Sverige sägs oftast vara utpräglat individualistiskt, men att människan är ett flockdjur som hittar sin trygghet i stammen är påtagligt även hos oss. Inte minst tydliggörs detta i det pågående mötet med andra stammars medlemmar, som söker sin trygghet i för oss helt nya värderingar, skriver Per Brinkemo.
Sverige är världens mest individualistiska land. Det måste rimligtvis innebära att svenskarna består av oberoende och självständiga solitärer, helt okänsliga för grupptryck och behov av tillhörighet eftersom befolkningen gjort sig fri från alla förtryckande och begränsande band.
Så klart inte.
Vad menas då med individualism?
Som alltid när man ska orientera sig i världen måste man för att ord och begrepp ska bli begripliga ställa dem i relation till något annat – dess motsats. Individualismen ska jämföras med kollektivism. De två utgör ett parbegrepp, är två idealtyper.
Men innan man kan gå vidare måste något ännu mer basalt redas ut. Nämligen frågan om vad människan i grunden är med hänseende till motsatsparet individualist – kollektivist.
Människan är en gruppvarelse, ett socialt djur, beroende av andra. Det uttrycks i filosofen Martin Bubers distinkta; ”Ett Jag blir till genom ett Du.” En människa är ingenting utan andra människor. Det är därför det är ett ännu hårdare straff för en redan fängslad intern att placeras i en isoleringscell.
Att vi alla är gruppvarelser med starkare eller lösare band till någon form av flock kommer vi alltså inte ifrån. Det innebär att vi alla är mer eller mindre känsliga för flockens kollektiva åsikt och vilja. Nästan ingenting i tillvaron är så bedövande förfärligt som att känna sig eller de facto bli exkluderad av gruppen. Även om det finns individuella skillnader i graden av anpassning till gruppen har alla en instinktiv vilja att inte allt för mycket sticka ut, göra sig besvärlig och till slut omöjlig i den grupp man tillhör.
Om nu människan i grunden är en kollektivistisk varelse hur kan man då tala om individualistiska respektive kollektivistiska samhällen? Vad som åsyftas är i en mening ganska simpelt men sällan reflekterat över.
I grund och botten handlar det om en förflyttning från mindre kollektiv till ett väsentligt större som bygger på betydligt lösare band. Ursprungskollektivet har i människans historia varit det man kallar ätten, klanen eller den utvidgade familjen. Den är såpass liten och banden så starka att den sociala kontrollen blir monumental. Varje beslut av privat karaktär styrs av gruppens kollektiva vilja och behov; Vem jag bör gifta mig och få barn med? Var jag ska bo? Vad jag ska studera och arbeta med och hur ska avkastningen av mitt arbete ska fördelas? I en sådan organisation löses konflikter kollektivt. Det innebär att man är tvinnad till gruppen, inte bara med sociala trådar men också ekonomiskt och juridiskt. De tighta banden gör det näst intill omöjligt att utåt kritisera den egna gruppen.
I de delar av världen där man lyckats foga samman den lilla gruppen med en myriad andra mindre har nationalstater kunnat bildas, à la Sverige, som kan betecknas som en enda stor megastam. Ur den uppstår en frihet för individen på det personliga planet. Individerna i en megastam är fortfarande flockdjur men den sociala kontrollen är svagare. Här börjar man ana vad individualism betyder.
Man är fri att bilda par på så lösa grunder som känslor, efter eget huvud välja hur man ska försörja sig liksom var och hur man bor. De lösa banden till den stora gruppen ökar friheten att ”känna efter”, odla egna intressen och att uttrycka sitt hjärtas mening på ett sätt som i ett historiskt och globalt perspektiv är unikt. Det möjliggör ett större meningsutbyte, till och med att både inåt och utåt kunna kritisera den egna stammen.
Det innebär inte att individen är en fullständig solitär. Inom den stora gruppen finns en rad begränsningar. En viss procent av de pengar individen själv tjänat ihop går till den stora gruppen som har ett valt ledarskap. Den sätter upp begränsningar för vad man får och inte får göra som kan handla om allt ifrån hur och när man får bygga ett hus, vid vilken ålder man får köra bil och hur snabbt, hur lång en arbetsvecka får vara, vid vilken ålder man får ha sex, och hur man ska straffas om man bryter mot en lag.
Det mesta som existerar i den lilla gruppen; kollektivismen, rättskipningen, till och med blodshämnden, finns kvar som fenomen i megastammen men är uttunnade och reglerade på ett annat sätt. Medlemmen är både individ och en som ingår i ett mindre strikt kollektiv. Inom megastammen finns grupperingar i form av exempelvis intresseföreningar och politiska partier. De är frivilliga, lösa gemenskaper som man kan gå ut och in i men bär ett lättare kollektivistiskt drag över sig. En partiföreträdare är inte fri att när som helst och hur som helst uttrycka en uppfattning som strider mot den kollektiva linjen. Vederbörande ska vara lojal mot partiet eftersom ett politiskt partis medlemmar förväntas tala med en röst.
I megastammen finns precis som hos den lilla gruppen konfliktlösningsmetoder liksom en rätt till blodshämnd. Skillnaden är att varken rättskipning eller hämnd får utövas av medlemmarna själva. Det är centraliserat. Ordningen är till för att undvika interna stridigheter och splittring. I megastammen finns en särskild inrättning – rättsstaten – som har monopol på våldet och ansvarar för allt som handlar om rätt och straff. Inom megastammen är varje individ ensam ansvarig för sina handlingar. Kollektiv bestraffning får inte förekomma.
Däremot kickar kollektivismen in om megastammen angrips av en annan. Vid krig sluter sig megastammens medlemmar samman till försvar. De tidigare i hög grad självständiga individerna uppgår då i ett kollektiv på ett betydligt starkare sätt än under fredstid. Det är inte beväpnade individer som ställs mot andra beväpnade individer, utan två kollektiv mot varandra. Synen på individen som ensamt ansvarig för sina handlingar övergår i krigssituationer till kollektiv bestraffning. Ett helt lands befolkning kan utsättas för både ekonomiska sanktioner och våldshandlingar trots att de flesta enskilda individerna inte är skyldiga. Deras brott består av att de tillhör sitt kollektiv.
Sverige består av världens mest individualistiska folk när det kommer till privata angelägenheter genom att banden till släkt, grannskap och vänner är ytterst lösa. Därtill är möjligheten att uttrycka personliga tankar näst intill obegränsade. Åtminstone i teorin.
Trots det är världens mest individualistiska folk märkligt kollektivistiskt. Medlemmarna i megastammen bär på, precis som i mindre grupper, en överkänslighet för vad andra i stammen ska tycka om en. Om åsikter uttrycks som anses främmande uppfattas det som ett hot mot stammens sammanhållning. Det lägger en filt av rädsla för social uteslutning över medlemmarna, en skräck som exploateras av de ivrigaste förespråkarna av stammens sammanhållning.
Överkänsligheten var tidigare inte lika uppenbar då nästan alla av megastammens medlemmar var födda och socialiserade in i den. Men i ett nytt okänt landskap, med både nya stammedlemmar och frågeställningar blir den synlig på ett helt nytt sätt synlig.
