När USA:s president Donald Trump i ett tal 2017 sade att Sverige tagit emot ett stort antal migranter och att landet fått många problem på grund av detta, blev många i Sverige upprörda. Men nu när Tysklands största tidning Bild beskriver Sverige som Europas farligaste land, är det knappt någon som protesterar.

Om man hade en tidsmaskin och kunde åka tillbaka i tiden och bevittna samhällsdebatten och politikernas retorik som den såg ut för bara några år sedan, skulle man tro att man befann tig i ett parallellt universum. Vi har gått från Reinfeldts tal om att ”öppna era hjärtan” och Löfvens ”Mitt Europa bygger inga murar” till ett erkännande från nästan hela det politiska spektrumet om att migrationsnivåerna har varit för höga och ohållbara, och från att ha Europas mest generösa asylpolitik till att införa EU:s miniminivå när det kommer till asylregler. Politikerna gick från att fördöma Sverigedemokraternas inställning till migration och integration som rasistisk, till att i princip stödja samma hållning.

Läs även: Altstadt: Politiker på väg ut ur den bruna garderoben

Denna sociala och politiska förändring kan beskrivas som en förändring i landets zeitgeist, eller tidsanda på svenska. Zeitgeisten är de allmänna övertygelser och idéer som utmärker, definierar och dominerar en tid och plats. De utgör det intellektuella, moraliska och kulturella klimatet. Tidsandans förskjutning är ett fenomen som har inträffat genom hela historien och i nästan alla samhällen. I kulturer som är mycket konsensusorienterade, som den svenska, kan denna förändring i tidsandan bli både snabb och radikal, vilket kan leda till social och politisk förvirring.

De politiska partierna skiljer sig dock åt i hur de hanterar och motiverar det skiftet och sina ändrade ståndpunkter i migrations- och integrationsfrågan, samt i hur de hanterar Sverigedemokraterna, vars politik tidigare kallades rasistisk men som nu genomförs av regeringen och stöds av oppositionen.

Socialdemokraterna verkar antingen låtsas att de alltid har tänkt så och att det var alliansens röra som de var tvungna att städa upp efter, eller så erkänner de att de har ändrat sig, som ett resultat av nya omständigheter. Och eftersom Socialdemokraterna inte längre kan attackera Sverigedemokraternas ståndpunkter i dessa frågor, så har de i stället valt att mer eller mindre säga att även om Sverigedemokraterna hade rätt, så är de nazister. Helt enkelt för att de inte har något annat att komma med.

Läs även: Altstadt: Morgan Johansson brunsmetar sig själv

Men nu när LO har gått ut och sagt att Socialdemokraterna borde ta stöd av Sverigedemokraterna för att höja pensionerna, kommer det kanske att bli svårare för Socialdemokraterna att fortsätta brunsmeta alla som vill samarbeta med Sverigedemokraterna i sakfrågorna.

Moderaterna och Krisdemokraterna å andra sidan har bestämt sig för att överge sina tidigare löften om att inte samarbeta med Sverigedemokraterna och att erkänna att detta nu är den enda vägen framåt för dem.

Att lyssna på politikerna i programmet ”30 minuter” ger en inblick i hur svårt det är för dem att förklara för väljarna varför de har ändrat sig. Morgan Johansson kunde inte ge tydliga svar på varför han 2008 kallade språkkrav för medborgarskap främlingsfientligt, samtidigt som han i dag stödjer det. Han blev också pressad av Anders Holmberg för att han låter som om Socialdemokraterna alltid har tänkt i migrationsfrågan på samma sätt som i dag, och att allt bara var Alliansens fel.

I samma program säger Elisabeth Svantesson att hon tycker att det var fel av henne att hon tidigare beskrev Sverigedemokraternas politik som rasistisk, eftersom hon egentligen inte tyckte det. Hon förklarar att det handlade om en ”period då alla gärna ville hitta de här etiketterna” och att hon var en del av det, och att ”alla gick åt samma håll i stället för att tänka vad håller vi på med?”

Politikernas försök att förklara sina ändrade positioner får många att undra om man kan lita på dem alls, när intrycket är att de antingen ljuger eller bara flyter med strömmen utan förmåga att våga tänka själva eller stå för vad de faktiskt tror på.

Detta är dock inget konstigt beteende för människor i allmänhet. Vi uttrycker ofta åsikter för att signalera till den grupp vi tillhör att vi är en del av den, tror på vad de tror på och delar samma världsbild. Men samtidigt som det här beteendet och den här typen av flockmentalitet är naturlig, kan den även bli farlig och problematisk när det behövs en riktningskorrigering. Och det blir ännu mer problematiskt när det är våra politiker, som är satta att leda landet, som är de som uttalar sig och handlar drivna av denna flockmentalitet.

Det verkar tyvärr som om vårt politiska system är uppbyggt på ett sätt som gör politikerna rädda för att det kan vara politiskt självmord om de råkar säga fel sak. Många av dem utvecklar en rädsla för att råka provocera och faller tillbaka på flockmentaliteten, och följer bara med vart de än tror att flocken är på väg.

Vi får politiker som inte vill ta några risker och ofta tänker endast kortsiktigt, vilket är ett problem om man vill åstadkomma långsiktig förändring. Detta eftersom sådan förändring tar tid och kräver att status quo utmanas, vilket i sin tur innebär risker och oftast uppfattas som provocerande.

Läs även: DEBATT: Diskutera SD hederligt

Ett annat problem med partipolitiken är att i princip alla ledamöter måste följa partiets linje i de flesta frågor, och att den som inte gör det ofta betalar ett högt pris inom sitt parti, och riskerar sin karriär. Detta är ett problem som måste korrigeras. Annars blir politiken alltför rigid, den berövar de politiska partierna och följaktligen samhället den mångfald av idéer och tankar som bör övervägas och diskuteras.

Det är hög tid att vi ändrar vår politiska kultur på ett sätt som tillåter mer mod och ärlighet, mer individualism och oliktänkande, annars riskerar vi att misslyckas med att hantera de ständiga förändringarna i den materiella verkligheten och det oundvikliga skiftet i den kulturella tidsandan.