Dra ut linjerna.

Så tänker jag hela tiden. Man kan utifrån befintliga data och samhälleliga tendenser dra ut linjerna och på så sätt få en bild av hur framtiden med stor sannolikhet kommer att te sig.

Om våld, rena avrättningar, har brett ut sig i ett samhälle och motåtgärder inte tycks fungera, kan man börja ana vad framtiden bär i sitt sköte.

Läs även: Sjunnesson: Socialdemokraterna dumpar sänkena vid valvinst

Ett typexempel är när regeringen säger att den har skärpt straffen för grova brott och fängelserna är fyllda till bristningsgränsen, men våldet ändå fortsätter, till och med eskalerar, då kan man ana att den ljusnande framtid inte är vår. För att citera justitieminister Morgan Johansson: ”Problemet är att för varje kille vi tar, står det en till som är beredd att kliva i de skorna”.

Ja, det är sannerligen ett problem.

I SVT:s partiledarutfrågning fick Magdalena Andersson frågan om vad orsaken är till att Sverige ligger i topp i Europa vad gäller gängvåld.

Svaret? ”Det är något som forskarna har lite svårt att förklara.”

Man anar här att om varken regering eller forskare förstår orsaken till våldet så lär det fortsätta att eskalera. Då kan man fundera över vad det i förlängningen riskerar att få för konsekvenser.

Om våldet ökar och kriminella i hög grad klarar sig undan fällande domar. Om vi samtidigt genom vittnesmål och medierapportering får snapshots om allt ifrån återkommande rymningar från migrationsverkets förvar till utbredd tystnadskultur och rädda och hotade tjänstemän inom förvaltningar. Rapporter om upprättande av vägspärrar i Angered, parallella domstolar och välfärdsbrottslighet på upp emot 20 miljarder årligen. Om återkommande masslagsmål, infiltrering av näringsliv och institutioner, om beskyddarverksamhet, utbredd hederskultur och klanbaserad kriminalitet… ja, då ser det inte bra ut, för att uttrycka det milt.

Och då har jag inte ens nämnt den höga arbetslösheten, el- och drivmedelskrisen, inflationen eller den förestående lågkonjunkturen.

Om denna utveckling fortsätter behöver man inte vara någon Einstein för att begripa att Sveriges viktigaste kapital – den sociala tilliten – kommer att naggas i kanten. Sverige har länge varit ett högtillitssamhälle, men den senaste Tillitsbarometern visar att Sverige rör sig från ett tillitsbaserat samhälle mot ett som bygger på kontroll och övervakning. ”Vi ser dessutom en negativ trend vad gäller utvecklingen av sjunkande trygghet och försämrad lokalsamhälletillit, något som på sikt även kan påverka den generella tilliten negativt”, säger professor Lars Trägårdh, forskningsledare för Tillitsbarometern.

En sviktande interpersonell tillit spiller obönhörligen över på tilliten till institutionerna, staten, som i sin tur riskerar sänka viljan att betala för det gemensamma i form av skatt.

Som jag skrev i min förra krönika är frågan om inte vi i Sverige har drabbats av högmod och därför har svårt att ta in vad som nu sker. Vi bor ju i världens bästa land, är självbilden. Historiskt, ja, men allt för många tycks sakna förmågan att som jag skrev i inledningen dra ut linjerna.

Allt för länge gjorde vi oss immuna mot att ta in en ny verklighet. Allt för många vågade länge inte sätta ord på nya samhälleliga fenomen som hederskultur, klanstrukturer, islamism. Och det man inte har begrepp för kan man inte tolka och förstå. Än mindre göra något åt.

Läs även: Brinkemo: De första stegen mot libanonisering har tagits

Ytterligare ett begrepp som svensken i gemen inte tycks förstå är korruption. Ordet finns inte i vår lagstiftning. Vi använder i stället det betydligt mindre laddade: trolöshet mot huvudman. Och det vi inte har ord för tenderar vi att inte se och förstå, eller blir åtminstone diffust. Korruption associerar vi till länder i Afrika och Mellanöstern och förknippar det med betalning av mutor. Men korruption kan lika gärna vara något annat.

Antikorruptionsexperten Louise Brown, tidigare ordförande för Transparency Internationals (TI) svenska avdelning, skriver i Kvartal att utvecklingen går åt fel håll i Sverige: ”Korrupta politiker, korrupt rättsväsende, korruption inom vård, omsorg och utbildning, en stor och komplex offentlig förvaltning med osäker leverans där dåligt betalda tjänstemän rider på systemet för egen vinnings skull – det är samtliga kännetecken på ett korrupt samhälle, enligt Transparency International.” Läs gärna hela hennes text i Kvartal.

Ändå står sig Sverige internationellt sett väl i Transparency International Perception Index. Men man måste då ha klart för sig att korruptionsindexet bygger på frågor till invånarna i olika länder. Det är en självskattning från den egna befolkningen om hur korrupt den uppfattar att landets offentliga myndigheter är. Och det är i det sammanhanget som sagt viktigt att minnas att svenskens begrepp om vad korruption är, inte är särskilt bra på att hantera frågor kring exempelvis vänskapskorruption, eller klaners påverkan på tjänstemän, eller särintressens infiltration av myndigheter. Vi tenderar att tänka på det just i termer av monetära mutor.

Läs även: Ahmed: När en skjuten kvinna blir en ”ordningsstörning”

I mina utdragna linjer ser det inte bra ut. Särskilt inte när jag lyssnar på valdebatterna. Förslagen kring hur man ska lösa kriminaliteten och utanförskapet haglar men det är så uppenbart att de flesta är ogenomtänkta. Det mesta är blinda skott från höften med hopp om träff.

Det är uppenbart att ingen vet vad som bör göras.
Det i sig är väldigt skrämmande.