Det är inte ovanligt att jag mitt under en film lämnar biosalongen, vanligen på uppmaning av min fru. Jag kan inte dölja om jag tycker en film är ointressant och hon stressas när jag sitter och skruvar på mig, suckar, stönar och fäller syrliga kommentarer. Likadant när vi ser film här hemma: ”Gör något annat, jag orkar inte med ditt gnällande.”

Läs även: När verkligheten är som på film

Jo, jag är kräsen när det kommer till film. Svenska filmer ser jag sällan eftersom de ofta ger mig klåda. Ingmar Bergmans filmer däremot har jag sett. Oftast älskat. De var gjorda i en annan tid, långsamma, ofta utan någon action eller särskild handling. Jag hänfördes ändå av Bergmans förmåga att skildra människans sårbarhet och brottningskamp med Gud och döden, och hur han blottlade den förljugenhet som inte sällan präglar relationer. Hans dialoger var mättade, som i ”Det sjunde inseglet”, i inledningsscenen där riddaren Antonius Block (i Max von Sydows gestaltning) möter döden (spelad av Bengt Ekeroth) på en stenig strand.

Antonius Block: Vem är du?
Döden: Jag är Döden.
Antonius Block: Kommer du för att hämta mig?
Döden: Jag har redan länge gått vid din sida.

Det är teatraliskt och jag kan förstå att dagens unga kan ha svårt för hans filmer. Under lång tid har jag tyckt mig ana att hans inflytande på sentida svenska filmskapare blev för stort. Inte när det kommer till att skriva dialog, men just Bergmans fokus på relationer. Oavsett handling, allt ska relationeras och inte sällan talas det om känslor i stället för att de gestaltas.

När kända skådespelare skolade i teatervärlden agerar som om de var kvar på Dramatens stora scen vill jag skrika till skådespelarna: Lägg av, ni är ju för f-n med i en film, inte i en pjäs av Ibsen eller Shakespeare! Ni behöver inte a-r-t-i-k-u-l-e-r-a som om det fanns en rad med människor längst bak som riskerar att inte uppfatta vad ni säger. Ni måste inte tala så tillgjort.

Jag uthärdar inte en röst som teatraliskt och dramatiskt utbrister;” J-a-g h-a-r å-n-g-e-s-t”, eller hur nu repliken lyder.

Dessutom alla dessa filmer som kommer med moraliska pekpinnar och intill fånighet är genomsyrade av rätt värdegrund med genus-, hbtq- och mångfaldsperspektiv, något som uttryckligen premieras av Svenska Filminstitutet. Men vem vill bli skriven på näsan? Inte jag. Jag vill upptäcka och dra slutsatser själv, jag vill äga tolkningsföreträdet.

Desto roligare då att på kort tid ha sett två filmer av svenskar som är riktigt sevärda – ”Boy from heaven” och ”Triangle of sadness”. Tanken på att jag skulle lämna biosalongen korsade aldrig mitt huvud när jag såg dessa.

Läs även: Lindén: En blodig film om udda vänskap

Den första av filmerna är signerad den svenske regissören Tarik Saleh, med rötter på sin pappas sida i det land som filmen utspelar sig i – Egypten. Filmen kretsar kring det berömda Al-Azhar-universitet i Kairo – sunniislams absoluta maktcentrum i världen. Den utspelas i en rakt igenom manlig miljö och språket är genomgående arabiska.

Filmen som är både en religiös och politisk thriller, handlar om hur landets underrättelsetjänst på ett intrikat sätt infiltrerar och lägger sig i vem som ska bli ny rektor på universitetet. Det är en viktig position eftersom ledaren för universitetet har extremt stort inflytande över vilken tolkning av sunniislam som predikas.

Regimen vill inte ha in element som förespråkar Muslimska Brödraskapets ideologi utan en mer statsstödjande tolkning av religionen. Spänningen ligger inte i actionscener utan i det psykologiska drama som gestaltas genom lågmält skådespeleri och oerhört välskrivna och mättade dialoger. Filmen illustrerar hur materiella intressen styr tolkningen av religion, hur staten, såväl som dess fiender, använder den tolkning av en helig skrift, i det här fallet Koranen, som för tillfället gynnar ens syften bäst. Trots att det är fiktion lämnade jag biosalongen med en känslaav att ha fått inblick i en tidigare okänd värld, att jag förutom spänningsunderhållningen lärt mig något nytt.

Den andra filmen, ”Triangle of sadness”, är en helt annan typ av film. Upphovsmannen Ruben Östlund gör en djupdykning in i människans psyke, avtäcker den mänskliga naturen i en film i tre akter. Han tittar bakom människans fernissa, går bortanför, eller snarare innanför, olika fasader. Han tittar bakom floskler, vackra ord och ideologier som inte sällan används för att dölja och erkänna vem man egentligen är, vad man är kapabel till om bara livsbetingelserna ändras och försvåras. I filmen avhandlas i princip alla laddade, känsliga frågor som dem om könsroller/genus, inkludering, ras och hudfärg, pengar, sexualitet och maktrelationer. Filmen går ut och in och fram och tillbaka i alla dessa frågor.

Det låter som en väldigt seriös, knappast underhållande film. Jag såg den tillsammans med min 20-årige son. Vi skrattade så vi nästan grät. Det var den där typen av skratt som är fyllt av svärta, nästan obehag. De flesta filmer faller i glömska. Men här finns rader av scener som kommer att leva kvar länge, länge. Den har så underbart galna scener som följer på varandra, fullkomligt obetalbara och som långt efter att filmen är slut sitter som stämplade i hjärnans minnesbank. Min son och jag rekapitulerade scen efter scen, gång efter gång, och det har fortsatt långt efter att vi såg den. Den har stoff som är uppfodrande, som tvingar en till reflektion och diskussion.

Så om du inte vet hur du ska slå ihjäl jul- och nyårstiden eller helt enkelt bara är sugen på film känns det otroligt roligt, om än oväntat, att från hjärtat rekommendera två svenska.

Läs även: Sjunnesson: Julfilmer och högtidens brist på manliga förebilder