Det var en sak att vara statsminister 1962, en annan 2022.

För 60 år sedan kände politikerna den befolkning de styrde över. Med få undantag tog alla del av samma nyhetsförmedling på samma språk. Alla var en del av en gemensam kultur om än det fanns dialektala, klassmässiga och lokala skillnader, den nivå av olikheter som man endast lägger märke till om man själv ingår i den generella sfären.

Läs även: Hjort: Var är diskussionen om antisemitism?

I dag har politiker en grannlaga uppgift att kommunicera med befolkningen. Tilliten till myndigheterna skiljer sig markant åt beroende på var man är född och små språkliga nyanser tolkas på olika vis i olika befolkningslager. Folkhälsomyndighetens rekommendationer (att undvika trängsel och stora folksamlingar) under coronapandemin tolkades av de flesta infödda som något mer än en rekommendation. Det sågs snarare som en skarp uppmaning, medan det för många utlandsfödda från auktoritära samhällen skapade förvirring eftersom det framstod som höjden av otydlighet. Rekommendation? Får vi eller får vi inte?

För den infödde var Magdalena Anderssons uttryck ”Somalitown” oproblematiskt. Det var en association till Chinatown, en visserligen charmig del av New York, men som inte hör, eller bör, höra hemma i Sverige. Etniskt baserade områden strider mot den svenska modellen där politik alltid syftat till att ”träffa brett”, jämna ut skillnader, blanda olika sociala grupper så långt som möjligt och där likhetsnormen är ett ideal och signum. Men många utlandsfödda, inte minst med rötter i Somalia, tolkade det som ett stigmatiserande av den somaliska gruppen.

I Sverige har det funnits ett monumentalt ointresse för de länder och strukturer som människor kommer ifrån. Varför förstå de nya invånarnas bakgrund och historia när det är framtiden som är det viktiga? Människor har antagits vara gränslöst flexibla, töjbara och möjliga att på kort tid modellera om. Eritreanen såväl som bergskurden, oavsett tidigare erfarenheter, statsskick, kultur och utbildningsnivå, förutsattes snart anamma den svenska lågmäldheten, konflikträdslan, konsensuskulturen, tilliten och den utspädda religiositeten. Och behölls en liten del av hemlandets kultur var det bara charmigt. Mångkultur, Yes!

Språket? Ja, det fixar SFI. Men allt det där som ryms i ett språk – nyanserna, skiftningarna, talesätten, kulturspecifika begrepp, dubbeltydigheterna, metaforerna, associationerna som vilar på gemensamma erfarenheter, vem tänktes förmedla allt det? Utlandsfödda bor inte i några Somalitowns men i extremt mångkulturella bostadsområden som Rinkeby, där skolor har elever från ett 60-tal länder och där det talas runt 30 främmande språk, men otillräcklig svenska.

Mångkulturen som politiskt projekt har i lägre grad blivit verklighet för majoritetsbefolkningen, än för alla dem som trodde sig komma till Sverige men anlände till en pyttipannakultur.

Det fantastiska är att det ändå fungerat för vissa grupper.
De har lyckats lämna mångkulturen och flyttat dit där de infödda bor.

Läs även: Stort slagsmål mellan eritreaner i Stockholm

De infödda i sin tur anar mest resultatet av det mångkulturella projektet via nyhetsförmedlingen. Där möter de fenomen som tidigare var helt främmande i Sverige. Som när man läser om 6 gripna och 105 omhändertagna eritreaner i Husby efter ett jättebråk på grund av, som polisen sa – åsiktsskillnader. Nej, det var inte sockenstämman som denna gång råkade spåra ut.

Vad saken gällde var en konflikt mellan festande anhängare till den brutala eritreanska regimen och kritiker till diktaturen.

På vilka grunder dessa regimtrogna fått uppehållstillstånd i Sverige är i sig en gåta. En annan, som politiker 1962 inte behövde handskas med, är det obegripliga i att den eritreanska staten år ut och år in kan tillåtas kräva svenskeritreaner på tvångsskatt. Nasser Nuru är en av många som berättar att den eritreanska ambassaden, via lokala föreningar, kräver in en diasporaskatt på två procent som går till diktaturen de flytt. Om de vägrar riskerar kvarvarande släktingar att råka illa ut.

Nasser Nuru har berättat att han fått hotbrev och att man blir kallad förrädare om man inte betalar. Som han säger: ”Vår regering i Eritrea har långa armar”.

Som om detta inte vore nog är de föreningar som kräver in skatt finansierade av dem som administrerar den svenska staten. Eritreanska riksförbundet fick i år precis, som tidigare år, pengar via Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhälledrågor (MUCF) – 367 208 kronor.

När Tage Erlander var statsminister hade han som alla politiska ledare problem att lösa och politik att argumentera för och genomdriva. Men på 1960-talet var konfliktlinjerna tydliga och väl definierade och han kände sin befolkning och kunde utan svårighet kommunicera med den. Det gällde bara att argumentera väl för sin sak.

Hur knepigt kommer det inte bli för Ulf Kristersson som sannolikt blir den som framöver leder landet. Precis som Stefan Löfven och Magdalena Andersson före honom blir han statsministern för en befolkning som på 30 år har gått från ett av världens mest homogena till Europas mest mångkulturella.

Frågan är om han vet, som Tage Erlander visste, vilka som befolkar det land som han ska regera.

Läs även: Brinkemo: De första stegen mot libanonisering har tagits

Om inte, gäller det för Kristersson att hålla tungan rätt i mun när han talar till folket.
Risken är stor att en del av befolkningen ser en kränkning fast han själv avser inkludering.

Han får snabbt lära sig mångkulturalismens urvattnade språk.