När två iranska revolutionsgardister fått asyl som afghaner, därtill på falska uppgifter och trots varningar, så att de i lugn och ro kunnat planera mord på svenska judar, ja då förväntar jag mig att Migrationsverket tar sitt misstag på blodigt allvar. Men som i så många fall vevas istället floskelkvarnen upp på högvarv tills man bara vill skrika högt, skriver Per Brinkemo.
Man häpnar över svarets arrogans. Här har mordplaner på judar i Sverige avslöjats och Migrationsverket har uppenbarligen brustit. Ekot har avslöjat att myndigheten gett asyl till ett par som med uppenbart falska id-handlingar försökt påskina att de var från Afghanistan. Här har det uppdagats att paret i själva verket var en sovande cell, att mannen arbetat för det iranska Revolutionsgardet och att Migrationsverket fått tips om det, utan att kontrollera uppgifterna.
Läs även: Iran misstänks för mordplaner på svenska judar
Hade inte Säpo avslöjat paret, hade de inte utvisats ur landet hade svenska judar sannolikt mördats i vårt land.
Då förväntar man sig en gnutta ödmjukhet när Migrationsverkets presschef svarar på journalistens frågor om hur det kunde bli så här. I stället svarar Jesper Tengroth:
”Det viktigaste är ju att det blir rätt på slutet.”
Reportern:
”Men på slutet? Om inte Säkerhetspolisen hade varit på det här, fått de här indikationerna, och kunnat avbryta planerna misstänker man ju att flera svenskar hade kunnat mördas?”
Tengroth:
”Utan att gå in på ett enskilt ärende så kan man ju alltid med facit i hand titta tillbaka och säga att här borde vi rimligen ha gjort på ett annat sätt tidigare. Men vi kan omöjligt ändra historien.”
Nej, det fattar vi väl, vill man skrika!
Denna attityd, detta självförsvar… Alla kan göra fel, myndigheter begår misstag, men att försöka friskriva sig från ansvar utan någon som helst rannsakan och självkritik kan man bara göra om man inbillar sig att en presschef inte ska ge saklig och korrekt information, utan agera som grindvakt för att skydda en myndighet från kritik. Så talar bara den som vet att den kommer undan för att det i Sverige har uppstått en förödande kultur av floskler och friskrivning från ansvar.
Vi ser det hela tiden, från både politiker och myndighetschefer. När Statens institutionsstyrelse (SIS) efter återkommande rymningar förra våren tvingades upp i stabsläge förklarade myndighetens generaldirektör, Elisabet Åbjörnsson Hollmark, för Sveriges Radio att flykten från hemmen beror på att lokalerna är för gamla.
Jaha, det var alltså de gamla lokalerna som orsakade situationen. ”Det är en del”, fortsatte hon, ”den andra är att vi måste säkerställa att vi jobbar efter de säkerhetsrutiner som vi nu har etablerat. Vi måste ha ett extra fokus på att se: Följer vi alla de säkerhetsbedömningar vi har gjort för alla de här barnen?” fortsatte hon.
Jamen, det ingår väl i jobbet att man följer säkerhetsrutinerna.
Ibland undrar jag vad rekryteringsgrunderna är för anställandet av myndighetschefer i det här landet. Ibland känner jag att jag inte längre står ut. Jag orkar inte längre höra alla dessa ansvarslösa människor, dessa floskelsprutande, undflyende, ryggradslösa som trots att det är uppenbart för alla glider på sanningen, inte säger som det är och inte står för vad de sagt och som vägrar ta ansvar.
Elisabet Åbjörnsson Hollmark kunde väl bara sagt att SIS inte längre klarar sitt uppdrag på grund av den våldsutveckling vi har i landet och ökningen av antalet unga grova brottslingar. Våld och rymningar har ju pågått i åratal nu. Slå larm! Det hade ingett respekt.
Ingen söker perfekta, felfria myndighetschefer. Vi söker ansvarstagande, ärliga människor som inser att de är anställda av och för oss, folket.
Minns kaoset på riksväg 22 i Skåne för ett tag sen. Fler än 1 000 bilar satt fast i blåst och snödrivor under nästan ett dygn innan bilisterna fick någon hjälp. Den tillförordnade generaldirektören på Trafikverket, Malin Holan, intervjuades i Studio Ett om varför. Och flosklerna bara sprutade; ”Jag tänker att det var ett e-x-t-r-e-m-t väder. När vi nu kommer att behöva göra utvärderingar är jag jättetydlig med att vi ser att vi inte kan vara nöjda med det här”, säger hon med en förskolefrökens röst.
Studioreportern: ”Vad var det som gick fel?”
Malin Holan: ”Vi behöver gå tillbaka och utvärdera…”
Studioreportern: ”Beskedet om evakuering kom efter nästan tolv timmar? Hur fungerade samarbetet mellan myndigheterna?”
”Det är jättetydligt att vi inte kan vara nöjda med att många satt så länge. Det måste vi gå tillbaka till och titta på hur det här e-x-t-r-e-m-a vädret kan få sådana konsekvenser. Vi har precis gått ur krishanteringen, vi måste gå tillbaka och titta på…”
Studioreportrarna börjar tröttna och frågar; “Har du själv någon reflektion om vad ni kunde gjort bättre?”
”Det som är jättetydligt för oss är att vi inte kan vara nöjda och vi behöver gå tillbaka till händelserna tillsammans med andra för att se vad vi kommer att kunna göra annorlunda. Och jag är helt övertygad om att vi kommer att komma fram till att vi behöver agera annorlunda.”
Man vill ju bara skrika!
Så här kan man bara tala när man är livrädd för ansvar. Hon talar med ett undflyende språk med ständiga upprepningar och med hänvisningar till en kommande utvärdering av ett redan konstaterat haveri där hon för att komma undan betonar vilket e-x-t-r-e-m-t väder det var. Orden som kommer ur munnen påminner om en programmerad robot som bara säger det som programmerare matat in i hårddisken.
Jag hade kunnat räkna upp en rad andra generaldirektörer och andra offentligfinansierade chefer vars goda nattsömn man kan betvivla, såvida de är riktiga människor med känslor och någorlunda fungerande intellekt. Mardrömmar och gnagande skuldkänslor borde i så fall plåga dem och väcka dem var eviga vargtimme.
Dessa chefers legitimitet ligger i deras förmåga att fullgöra sitt uppdrag. När det begås misstag, som alla människor och organisationer ibland gör, bör man förvänta sig en rak, tydlig, saklig och sanningsenlig kommunikation till alla oss som betalar deras löner och som de är satta att tjäna.