Under den så kallade ”Spexveckan” får eleverna i en skola i Sollentuna smycka ut korridorerna efter olika teman. I år hade en av korridorerna frukttema och pyntades med bananer och apor. Detta ledde dock till kritik från flera lärare som ansåg att detta var rasistisk. Lärarkritiken resulterade i att dekorationerna togs ner.

“Det går att tolka på olika sätt, men utsmyckningen har rasistiska undertoner som grundar sig i rasistiska stereotyper av mörkhyade. Det är problematiskt eftersom det är en korridor där många av våra nyanlända och mörkhyade elever tillbringar sina raster”, säger en av lärarna.

Läs även: Åberg: Antirasismen är den nya moralpaniken

Idén att associera apor med mörkhyade och invandrare har fått en renässans på sista tiden, dock inte tack vare rasister, idéerna kommer tvärtom från antirasister. För tre år sedan hamnade H&M i en kontrovers sedan de kört en reklamkampanj med olika barn som bar kläder med djurmotiv, där ett av barnen bar en luvtröja med texten ”coolest monkey in the jungle”.

Kampanjen ledde till mycket kritik på nätet och anklagelser om rasism mot H&M eftersom den lille pojken råkade vara svart. Föräldrarna till barnet såg dock inte hoodien som rasistisk, och de trodde inte heller att avsikten med den var rasistisk. De sa att deras son bara kände sig som en superstjärna när han såg sin bild överallt. Efter reaktionerna var familjen rädd för vilken negativ påverkan detta skulle ha på deras son och deras andra barn.

Denna tendens att se rasism i allt är destruktiv på så många nivåer: De antirasister som gör en koppling mellan apor, bananer och invandrare – vad säger det egentligen om deras världsbild och hur de tänker om invandrare och icke-vita? Med största sannolikhet skiljer sig deras världsbild kraftigt från folkflertalets syn på saken. På sätt och vis är det rätt uppenbart att det är dessa antirasister som lider av rasistiska föreställningar.

Det skulle dock kunna argumenteras för att man inte har kontroll över de tankar som dyker upp i ens huvud, och det är egentligen korrekt. Men det hade varit mindre problematiskt om folk inte agerade på dem. Det uppstår dock grava problem när dessa antirasister mobiliserar till handling baserat på sambandet de gör mellan icke-vita och apor och bananer. Det gör att icke-vita plötsligt blir medvetna om att det finns folk som förknippar dem med apor och det i sig är skadligt för deras självkänsla, särskilt om de är barn. Det påverkar hur de ser på sig själva och hur de ser på samhället.

Detta kommer att främja en offermentalitet hos vissa med invandrarbakgrund där de tror att de lever i rasistiska samhällen som avhumaniserar och diskriminerar dem, och de riskerar att börja se rasism överallt, även när den inte finns.

På grund av detta kan de börja känna hopplöshet, för om samhället är så rasistiskt att det inte finns någon chans att de skulle kunna lyckas, så kanske de slutar försöka och börjar skylla alla sina misslyckanden på samhället.

Läs även: Åberg: Rasism är inte förklaringen på allt – eller ens särskilt mycket

Denna besatthet av hudfärg ökar också processen otherization, framväxten av en vi och dem-attityd baserad på hudfärg, där icke-vita människor inte längre ses som en del av ”vi:et”, som jämlikar, av resten av samhället.

Besattheten av hudfärg och av rädslan att saker ska tolkas rasistiskt, ger också en felaktig bild av invandrare och icke-vita som extremt känsliga och lättkränkta, vilket kan leda till irritation eller nervositet bland majoritetssvenskar, som känner att de måsta gå på äggskal runt icke-vita. Det kan även bli så att rädslan att kunna uppfattas som rasister leder till att de bestämmer sig för att inte välkomna folk med invandrarbakgrund i sina sociala kretsar, vilket i sin tur leder till mer etnisk segregation.

Dessutom sprider det en fixering vid hudfärg och utseende snarare än fokuserar på individens meriter och karaktär. Det håller också gamla rasistiska stereotyper och föreställningar vid liv, stereotyper som vi gjorde bättre i att lämna bakom oss.

Problemet med antirasism i dag är att den har blivit en sorts rasaktivism som pläderar för tanken att hudfärg betyder allt, när sanningen är att hudfärg betyder ingenting. Det är med andra ord raka motsatsen till Martin Luther King Jr:s vision som han uttryckte den i sitt berömda tal:

I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.

Läs även: DEBATT: Rasismen som förklaringsmodell för USA är en förenkling

Lösningen på problemet med rasism kan inte bestå i mer fixering vid hudfärg, utan mindre. Målet borde vara att vi blir ett färgblint samhälle när det kommer till hudfärg. Inte i så måtto att vi inte skulle kunna se människors hudfärg, utan i den meningen att den en dag skulle betyda lika lite som hårfärg eller ögonfärg.

Och att varje individ skulle bedömas efter sina handlingar och innehållet i sin karaktär, precis som Martin Luther Jr drömde.