Det är det där med ord.

Vad ord betyder, hur de används.

Om de beskriver verkligheten så korrekt som möjligt eller inte.

Ja, det där med ord är komplicerade grejor.

Och det värsta är att ord kan användas åt olika håll, både vara sanningsenliga och användas propagandistiskt för att dölja det egentligen uppenbara.

Vad är det som gör att orden i vissa berättelser känns sammanhållna och stringenta medan de i andra upplevs som fluffiga, motstridiga eller tomma?

Jag kommer att tänka på detta när jag hör om Stefan Löfvens avgång. Jag är helt säker på att han är en väldigt sympatisk människa privat, att omdömet om honom från väldigt många kollegor och andra stämmer. Men jag har ofta haft svårt att förstå vad han menar. Han använder orden och berättelsen om Sverige på ett så motsägelsefullt sätt att jag ofta blivit helt förvirrad. Han har fått mig att undra om vi lever i samma land.

Hans beskrivningar av Sverige och politiken har spretat åt olika håll.

Jo, jag förstår att det handlar om politisk retorik, om att vinna väljare, att sprida bilden av sig och sitt parti som framgångsrikt, att selektivt välja statistik, den som gynnar en själv.

Läs även: Löfven skulle ”knäcka gängen” – dödsskjutningarna ökade mest i Europa

Jag må ha en begränsad erfarenhet av politisk retorik. Men har ändå levt ganska länge. Alla politiker använder språk och urval av fakta på ett sätt som ska gynna dem själva och deras parti. Jag kan ha fel, men jag kan inte minnas någon minister, än mindre statsminister, som varit så orwellskt slirig i sin retorik som Löfven.

Om man säger att ”Våra värderingar känner inga landsgränser. Det samhälle vi vill forma drivs inte av nationell egoism, utan av gränslös solidaritet” för att sen säga att vi inte kan återgå till den migrationspolitik som gällde 2015, då hänger det ju inte ihop.

Jo, om han sagt: ”Jag sa visserligen… men jag har insett att… och därför måste vi…”.

Då hade man hängt med, förstått, till och med respekterat förmågan till omprövning.

I sin regeringsförklaring 2019 sa han: ”Vi ska lämna ett mer hållbart, tryggt och jämlikt land vidare till våra barn.” Men fakta i dag säger att otryggheten bland allmänheten har ökat markant. Och det må ju vara hänt. Men med tanke hur Stefan Löfven beskrev Sverige 2014, på den tiden då det var acceptabelt att måla bilden av Sverige i mörka färger, ja, innan han själv tog över rodret, blir man förvirrad.

”Sverige håller på att gå sönder.”

Denna mening återupprepades av Stefan Löfven i kampanjen inför valet 2014.

”Sverige håller på att gå sönder”, sa han gång efter annan.
”Sverige håller på att gå sönder”, repeterades som ett mantra.

När sedan Socialdemokraterna presenterade sitt valmanifest inför valet för sju år sedan sattes tre långsiktiga mål upp: Att ha lägst arbetslöshet i EU, en skola i toppklass och bättre vård med minskade klyftor.

Läs även: Löfvens migrationsfacit: 800 000 uppehållstillstånd

I manifestet fanns ingenting om integration och något ansvarigt statsråd på området ansågs inte behövas, resonerade man. Alla politikerområden skulle ha ett integrationsperspektiv.

Namnet för manifestet var:
”KÄRA FRAMTID”

Nu har det alltså gått sju år sedan regeringen Löfven tillträdde första gången. Man får väl säga att framtiden är här nu.

Framtiden.
Blev den oss kär?
Snarare prekär.

När Stefan Löfven i den famösa intervjun i Agenda yttrade de beryktade orden ”Vi såg det inte komma” om den allt våldsammare gängkriminaliteten, och så sent som häromdagen i samma tv-program sa om gängkriminaliteten att ”Vi ska leverera trygghet till människor men det här har uppstått under lång, lång tid”… Hur får han ihop det? ”Vi såg det inte komma” och sedan att det här har ”uppstått under lång, lång tid”?

Det är ett glidande på orden och dess betydelser. Och ja, andra partiledare hemfaller åt samma glidningar. Som när de borgliga säger att de inte kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna och sedan gör det. Men jag menar att den avgående statsministern har drivit det här än längre.

Ytterligare ett exempel är när Löfven, som vill leverera trygghet till människor, kan komma undan med att skryta om att 1 000 fler kriminella än tidigare sitter inlåsta i dag. Det är ju bra, men det är ju tecken på ett politiskt misslyckande i första ledet. Inte minst när man betänker polisens låga uppklarningsprocent av begångna brott. Om vi behöver fler fängelser och beläggningen på de befintliga är mer än hög är det ju inte något annat än ett monumentalt misslyckande. Dessutom blandar statsministern ihop begreppen samhälle och stat.

Läs även: Altstadt: Strategin mot Sd kostade Löfven jobbet

Samhället är människorna. Staten är institutionerna. När han säger att samhället gemensamt måste bekämpa kriminaliteten blir det ett sätt att frånsäga staten, som statsministern är högsta chef över, sitt primära uppdrag, och smeta ut ansvaret på befolkningen. Det är staten som ska knäcka kriminaliteten. Om det är samhället är vi ett klansamhälle.

Dit vill vi väl inte.

Det tror jag inte heller Stefan Löfven vill.
Men det gäller att ha koll på orden och deras valörer.
I så motto har Stefan Löfven inte varit bra för Sverige.