Mediapubliken antas vanligen ha noll tålamod och koncentrationsförmåga som kolibrier. Men bortom medias huvudfåra växer det långa samtalsformatet så det knakar, i poddar såväl som live på scen.
Jag var skeptisk till att folk skulle vara intresserade av att komma.
Det skulle vara ett live-event i Moriska Paviljongen i Malmö vid Folkets Park i januari 2019.
Inte med någon pop- eller hiphopgrupp, utan med gubbar som jag. Visst var det även några yngre, både män och kvinnor, som skulle uppträda på scenen.
Men varken med sång, dans eller musik.
Vi skulle bara prata.
Min första tanke var: Vem är beredd att betala för en samtalsorgie som ska pågå i tre–fyra timmar?
Det handlade inte om några lustigkurrar precis, som skulle göra standup-comedy.
Det var samtalspodden ”Hur kan vi?” med Navid Modiri som arrangerat live-eventet. Avvaktande kom jag till Moriskan och upptäckte till min förvåning att det var fullsatt. Runt 500 personer, påfallande unga, hade betalat 295 kronor för att lyssna på sådana som mig, Gudrun Schyman, Ann Heberlein, Ashkan Fardost, Hanif Bali, Mustafa Panshiri, Jens Ganman, Malcom Kyeyune och Henrik Jönsson för att nämna några.
På scenen satt Navid Modiri bakom ett gigantiskt ekbord och ledde samtalen som handlade om allt från religionens roll i samhället, integration och sociala medier till debattklimatet i Sverige.
Det var helt fascinerande att se och höra publikens entusiasm och uppskattning. Jag är visserligen van att tala inför folk, men då är jag inhyrd av en myndighet eller kommun där publiken är ditkommenderad i fortbildningssyfte.
Det här var något annat.
Efteråt kom människor fram till många av oss som medverkat och tackade för kvällen men också för det vi skriver i tidningar och böcker. En ung man berättade att han hade rest från Eskilstuna via Alingsås, där han hämtat upp sin kompis, för att vara med på eventet. Det var svårt att inte bli rörd.
Fler event sattes sedan upp i andra städer men vidare turnéplaner fick ställas in.
Det kom en pandemi i vägen.
Läs även: Åberg: De kriminella stjäl vår integritet
Den kanadensiska psykologen Jordan B. Peterson, tillsammans med Dave Rubin, känd amerikansk poddare och intellektuell, besökte mellan 2018 och 2019 160 städer i USA, Kanada, Europa, Australien och Nya Zealand. De talade under detta år inför 500 000 människor! Jordan B. Peterson har dessutom uppträtt på arenor inför betalande publik tillsammans med den slovenske sociologen och filosofen Slavoj Žižek och därtill med författaren, filosofen och neuroforskaren Sam Harris.
Samtal mellan tänkare, författare och opinionsbildare inför publik är en trend i västvärlden. Det kunde jag aldrig tro för ett tjugotal år sen.
Om något är det ett tecken i tiden. Det finns en hunger, inte minst hos unga, kanske framför allt hos unga män, efter vägledning, kunskap och seriositet i en tid av förvirring och polarisering. Det finns behov av långa och ickekonfrontativa men spänstiga samtal, vilket inte minst den uppsjö av poddar som uppstått visar.
När jag för närmare fyra år sen bjöds in till Navid Modiri i Malmö för en intervju frågade jag innan vi gick in i studion hur länge vi skulle hålla på.
– Ungefär två timmar, svarade han. Jag gapade, sa att det är väl ingen som pallar att lyssna så länge. – Jag lovar, sa Navid Modiri, att det är bara en fråga om att vänja sig vid långa format. Det finns ett sug efter fördjupning.
Han hade rätt.
Han kan ha uppåt 500 000 lyssnare på ett avsnitt.
Och detta i det som kallas alternativ media. Och som ofta förtalas av den mer etablerade delen av vårt mediesamhälle, exempelvis med det nedsättande epitetet swishhoror.
Folk har vant sig eftersom människor uppenbarligen längtar efter fördjupning och allvar, efter fördomsfria samtal, öppna dörrar och frisk luft.
Jag tror att traditionell media underskattar lyssnare, tittare och läsare. Det är inte som ofta hävdas, att unga människor inte har tålamod, att man har ett par sekunder på sig att fånga de yngre.
Läs även: Makram: När tidsandan skiftar och förvirringen sprider sig
Suget efter riktiga samtal om ideologi visar sig inte minst genom efterfrågan på Aron Flams (podden: ”Dekonstruktiv Kritik”) och Henrik Jönssons (entreprenör med egen youtubekanal) scenföreställning ”The Liberators” som turnerar i sex städer under hösten.
– Hur går det? frågar jag Henrik per telefon.
– Det här är helt magiskt, svarar han. Det är fullt överallt.
De gör totalt nio föreställningar, har fått lägga in flera extra. De samtalar, både med varandra och med publiken. Stämningen är uppsluppen och god.
– Glöm det här med hot och hatstämningen. Det är människor som vill lära sig något, som vill diskutera och samtala. Det finns en efterfrågan på alternativa verklighetsberättelser.
I Stockholm på Scalateatern, som tar 600 personer, fick de lägga in en extra föreställning, köra två kvällar i rad.
– Den yngsta i publiken har varit tolv år, berättar Henrik vidare, den äldsta närmare 80 år. I Stockholm hade vi ett gäng somaliska killar från Järvafältet som var så trevliga. De hade läst min bok, ”Frihetligt självförsvar”, och ville få hjälp med att skapa en svensksomalisk entreprenörskultur, säger han. Det är rent rörande och jag ska göra allt för att hjälpa dem.
I sin youtubekanal som publicerar ett nytt avsnitt varje lördag har han runt 75 000 visningar. I snitt mellan en halv och en miljon i månaden.
– Folk sitter och tittar på mina videor på 30 minuter varje vecka, och många av dem är unga människor. Dessutom är det många invandrarungdomar. Det finns ett sug efter bildning.
Läs även: Åberg: Ett missnöjt land med en känsla av förlust
Bortanför etablerad media, bortanför mainstreamkändisar, växer en kultur fram med ”alternativa” kändisar som uppenbarligen har en publik som dessutom tycks vara i växande.
Slående är att denna publik tycks mer beläst, ideologiskt medveten och har mer tålamod än de gamla kanalernas målgrupper har.
Eller också skapar innehållet från avsändare som inte tror på publikens förmåga att tillgodogöra sig mer avancerade resonemang en rastlös och ytlig publik.