Minns hur det var för drygt 20 år sen. Efter flera uppmärksammade mord på unga kvinnor, utförda av utlandsfödda släktingar, handlade den offentliga debatten om huruvida det verkligen kunde finnas något som heter hederskultur. De flesta hade ingen aning om vad det är och vad den beror på. Inte heller jag på den tiden. Jag försökte förstå och började läsa. Men det fanns så väldigt lite skrivet på svenska om hederskultur i till exempel Mellanöstern. Jag var tvungen att söka bland forskare i andra länder.

Läs även: Hederskultur drev ungt par att mörda dubbelgångare

Heder, tillsammans med begrepp och fenomen som blodshämnd, klan och blodspengar, var fram till nyligen okända för allmänheten. Än idag skapar de förvirring i den allmänna debatten.

Det hade inte behövt vara så. Det är fenomen som forskare borde ha känt till och i ett tidigt skede upplyst om.

På senare år har jag försjunkit i germansk historia i allmänhet och svensk i synnerhet. Ju mer jag förkovrar mig desto mer obegripligt är det att historiker, antropologer och sociologer inte stod oss bi när vi som mest behövde dem. Då hade vi inte behövt få en så förvirrad debatt och inte stått frågande inför vare sig hedersbrott eller den överkänslighet många av dagens kriminella uppvisar, ”du trampar på min heder”, inför minsta kränkning,

Universitet och högskolor har tre uppdrag. Det första och andra uppdraget är att utbilda och forska. Det tredje är att dela med sig av sin kunskap till allmänheten. Jag har försökt förstå varför så få forskarröster hördes i debatten för cirka 20 år sen när begreppet ”heder” dök upp. Beror det på okunniga forskare? Räddhågsna? Eller finns förklaringen någon annanstans?

Som jag skrivit tidigare har flera tunga statsvetare den senaste tiden kritiserat forskarsamhället för att ha lämnat myndigheter och förvaltningar i sticket genom att inte forska om fenomen som offentliganställda dagligen brottas med. Forskningen lyser med sin frånvaro i en så skriande fråga som den organiserade brottsligheten som allt mer tränger in i, plundrar och korrumperar de olika offentliga välfärdssystemen, vilket hotar den svenska förvaltningsmodellen, ja, demokratin. Den är dessutom frånvarande när det kommer till gäng- och klanbaserad kriminalitet, menar statsvetarna. En annan statsvetare, Sten Widmalm, har kritiserat den politiska styrningen och forskarsamhällets undfallenhet.

När det kommer till kunskap om klansamhällen, hederskultur och blodshämnd i Mellanöstern är den skrämmande låg, för att inte säga obefintlig. Inte ens ”Centrum för Mellanösternstudier” vid Lunds universitet ägnar frågan någon egentlig uppmärksamhet.

Det är klart att samhället vid mötet med ovanstående fenomen då står handfallet och frågande när de dyker upp i Sverige.

Som jag skrivit om tidigare fastnar forskarsamhället lätt i ett paradigm, tankemönster och perspektiv som styr vilka frågor som ställs, helt enkelt vad som är intressant och viktigt att forska om. Förr eller senare, när tillräckligt många frågor inte får svar, tvingas man tänka om. Det sker ett paradigmskifte.

Det finns ytterligare ett perspektiv att lyfta för att förklara forskarsamhällets frånvaro i frågeställningar som akut skriker efter kunskap, förklaringar och förståelse. Det är den segmenterade akademien.

Låt mig ta ämnet historia som exempel. Inom denna disciplin finns massor att lära om både klanstrukturer, hederskultur, blodspengar och blodshämnd. Även om svenska historiker inte på djupet tycks förstå vad klansamhället är, eller som det hette i Sverige – ättesamhället – finns det gott om historiskt material som visar hur viktigt det var för människor i det förstatliga Sverige att framstå som ärbar.

Idealet var att det var bättre att dö med heder än att leva med skam. Vid brott eller kränkningar var det upp till en själv, oftast tillsammans med sina fränder, att återupprätta hedern. Det är så det fungerar i samhällen utan institutioner med exekutiv makt (polis). Blodshämnden var ett verktyg i den rättsliga verktygslådan, till för att inge respekt och på så vis minimera risken för att andra framöver kränkte ens rättigheter.

Läs även: Altstadt: Romsk hederskultur och maktens välvillighetsrasism

De som brukar kallas för vikingar uppvisade en stark känslighet för minsta kränkning. Ett brutet löfte, en förbjuden kyss eller bara ett förfluget ord, så var vikingens heder skadad. För att återupprätta den var det inte bara tillåtet utan förväntat av omgivningen – att man hämnades. Inte sällan en blodig sådan med svärdet eller yxan i handen. Detta skildras på ett förvånansvärt osentimentalt vis i Netflixserien ”Vikings” som i hög grad skildrar ett statslöst samhälle som ännu inte hört talas om alla människors lika värde och den svenska nutidens övriga värdegrunder.

Ni förstår, också vi svenskar kommer från en hederskultur och detta hade kunnat förmedlas av forskare. Visserligen skilde sig den västeuropeiska hederskulturen från den i Mellanöstern på flera sätt. Vid otillåtet sexuellt umgänge var det inte kvinnan som straffades. Det var mannen. Men likafullt var principen om förlorad heder också levande i Europa.

Det fanns också skillnader i själva strukturen av klansamhället. I vår del av världen kunde man ärva släktskapet på både mammans och pappans sida (bilateral släkthärledning) medan blodsbanden i länder varifrån många asylsökande kommer ärvs i ett patrilinjärt system (pappans blodslinjer ärvs).

På det stora hela är det petitesser som akademiker lätt fastnar i. Frågan som söker svar här är: varför finns hederskultur, blodshämnd, egen rättskipning och blodspengar? Och hur utsträcker man tilliten från den egna gruppen till något så abstrakt som en opersonlig stat? Hur gick det till här i Sverige?

Här hade historiker kunnat bistå. Men, och det här är ett problem, varje akademisk disciplin sitter och pillar i sin egen fråga, i alltför hög grad isolerad från forskare inom andra fält. En historiker har svårt, vågar kanske inte, ge sig in i samhällsdebatten och diskutera migrations- och integrationsfrågor. Det är ju inte dennes forskningsområde. Historikern är ju bara historiker och ska hålla sig, säger normen, inom sitt fält.

Tvärvetenskaplig forskning, där man korsbefruktar varandra, ger och tar och drar ut långa linjer för att bättre förstå samhället och vår historia, är allt för ovanlig här i Sverige. Men det finns forskningstraditioner i en rad länder där sociologer, statsvetare, psykologer, litteraturvetare, antropologer, arkeologer, biologer, ekonomer, etnologer samarbetar på ett helt annat sätt än här.

Det är intressant och viktigt med de medeltida borgarnas arkitektur, begravningsseder under renässansen, vikingarnas skeppsbyggarteknik och smidets historia.

Men ännu bättre vore om varje disciplin tog sig ur sin egen bubbla och i högre grad lät sig befruktas av andras kunskap. Det hade gagnat samhället i stort och inte minst debatten.

Läs även: Brinkemo: Kränkthetskultur är en sorts hederskultur