”Det är den som inte kan generalisera som hamnar på psyket”, sa min vän psykiatrikern en gång.

Den som fastnar i detaljer, som inte kan se helheter och generella drag utan bara undantagen, får det jobbigt.
Allt blir snurrigt.

Ändå hävdas det ständigt att man inte ska generalisera.

”Män är starkare än kvinnor”, säger någon.

Som ett brev på posten, alltså innan Postnord fick hand om brevutdelningen, svarar alltid någon förnumstigt: ”Man kan inte dra alla kvinnor över en kam och generalisera på det viset, alla kvinnor är faktiskt inte svagare än män.”

Det har ingen påstått.

Läs även: Sandström: Politisk kärlek och statsvetenskapens kris

Men data säger att män på gruppnivå har större muskelmassa än kvinnor. Det innebär inte att det inte finns kvinnor som är starkare än vissa män. Det ligger ingen värdering i denna generalisering. Den är deskriptiv.

Det är så generaliseringar fungerar.
Man bör och ska använda generaliseringar.
Vad än centerpartisten Martin Ådahl säger.

Jo, även jag reagerade starkt på representanten för ”den breda mitten”, också det en generalisering, i programmet ”Sverige möts” förra veckan. Han hade ett uppmärksammat replikskifte med Omar Makram, uppvuxen i ett land med islam som statsreligion – Egypten. Han sökte asyl i Sverige 2014 efter att ha kritiserat islam i hemlandet. I programmet sade han att Sverige har tagit emot människor från länder som kulturellt och värderingsmässigt utgör den extrema motsatsen till Sverige. Problemet är, menade han, att Sverige har satsat på mångkulturalism istället för att assimilera människor i den liberala svenska demokratin. Mångkulturalism fungerar inte eftersom många asylsökande inte tror på liberal demokrati och yttrandefrihet. Det är därför, menade Makram, vi numera har hederskultur, islamism och klankultur i Sverige.

Omar Makram generaliserade.

Han gjorde det utifrån befintliga data från bland annat Wold Value Survey.

Han berättade om chocken när han insåg hur svårt det är att kritisera islam också här, i en liberal demokrati. Kritik mot islam ses per automatik som hat mot muslimer, sa han.

Läs även: Brinkemo: Att föreläsa inför mångkulturen

Menade han att det inte finns några flyktingar, muslimer eller inte, som omfamnar den liberala demokratin?

Nej, men som ett brev på posten, före Postnord…

”Det går inte att generalisera så”, bröt Martin Ådahl in, en av apologeterna för det mångkulturalistiska projektet. Och så kom en lång uppräkning av alla hundratusentals muslimer som varje dag går till jobbet.

”Man kan inte generalisera en hel religion”, sa han igen.

Ådahl underkände alltså Makrams generaliserande och svarade med en annan generalisering som passade hans politiska narrativ.

Men den före detta muslimen Makram hade inte uttryckt något hat mot muslimer. Han är kritisk till den uppsättning idéer som han är uppväxt med och som tvingade honom till landsflykt. Men detta gick Martin Ådahl helt förbi.

På så sätt blev han genom sin reaktion en illustration av vad Omar Makram precis hade sagt.

Är det inte extra lustigt när en politiker säger sig vara emot generaliseringar?

Politisk retorik bygger i väldigt hög grad på ganska grova sådana. Det är snarare en fråga om vilka generaliseringar som godkänns.

Den svårsmälta insikten är att ingen människa kan förstå samhälleliga fenomen i sin totalitet. Det finns ingen ”verklig essens” i dessa. Vi har att tolka allt vi ser och upplever i vår sociala verklighet.

Om vi inte använder oss av generaliseringar i språket förlorar vi förmågan att kommunicera med varandra.

De är verktyg som kan vara bättre eller sämre, mer eller mindre relevanta och ha lägre eller högre grad av empiriskt stöd.

Den kände sociologen Max Weber myntade begreppet idealtyper, ett slags synonym till generaliseringar.

En känd idealtyp är begreppet Medelsvensson.

Finns medelsvensson? Nja, det är en generalisering av ”den typiske svensken” skapad utifrån inhämtade data om genomsnittssvensken.

Ett annat exempel är David Goodharts idealtyper anywheres och somewheres:

Anywheres (överallt:are) är typiskt sett högutbildade, mobila, öppensinnade och flexibla, hyllar individuell frihet, globalisering och modernitet.

Somewheres (någonstans:are) har typiskt sett lägre utbildning, värnar familj, traditioner, trygghet, säkerhet och har en världsbild som utgår från en geografisk plats, kvarteret, staden, regionen, nationen.

Mitt eget bidrag, klan – stat, är också idealtyper.

Klan representerar kollektivism, traditionella värderingar, värnandet av familjen i utvidgad mening, låg tillit till främlingen och högre tilltro till relationer än till lagbundna institutioner.

Stat står för individualism, sekularism, hög tillit till främlingen och större tilltro till lagbundna institutioner än till personliga relationer.

Lika lite som det finns en medelsvensson finns det någon som till hundra procent och i alla lägen genom hela livet är en renodlad anywhere eller somewhere, eller en klan- eller statindivid.

Läs även: Ahmed: Elefanterna i mångfaldens porslinsbutiker och finrum

Idealtyper är inte beskrivningar av faktiska personer med essentiella egenskaper, utan generella mönster, verktyg för att bättre förstå människan i samhället.

Låt oss därför generalisera mer.
Men bättre!