Facebook noscript imageBrinkemo: När Sverige fick syn på sig självt
Per Brinkemo
Krönikörer
Brinkemo: När Sverige fick syn på sig självt
Att få syn på sig själv kräver något att spegla sig i. Foto: Karl Gabor / Fredrik Sandberg/TT / Julian Stratenschulte/AP/TT
Att få syn på sig själv kräver något att spegla sig i. Foto: Karl Gabor / Fredrik Sandberg/TT / Julian Stratenschulte/AP/TT

Svensken har socialiserats in i sin kultur från första andetaget på BB. En kultur som förblev som skålen för guldfisken osynlig, oformulerad och aldrig ifrågasatt. Som om den inte fanns. Men med mångkulturens ankomst fick vi en spegel att se oss själva i, skriver Per Brinkemo.

I ditt allra första ögonblick i livet möttes du av främlingar. Du hade inte en aning om vilka människorna i vita kläder var som kontrollerade om du var en pojke eller flicka, vägde och mätte dig och skrev upp det exakta klockslaget som du såg dagens ljus. Vilka var dessa människor som ville göra din pappa delaktig i din mammas kamp genom att be honom klippa navelsträngen?

Läs även: Sjölander: Södermalms SD-hipsters och våra politiska fördomar

Du hade ingen aning om att de första människor du såg fick betalt för att din ingång i livet skulle ske så smärtfritt som möjligt. Hur skulle du kunna veta att den första blöja du fick var bekostad med skattepengar som ett; ”välkommen, lille vän!” eller att du aldrig mer igen skulle träffa dessa människor som försiktig la dig vid din mammas bröst.

Du råkade födas vid den tidpunkt i mänsklighetens historia då nationalstater uppstått. Redan från sekund ett i livet erfor du den opersonliga omsorgen från en social och ekonomisk organisation som kallas välfärdsstaten.

Du fostrades av demokratiskt skolade föräldrar med mjuk pedagogik men också av främlingar som fick betalt för att du på förskolan skulle ha kul och lära dig samspela med de andra barnen. Du fick lära dig att vara snäll och inte bråka och att lita på andra. Vid sex-sju års ålder gick du till en byggnad där andra främlingar fick betalt för att du skulle lära dig att läsa, skriva och räkna.

Du lärde dig så småningom om olika religioner, om svensk historia och fick inblick i fysikens lagar, om kemiska och biologiska processer. Genom att du från första stund hörde det svenska språket badade du i det och lärde dig allt mer om hur orden används; nyanser, dubbla betydelser och skämt.

Du fick lära dig att varje människa är unik, att tänka kritiskt men att respektera andra. Du insåg nog inte kraften i att ingen kunde tala om för dig vilket yrkesval du senare skulle välja, att du var fri att bosätta dig var du ville och att träffa en livskamrat på så lösa grunder som – känslor. Under detta ditt liv fick du lära dig vad det innebär att förhålla sig till andra främlingar på myndigheter som liksom barnmorskor är betalda av det offentliga i ett försäkringssystem där alla som ingår i den gigantiska ”familjen” men som kallas medborgare, bidrar efter sin förmåga.

Läs även: Sandström: Vulgofeminism och sexliberalismens baksida

Av föräldrar och professionella pedagoger fick du lära dig att polisen är din opersonlige vän som du kallar på i stället för att ta saken i egna händer. Omedvetet internaliserade du lagar och normer, vad som är ett ”normalt” beteende och inte.

Sällan reflekterar du över hur skicklig du blev på att navigera i en värld full av tysta normer, regelverk och en myriad av institutioner och myndigheter. Varför skulle du ägna tankeverksamhet åt att du lika gärna hade kunnat vara född i en annan tid eller ett annat land som saknar allt det som du idag tar för givet?

Social och kulturell prägling sker omärkligt och framstår för den som är ”utsatt” för den som helt självklar. Det är därför man under så lång tid kunde höra människor säga att det inte finns någon specifik svensk kultur. Däremot fransk, arabisk, somalisk, persisk…

Hur korkat var inte det? Alla andra har kulturer men inte svensken, för vi är så moderna att vi skalat av oss sådant ”primitivt”. På sin höjd kunde folk nämna kräftskivan och midsommarfirandet som kanske, men bara kanske, var ett uttryck för svensk kultur. För kom man på att något annat land precis som vi firade midsommar, eller ännu värre, att de hade gjort det under längre tid än oss, var ju vårt firande bara en import. Alltså fanns det inget ursvenskt, bara det ursvenska barbariet, som Reinfeldt sa 2006.

Vad förnekandet av svensk kultur egentligen var uttryck för var att Sverige var en monokultur. Även om midsommar aldrig firats av alla är poängen att alla hade en relation till den och visste vad man menar med midsommarstång, små grodorna och blomsterkrans i håret. Den svenska hade aldrig behövt reflekteras över, den bara fanns där i medvetandet och var så självklar att man inte kunde se den själv.

Det är först det senaste decenniet som svensken i gemen har blivit varse den egna kulturen. Varför nu? Man får inte syn den egna kulturen om man inte har jämförelsematerial. Det är genom ”det andra” man får syn på ”det egna”, det liv man lever. När andra kulturyttringar visar sig blir man plötsligt självmedveten i ett ”så där kan man väl inte göra”.

Svensken är inte särskilt mellanmjölk, utan befinner sig snarare i en extrem. Grafik: World Value Survey

Då sätts reflektionen igång och man börjar fundera över ”hur man ska göra” och varför man egentligen gör som man gör. I den processen faller fjällen från ögonen.

Det mångkulturella samhället gör svensken medveten om att hon precis som fransosen, kurden och norrmannen trots allt har en kultur och alltid har haft. Plötsligt förstår vi World Value Survey-kartan, att landet lagom egentligen är världens mest extrema, att vår självbild varit knasig för att inte säga skadlig.

När de mest ihärdiga kulturförnekarna till slut vaknar upp, förfaller de lätt i ett annat självbedrägeri. De söker tröst i att kulturer är föränderliga. Jo, visst. Men kulturer är som vatten, inte ett stillastående, definitivt inte forsande, men ett vatten som långsamt, långsamt rör på sig.

Läs även: Göranson: Politik är att välja

Per Brinkemo

Per Brinkemo är kolumnist i Bulletin. Han har en examen i religionsvetenskap och har jobbat som journalist för både tidningar och tv, t ex Uppdrag Granskning. Under fyra år var han projektledare i en somalisk förening i Rosengård. Han är också föreläsare och författare, och har bland annat skrivit om klansamhällen i de båda böckerna "Mellan klan och stat" och "Klanen".