Jag lyssnar på podden Historia nu efter att ha kört min ena son till skolan där han ska inhämta – kunskap. Förhoppningsvis.

Avsnittet heter ”Kalmars uppgång och fall, från Kalmarunionen till freden i Roskilde”. Det är Dick Harrison som gästar podden, en tveklöst kunnig historiker med en bokproduktion så stor att man undrar om han någonsin sover, äter eller går på toaletten. Han är som ett vandrande uppslagsverk och jag har flera av hans böcker i min bokhylla. Jag har haft glädje av honom när jag velat få en överblick över historiska skeenden som jag för tillfället önskat förkovra mig i.

Läs även: Sandström: Statussamhället måste än en gång avvecklas

Ändå är det något som stör när jag läser eller lyssnar på honom. Nej, förresten, stör, är fel ord, det är mer en känsla av frustration. Eller ska jag skriva tomhet? Jag har grubblat över varför. Jag har ingenting emot Dick Harrison, har aldrig träffat honom och som sagt, jag har haft stor glädje av honom, mitt i den frustrerande tomheten.

Det är något med … ska man säga perspektiven?

När jag gick i skolan under förra årtusendet kände jag ofta: jaha, vad ska jag med det här till, då? Man lärde sig kungarna, vad människor åt på medeltiden, om Hansakompaniet, byggandet av borgar på 1100- och 1200-talen och om Ansgar och kristnandet av Norden. Det var som om något ändå fattades. Mest anklagade jag mig själv. Jag var väl dum i huvudet.

Jag erfor ungefär samma känsla som när jag idag lyssnar på myndighetsfolk, företagare eller politiker som anammat managementspråket och ogenerat använder floskler som: Vi vill allas bästa och tror på att vara konstruktiva, vi har varit naiva inför den utmaning vi står inför, om man bara sätter laget före jaget blir alla vinnare. Och så den värsta av dem alla: Vår värdegrund är… och så kommer hela raddan: respekt, allas lika värde, kvalitet och transparens.

Jag ryser av obehag när dessa tomma och intetsägande klichéer reproduceras gång efter annan. Skillnaden mot när jag var ung är att jag nu inte anklagar mig själv. Jag har genomskådat plattityderna som inget annat är än en förolämpning mot en tänkande människa. Varje gång jag hör dem blinkar numer per automatik titeln till boken om det substanslösa pratet rött i mitt inre: Tomhetens triumf, författad av professor Mats Alvesson.

Nåja, det är visserligen en liknande känsla av tomhet men ändå på en helt annan nivå när jag nämner en kunskapssyn som producerar visserligen matnyttig och initierad information om vår historia. Men den blir som kunskapens förbjudna frukt före syndafallet: hängande från en gren – i luften.

Den skapar en liknande frustration som den jag upplevde som ung i skolan. Det är en typ av kunskap som liksom lämnar den kunskapstörstande åt sitt öde. Numera har jag lärt mig att använda ”tom” kunskap eftersom jag tillägnat mig vissa redskap.

Om man läser svensk historia gör man det, förmodar och hoppas jag, inte för att excellera med allt man lyckats stoppa in i huvudet. Kunskap om svensk historia är till för att vi ska lära oss om ”då:et” för att förstå hur ”då” blev ”nu” – och varför.

Låt mig ta ett exempel: Statsvetare läser statsvetenskap, men väldigt lite om vad en stat egentligen är. Jag har alltid undrat om man ens förstår staten om man inte vet ur vad den är sprungen. Man kan naturligtvis kasta sig rätt in i disciplinen och läsa in sig på grundlagar, demokratiprocesser, politiska partier och ideologiers framväxt och utveckling. Intressant och viktig kunskap.

Men längst bak i huvudet skvalpar ju frågorna: hur uppstod staten över huvud taget, och inte minst, på vilka grunder vilar den? Väldigt lite forskning i Sverige drar ut linjerna. All forskning är i grunden discipliner för att förstå vad en människa är, hur hon fungerar och hur samhällen har sett ut och varför en del fungerar bättre än andra. Men alltför många har en tendens att fasta i detaljkunskap som i sig är viktig men som inte sätts in i en bredare berättelse.

Fram till för kanske 10–15 år sedan hade jag knappt ägnat staten en tanke. Jag minns chocken när jag började förstå förstadiet till den – klansamhället – den nödvändiga organisationsordningen i avsaknad av en fungerande stat. Via klanen fick jag så att säga syn på staten. Och insåg – vilken alldeles otrolig skapelse! Hur är den ens möjlig? Att skala upp en gemenskap från grannskapet och släkten till något som bygger på medborgarskap, det är ju inget annat än ett mirakel.

Så kom nästa fråga: Varför har det lyckats i vår del av världen men så mycket sämre i andra delar, trots västerländskt ”missionerande” och miljarder i biståndspengar? Varför blir vissa stater förtryckande och andra demokratiska? Och när blir en stat för stor och dysfunktionell?

Dessa frågor, hur nödvändiga är inte de att få svar på särskilt nu, när människor i Väst i så stor omfattning kommer från dysfunktionella eller inga stater alls?

Läs även: Sandström: En lång och god historia

Jag slukade litteratur av sådana som verkligen drog ut linjerna. Inte minst kom Francis Fukuyama till min hjälp. På senare år en sådan som Joseph Henrich. Denna tidnings chefredaktör Dan Korn och jag har genom åren fört många samtal om de långa linjerna och Dan har skrivit, minst, en sådan bok: ”Som om Gud fanns”.

Svensk forskning, oavsett disciplin, tenderar att begränsa sig till ett detaljerat ämne och till väldigt snäva perspektiv. Även om ens forskningsfält är riddarborgarnas arkitektur i västra Götaland på 1200-talet blir det bara intressant om kunskapen fogas in i ”den större berättelsen”. För det krävs att historikern inte bara är historiker utan anlägger tvärvetenskapliga perspektiv.

Historikern kan inte bara låta sig hänvisas till vad som finns dokumenterat och säga: ”Vi kan inte veta eftersom det inte finns några historiska källor som berättar”, vilket jag hör ofta. Man måste tänka bredare, och inte minst jämföra ”det egna” med ”det andra”. Ty, ingen kunskap är något i sig själv om den inte sätts i relation till något annat, om man inte jämför.

Det har jag försökt pränta in i mina barn. Och få saker gör mig gladare än som när min 20-åring sa att han haft en sån nytta av att börja förstå ”de långa linjerna”.

Problemet är, säger han, att det får man göra på egen hand. Lärarna har sällan den förmågan.

Läs även: Brinkemo: Att dra ut linjerna till du sköna nya värld

Lästips
Nedan några exempel på svenska böcker med breda, tvärvetenskapliga perspektiv.

Är svensken människa?, Lars Trägårdh och Henrik Berggren
Klimatet och människan under 12 000 år, Fredrik Charpentier Ljungqvist
Sveriges långa historia, människor makt och gudar under 14 000 år, Jonathan Lindström Gränser, Torbjörn Elensky.
Klanen, Per Brinkemo och Johan Lundberg