Är det självgodhet som lett till det svenska tillståndet? Trodde vi att vår demokrati kunde klara sig utan en gemensam grundplåt? Identitetspolitiken är ingen lösning, det är en anpassning, och Partiet Nyans dess politiska konsekvens, skriver Per Brinkemo.
Om en ung person är övertygad om att den alltid har rätt och tillrättavisar alla i omgivningen flinar man nog lite överseende. Om självbilden hänger kvar i mogen ålder börjar man dock ana oråd, frukta att personen lider av någon form av personlighetsstörning. En person utan förmåga till självkritik- och insikt blir i längden outhärdlig, framstår allt mer som dysfunktionell.
Läs även: Ahmed: När en skjuten kvinna blir en ”ordningsstörning”
Kan ett helt land lida av en uppblåst självbild?
Sverige har på goda grunder kunnat beskrivas som ett av de bästa samhällen som mänskligheten frambringat. Svenskens självbild att ha skapat ett ytterst välfungerande samhälle har fog för sig och är något att vara stolt och tacksam över.
Men en uppblåst självbild kan också förblinda. Förmågan att upptäcka och erkänna sprickor i fasaden minskar i takt med att uppblåstheten växer. Frågan är om inte självbilden expanderat på ett så osunt sätt att den orsakat en oförmåga att ta till sig de varningslampor som blinkar rött.
För rött har det blinkat ett bra tag nu. Men senfärdigheten hos de politiska partierna är påfallande. Det har försatt Sverige i en situation som för bara några årtionden sen hade uppfattats som helt otänkbar.
Vi har långsamt vant oss vid ett allt grövre vapenvåld på gator, torg och i köpcentrum för att problemen länge spelades ner av politiska företrädare.
Det var som om man inte kunde ta in att något sådant händer i Sverige.
Parallella strukturer i segregerade områden och bristande kunskaper i det svenska språket hos personal i för- och grundskola var under lång tid inget som togs på allvar. Först nu inför valet, plötsligt, adresserar socialdemokratiska ministrar den enklavisering som tillåtits växa fram i Sverige. Migrationsminister Anders Ygeman har talat om ett maxtak för utomnordiska personer i utsatta områden och Magdalena Anderssons vill vare sig ha ett ”Somalitown” eller ”Little Italy” i Sverige.
Sverige har öppnat upp för sekteriska strömningar på ett sätt som på sikt kan komma att få katastrofala följder. För när grupper lever i enklaver uppstår missnöje och förr eller senare krav på politiskt inflytande, i värsta fall byggt på religiösa, kulturella och etniska identitetsmarkörer och utan känsla för nationen. Sverige har redan fått ett första sådant parti – Nyans.
Risken är överhängande att vi framöver får en annan typ av politik eftersom så många i dessa segregerade områden kommer från länder där politik inte bygger på samma premisser som vårt samhällsbygge.
Låt mig göra en till synes hisnande jämförelse. Med Libanon. Ja, jag vet att det verkar hårddraget, men jag menar att man kan lära av extremexemplen.
Libanon är granne med Israel och Syrien och var på 1970-talet mellanösterns finansiella centrum. Huvudstaden Beirut kallades på 1970-talet för mellanösterns Paris. Men landet var byggt på lösan sand.
Libanon betraktas idag som en failed state. Det engelska uttrycket är svåröversatt. Statsförfall eller i mildare form ”sviktande stat” är de svenska beteckningarna för en stat som inte längre förmår tillgodose befolkningens mest grundläggande behov. Det syftar på en stat som inte längre fullt ut kan upprätthålla våldsmonopolet på grund av en inre väpnad konflikt där olika grupper bekämpar varandra, och i varierande grad statsmakten. Det handlar om dysfunktionella myndigheter som undergräver tilliten till samhällskontraktet genom att inte leverera till medborgarna vad de har rätt till enligt lag. Det handlar om när staten inte kan garantera sådant som vård, vatten och elektricitet.
Sverige är byggt på institutioner, lag, grundläggande värderingar och en idé om den gemensamma nationalstaten. Det är vår styrka. Libanon är byggt på religiös och kulturell identitet. För den utomstående ser landets befolkning homogen ut, runt 90 procent är araber. Ändå är det ett extremt heterogent samhälle.
Redan när staten bildades stadgades att varje religiös och kulturell gruppering skulle få sin del av statens kakan. Presidenten skulle vara maronitisk kristen, talmannen shiamuslim, premiärministern sunnimuslim och vice premiärminister grekisk-ortodox.
Hussain Abdul-Hussain, syrisk-libanesisk forskare på Foundation for the defense of democracy i Washington skriver så här om sitt forna hemland:
Även om landet kan göra anspråk på en tradition av val, har det ingen demokrati. För att ha en demokrati behöver du en nation. Libanon är inte så mycket en nation som en federation av stamintressen.
Shiiterna, till exempel, kommer att rösta på vilken shia som helst framför en kompetent sunni, eftersom shia skyller på umayyaderna i Damaskus, som tros ha varit sunniter, för slaget vid Karbala år 680 e.Kr., under vilket deras tredje imam, Hussain, dödades.
På samma sätt hyser kristna fortfarande agg över de muslimska erövringarna på 700-talet, och anklagar muslimer för att decimera en välmående fenicisk civilisation och sedan arabisera och islamisera den.
Libanon brottas med katastrofal ekonomi, hög inflation och korruption, misstro mellan olika grupperingar och mot staten. Något ljus i tunneln går inte att skönja. Det som krävs är en ny konstitution som kopplar staten till dess medborgare, individuellt, istället för till sekteristiska mellanhänder.
Sveriges grundlag är byggd på relationen stat–individ, tack och lov, men stark segregering och öppningen gentemot identitetspolitiska markörer i kombination med utmaningen av rättsstatens våldsmonopol riskerar att resultera i enorma problem framöver.
I Sverige krävs politiker som vet vad de gör och som idkar lite självrannsakan och tar sig förbi den uppblåsta självbilden.
Om Sverige någonsin har varit en humanitär stormakt… hmm… är det dags att visa det nu.
På hemmaplan.
