Rätten i det förindustriella samhället brukar av forskare ofta beskrivas med ordet status. Tanken är att avtalet som regleringsform ännu inte dominerar samhället. Människors relationer styrs i stället av regler som är givna av högre makter, det vill säga kungar eller kristna präster. Genom sådan reglering blev inte bara äktenskapet heligt, utan stånden gavs även makt att utfärda regler för hur lagar skulle stiftas och näringslivet normeras. Om statussamhället ska förstås rätt måste dess motsats presenteras, nämligen nutidens reglering genom kontrakt eller avtal.

Läs även: Sandström: Socialdemokratisk hegemoni och dess tentakler

Inom rättshistorien kan på så vis industrialismens eller kapitalismens triumfer ses som en frihetsrörelse. Det började med krav på reformer inom hantverk och makten över näringslagstiftningen. Frågor väcktes om varför borgarnas stånd skulle bestämma över tillverkningen av varor, bemanningen, utbudet och varupriserna. Samt varför aristokrati och präster skulle ha rätt att lagstifta trots att de enbart representerade en liten minoritet av befolkningen. Den franska revolutionen 1789 blev på så vis en mäktig protest mot statussamhället och en bred manifestation för näringslivets reglering genom kontrakt, låt vara att britternas gloriösa revolution hundra år tidigare redan öppnat dörren till vidgad folklig frihet, parlamentarism och ökad avtalsfrihet.

För svensk del är kontraktssamhällets införande en fråga för andra halvan av 1800-talet. På många plan avvecklades ålderstigen lagstiftning om stånd, om tillstånd för näringsidkande, om plikt att gå till kyrkan samt om kunglig makt över statsapparaten och ny lagstiftning. Det kan man verkligen kalla reformer! Även om statusregler med religiösa rötter länge fanns kvar via kristenhetens makt över äktenskap och familj, kom samhället alltmer att styras via avtal och idéer om konkurrens. Nutidens vision om ett samhälle som i görligaste mån styrdes av kontrakt och marknader spel växte alltså fram.

Det kan inte råda minsta tvekan om att en stegvis övergång från reglering genom status till kontrakt har varit den viktigast politiska händelsen i svensk historia sedan mitten av 1800-talet. Det svenska samhällets nuvarande välstånd bygger närmast helt och hållet på denna grund.

Men på vissa samhällsområden har statusregleringen tenderat att bita sig fast. Detta gäller framför allt inom den samhällssfär som rör kyrkans historiska inflytande och traditionella värderingar om äktenskap och familj. Men vad gäller medborgarnas försörjning och idkandes av näring har kontraktens makt närmast totalt fått överhanden.

Läs även: DEBATT: Sverige är en skendemokrati – ändra på det!

Nu över till intressanta. Den svenska socialdemokratin har initialt bejakat avtalssamhällets dominans. Man har gärna sett – eller godtagit – det nya samhällets rättsliga syn att medborgarna agerar som avtalsslutande parter i arbete, boende, köp av livsmedel, och så vidare. Även inom äktenskap och familj har en frihetsbaserad avtalssyn anammats av liberaler och socialdemokrater. Och kyrkans tvångsmakt har sent omsider avvecklats och den enskildes trostillhörighet närmast blivit reglerad genom kontrakt, låt vara att staten klåfingrigt ännu vill vara med och ha ett ord med i laget.

Men det egendomliga är att nya statusmönster samtidigt vuxit fram genom socialdemokratins önskan om makt över samhälle och riksdag. Officiellt har motiveringen varit att exempelvis arbetare och hyresgäster kräver ett särskilt skydd, som ska verkställas genom arbetarpartiets egna organisationer, alltså fackföreningar och hyresgäströrelser. Vidare har på en rad viktiga samhällsområden lösningar via kontrakt avvisats, för att i stället regleras genom statens försorg. Stora områden av välfärden, pensionerna, skolan, vården, kulturen har lagts under gigantiska offentliga byråkratier. I mångt och mycket har den svenska nationen centraliserats genom den nya statusreglering jag nu talar om. Även över den svenska kyrkan har Socialdemokraternas stat sedan år 2000 kvar en kontrollerande hand, då man arrangerar val till kyrkomöte och samlar in kyrkoavgifter – Wanja Lundby-Wedin är typiskt nog högste kyrkopolitiker! Jag menar att det således är så att svensk politik inte gjutits i avtal, utan i socialdemokratisk betong. I bakgrunden finns en ambition från socialdemokratins att styra samhället.

Min uppfattning är att kontrakt normalt är en bättre – om än inte alltid möjlig – grund att bygga ett samhälle på. Vi kan se det tydligt i dag. Den svenska skolbyråkratin har allmänt sett misslyckats med att bygga en skola för kunskaper genom ordnade studier. Dessutom härjas vårdsektorn av ett tjugotal landsting/regioner, som inte heller lyckas göra vården till en nyttighet för alla och i rätt tid. Även inom andra samhällssfärer – såsom bostäder och arbete – har socialdemokratins statuslagstiftning visat sig kontraproduktiv. Bristen på okvalificerade låglönejobb och bostäder är tydliga sjukdomstecken som medfört arbetslöshet och att folk saknar tak över huvudet.

Givetvis kan ett samhälle inte totalt styras genom avtals- och marknadslösningar, uppenbara exempel gäller försvar och rättsvård. Men den storskaliga svenska byråkratin är inte heller någon patentlösning, särskilt som den misslyckats i flera viktiga avseenden. Jämfört med socialdemokratins döda hand över skola, vård, sysselsättning och bostadsproduktion är marknad och kontrakt utan tvekan ett viktigt stöd för människor som önskar fria val, frihet och ett bättre liv.

Jag menar därför att det i dagens Sverige än en gång är tid för en frihetsrörelse, som riktas mot socialdemokratins ineffektiva statussamhälle. Liksom äldre tider eliter har Socialdemokraternas nutida bygge av Sverige kört fast, helt enkelt. Sverige behöver således något som liknar de stora reformrörelser som efter mitten av 1800-talet verkade för ett samhälle i samklang med människornas behov. Än en gång reses krav på färre lagregler och fler kontraktslösningar. Än en gång behövs ett öppnare samhälle.

I toppen behövs en riksdag med färre ledamöter, som snabbare växlar position och alltså utövar makt under mer begränsad tid, för att därefter återgå till sina civila sysslor. Majoritetsval i lokala valkretsar bör ersätta proportionella val på riksnivå. På mellanplanet behövs det färre och mer slimmade och effektiva myndigheter, som inte agerar som marionetter i regeringens hand med rätt att lägga sig i människornas liv.

Läs även: Brinkemo: Demokratins byggstenar och dess sköra grund

Och i basen ska medborgarna maximalt ha rätt att själva sluta avtal i frågor som rör deras liv och slippa tyngas av socialdemokratins statusreglerade inferno. Om August Strindberg var oroad över byråkratin på hans tid – vad skulle han skriva idag?