jag egentligen? Vad skulle jag säga om jag skulle svara på frågor som

- Är det rätt av Riksbanken att återigen höja räntan?
- Borde Sverige skicka Jas 39 Gripen till Ukraina?
- Kan Muharrem Demirok bli ett lyft för Centerpartiet?

Pinsamt ofta blir jag efter några inledande ord helt tom på ord och åsikter. Det är tur att jag sitter i en hermetiskt tillsluten bil så ingen kan höra mig.

Läs även: Sandström: Underhållningsvåldet och verklighetens verkliga våld

De gånger jag intervjuas eller deltar i en panel är ämnena sådana som jag är förtrogen med. Samtidigt kan man ju undra över att man alls vågar ge offentlighet åt sina tankar. Inte för att jag behöver vara rädd för repressalier från staten, men när jag tittar tillbaka på gamla texter inser jag hur mycket som hänt sedan dess. Ofta känns det då tänkta ofullkomligt och jag inser att jag trots allt har jobbat mig igenom en massa tankeled för att befinna mig där jag just nu är. Det väcker frågan om vad jag längre fram kommer att tycka om det jag skriver idag. Det finns alltid fler tankeled att traggla sig igenom.

Man kanske borde hålla käften.

Eller ändå inte. Är man bara medveten om människans ofullkomlighet och begränsning lägger det ett försonande raster över det bristfälliga. För jag inser att det finns ett värde i att provprata sig framåt. Det är den funktionen som exempelvis panelsamtal har. Det är ett sätt att lufta tankar, testa, både för den som pratar och den som lyssnar. Det är nog viktigare än vi inser.

Långt ifrån alla har modet att stå i en radiostudio och riskera säga något som är helt uppåt väggarna fel. Det är en fråga om läggning, personlighetstyp. En del föredrar, som jag själv, att provprata i privata sammanhang. Andra har självförtroende nog att, vare sig den är påläst eller inte, göra det inför publik. Ibland blir det pinsamt uppenbart vem som är den kunnige och retoriskt drivna och den allmänt pladdrande narcissisten.

Genom sociala medier har alla numera möjligheten att ge offentlighet åt sina tankar blivit tillgänglig för alla som så önskar. Det är bara att öppna ett konto på de plattformar man vill synas och höras på. Det som förr sas i slutna sällskap, i arbetsplatsens fikarum, vid köksbordet eller i tv-soffan, fångas nu upp av en mikrofon, kamera eller ett tangentbord och flyger ut i offentligheten.

Tänk att folk vågar.

Ska jag säga som gett offentlighet åt tankar och iakttagelser.
För egen del är det inte sällan med vånda, trots att jag är skolad i publicistik och har åtskilliga år bakom mig i en offentlig sfär.

Bortsett från den ofrånkomliga och självklara drivkraften, ett större eller mindre mått av fåfänga, har ord som får vingar, som kan granskas och prövas, ett enormt egenvärde. De är verktyg som kan föra människor samman, fördjupa kunskap, göra det obegripliga rimligt begripligt. Men i stället för att tillägna sig de precisionsverktyg som kan öppna det till synes tillslutna och oåtkomliga hämtas alltför ofta släggan och järnspettet fram. Det är lika korkat som att försöka nå in i ett armbandsurs finmekanik med hjälp av en bultsax.

Ändå kunde det ha varit värre. Människor hade kunnat gett sig på varandra rent fysiskt i stället för att åtminstone försöka argumentera för sin sak. Om man sätter dagens ständiga och inte sällan oborstade ordflöden i perspektiv, framstår det trots allt som en radikal förändring mot hur det en gång gick till. Ett förfluget ord kunde leda till blodsfejder.

Läs även: Sjunnesson: Det skenande våldet i våra skolor

Att demokrati och medborgarstater uppstod i det antika Grekland har de flesta hört om. Men sällan tänker vi på vad det innebar, där och då. Dessförinnan, i det som brukar kallas för den homeriska tiden, skildrad i Iliaden och Odyssén, levde människorna i klansamhällen. Någon centralmakt som kunde skipa rätt fanns inte. Därför var våldet ständigt närvarande och hämnden den dominerande rättskipningsmetoden. Den starkes rätt gällde och ord som ”bra” och ”dålig” hade inte den sofistikerade moraliska innebörd som de senare fick. ”Dålig” (kakos) var mer knutet till betydelsen ”feg”, ”bra” till ”modig”.

I ett sådant samhälle handlade makt om kapaciteten att utöva våld. Den var garanten för säkrad överlevnad. Allt var underordnat förmågan att upprätthålla sin heder som i det här sammanhanget betyder den nivå av våldskapital som omgivningen tillskrev en aktör. Ett angrepp på någons egendom var ett angrepp på dennes heder, ett kränkande ord likaså och allt hängde på förmågan att svara med våld för att inte förlora anseende och social prestige. Det var bara så man kunde visa att man var någon att räkna med.

Men så hände något 700 år f. Kr. Grekerna lyckades skapa medborgarstater (på grekiska polis), ett kollektivt system med lagar och med ett statligt våldsmonopol. I folkförsamlingen var man nu tvungen att diskutera och argumentera för vilket lagförslag som man ansåg var bäst och till slut, i demokratisk anda, rösta för ett vinnande förslag.
Sakta men säkert ersattes våldet med orden och makt blev inte längre en fråga om vapen utan förknippat med förmågan att argumentera för sin sak. Det satte igång enorma tankemässiga processer.

När retorisk förmåga premierades var det som om människans tankar liksom upptäckte sig själva, för att citera Tomas Lappalainen ur boken Världens första medborgare (Lind& Co).

Det är därför ingen slump att den västerländska vetenskapen och filosofin växte fram just då, i den demokratiska medborgarstatens kölvatten med namn som Platon (född 428 f.Kr.) Sokrates (född cirka 469 f.Kr.) och Aristoteles (född 384 f.Kr.).

Staten kväste våldet och släppte loss tanken, och orden frigjorde den inneboende mänskliga intelligensen i en aldrig tidigare skådad omfattning och snilleblixtar stod som spön i backen. Matematiken tog gigantiska språng och rationalismen, logiken, det systematiska tänkandet och filosofin föddes, allt tack vare en samhällelig organisationsform som fick monopol på våldet och premierade skriftspråk, argumentation och retorisk förmåga.

Vi som lever idag i en än mer utvecklad demokratisk medborgarstat har detta att tacka för mycket. Varje dag kan vi föra fram våra tankar och åsikter i publika forum.
Denna samhällsform ger oss till och med friheten att säga dumheter i sociala medier, blotta vår okunskap i paneler och blottlägga bristen på eftertanke i debatter.
Men jag kan ändå tycka: Nog borde vi kunna förvalta det grekiska arvet bättre än vad vi gör idag.

Läs även: Brinkemo: Staten som mirakel och garant för frihet