När jag för första gången försöker förklara Sverige för en muslimsk församling blir responsen översvallande. En del tycker sig för första gången förstå landet de bor i. Men förklaringar räcker antagligen inte, vi borde nog skriva kontrakt.
Slöjbeklädda kvinnor som inte tar män i hand, imamer och flera skäggiga män i turbaner och fotsida särkar.
Jag talar för ett religiöst samfund på en konferens i en svensk stad.
Det är en lördag i maj, alldeles nyligen.
Vad gör jag här?
I mer än tio år har jag föreläst för organisationer, kommuner, myndigheter, politiska partier och vid ett och annat tillfälle också för högskolor.
Nu, för första gången, föreläser jag för ett muslimskt samfund, tillsammans med bland andra polisens nationella kompetensnätverk, specialiserat på hederskultur som är temat för dagen.
Medan jag talar slås jag av de uppspärrade ögonen, koncentrationen hos publiken. Den är uppenbarligen fångad av det jag säger.
Ändå, när jag är klar blir jag överrumplad. Den ena efter den andre ur publiken kommer fram till mig. Jag möts av en respons som är överväldigande. ”Du får oss verkligen att förstå Sverige på ett djupare sätt”, säger en.
Resten av dagen möts jag av varma leenden och mer uppskattning.
Jag är tacksam och glad.
Ändå sorgsen.
Varför berättar jag om det här? För att framställa mig själv i god dager?
Det är snarare ett sätt att tydliggöra det problem som Sverige har, eller som statsminister Magdalena Andersson beskriver det: ”Integrationen har inte fungerat tillräckligt bra.”
Och skulle vilja lägga till: mottagandet.
Jag möter här människor som på många sätt är underbara, varma individer med kvaliteter, som har bott i Sverige kortare eller längre tid. Fysiskt.
Mentalt? Jag vet inte…
Det är bara en kortare föreläsning där jag tar avstamp i koranens ord: ”Människor, vi har samlat er i folk och stammar för att ni ska lära känna varandra.” Det får dem att haja till.
Profeten var känd som medlare mellan stridande stammar. Han vill bygga en större gemenskap bortanför stamsamhället.
Jag försöker förklara hur mänskligheten är sprungen ur sådana gemenskaper men växlat upp i större – i nationalstater. Det är svårt att få folk att lita på något så abstrakt som en stat, säger jag, framför allt när den inte levererar vad den lovar. Det är det vi kallar dysfunktionella stater.
I vår del av världen har denna konstruktion, av en mängd skäl, haft större framgång än på de flesta håll. Jag beskriver den osannolikt höga tilliten som svenskarna har till statens institutioner och beskriver hur djupt in i det mest intima, privata, som vi låtit den komma.
Jag tar lagen mot aga från 1979 som exempel. Hur kan en stat bestämma hur ett barn ska uppfostras? I en stor del av världen accepteras inte det.
Läs även: Ahmed: Mångkultur är hederskultur lika mycket som kebab eller sushi
Och jag nämner socialtjänsten. Nu ser jag hur ögonen spärras upp än mer. Denna funktion i vårt land, som är en resurs, säger jag, till gagn för de familjer som av olika skäl har svårigheter, ses, för den som inte från början socialiserats in i vår kultur, lätt som ett hot, särskilt sedan missuppfattningen spridits att den har mandat att frånta föräldrar vårdnadsansvaret på godtyckliga grunder. Jag nämner LVU-upproret.
Huvuden nickar.
Det är den rimliga robusta staten, säger jag, som frigjort individen från klansamhället. Ur den kommer möjligheten att gifta sig på så lösa grunder som känslor. Hederskulturen frodas i kollektivistiska strukturer. I sådana ingås äktenskap av strategiska skäl och individens fri- och rättigheter kan inte existera. Den enskilde måste anpassa sig till vad som gynnar gruppen bäst.
Svenskarnas höga tillit till institutionerna visar sig också att i att vi överlåter rättskipningen till en tredje part. Ett brott ska hanteras av polis och domstolar. De allt oftare förekommande artiklarna om ”masslagsmål”, avslöjar en frodande hederskultur. Någon har fått sin heder kränkt, men ringer inte polisen utan förlitar sig på släkt och vänner för att ”skipa rätt.”
En man som helst vill tala engelska, lägger efter föreläsningen handen över bröstet, bugar och utbrister ett Mashallah. Han räcker fram en gåva, en liten skattkista och däri ligger en vacker snäcka med ord ur Skriften.
”Tack”, säger han, ”mina ögon har öppnats. Tack för att du förklarar det här landet.”
Jag säger det inte, men jag tänker: Har verkligen ingen annan gjort det tidigare?
När jag genom åren fått frågor om hur integrationen ska lösas har mitt bästa svar varit: ”Bättre, längre och obligatorisk samhällsinformation, men att den måste ske med vetskap om ursprungslandets strukturer och djup insikt i den skandinaviska exceptionalismen.”
De senaste åren har jag lagt till – kontraktsskrivande. Svensken har ett kontrakt med staten utan att det är formaliserat på papper. Det har inte behövts. Vi har uppfostrats och socialiserats i att intuitivt förstå vad det innebär.
Men den som aldrig socialiserats in i ett kontrakt med staten utan med den utvidgade familjen?
Sannolikt behövs ett fysiskt påskrivet.
Men jag vet inte längre om jag tror på det.
Det räcker i alla fall inte.
Läs även: Brinkemo: Kunskapen om klaner är ett paradigmskifte
Det finns ett sorgligt avstånd mellan majoritetssamhället och olika minoritetsgrupper som enbart faktakunskap om landet Sverige inte kan råda bot på.
Så länge man inte socialiseras in i det nya landet genom täta kontakter, inte bara med myndighetspersoner, utan med ”vanligt folk” i vardagen, kommer avståndet om inte öka, så åtminstone förbli.
Staten lägger sig i mycket, men den kommer aldrig, hoppas jag, lagstifta om att medborgare privat måste umgås över kulturella och etniska gränser.
Jag undrar vad planen är framöver, nu när vi allt oftare och tydligare ser effekterna av det mångkulturella projektet och den snabba demografiska förändringen.
Har det någonsin funnits en plan?
