Det händer ibland att böcker öppnar nya överväldigande perspektiv och samtal. En sådan bok från 1997 har förra året kommit ut i en ny svensk upplaga. Det rör sig om Samuel P Huntingtons bok ”Civilisationernas kamp – mot en ny världsordning”. Utgåvan har ett som vanligt bra förord av lundaprofessorn Svante Nordin. Boken speglar en tid då kalla kriget tagit slut. Huntington beskriver hur en bipolär politisk konflikt mellan Väst och Sovjetsamhällets satelliter kommit att ersättas av en multipolär kulturkamp mellan en dryg handfull civilisationer. De främsta är den västerländska, den ortodoxa/ryska, den konfucianska/kinesiska, den islamska och den hinduiska/indiska.

Läs även: Ahmed: När västerländska demokratier stödjer terrorister

Trots snart trettio år på nacken har boken fått förnyad betydelse i vår tid. Om västerlandet står för frihetlig demokrati, rättsstat, mänskliga rättigheter och en liberal marknadsdemokrati så omfattar övriga civilisationer mer eller mindre auktoritärt styrda grupper av stater. Religionen har en betydande vikt avseende samtliga civilisationer, särskild för de många olika stater som i samverkan eller konflikt samlas under islam. Även i Ryssland och Indien får heliga mönster ökad betydelse. Viktiga skillnader rör även parlamentens makt, individens frihet, rättens betydelse, kulturlivets öppenhet och inte minst marknadernas frihet, det vill säga beroendet av staten. Benägenheten för våldsamma lösning är likaså viktiga.

Mycket förenklat kan man kanske säga att västerlandets stater kännetecknas av olika grader av liberalism, medan de övriga civilisationerna ofta präglas av en mer central statlig styrning och auktoritära metoder, som folken tyvärr tvingats att vänja sig vid.

En av Huntingtons poänger är att Väst härmed utsatts för ökad risk för konflikter eller krig med olika koalitioner av de övriga civilisationerna. Han pekar särskilt på hur folkrika civilisationer med en auktoritär religion och kultur – som olika varianter av islam – utgör en särskild risk ifall de gaddar sig samman, staternas ekonomier expanderar och vapenarsenalen ökar. Alltså har Huntingtons varningar sedan Sovjetalliansens fall – alltså då boken skrevs – fått ökad aktualitet. Vi ser även idag en kinesisk stat som brutalt söker militär expansion inom sin region.

Sak samma avseende den ryska stat som med den ortodoxa kyrkan som symbol bekrigar territorier som man förr behärskat, som nu senast Ukraina. Putins anser att östra delen av Ukraina tillhör den ryska ortodoxa kulturen. Mest problematiska är kanske staterna under islamska diktatoriska regimer, vilka med koranen som vapen försöker skaffa sig herravälde. Just nu tycks Indien minst fientlig visavi väst, men knappast på samma planhalva, delvis på grund av att den hinduiska regimen har en rad konflikter med muslimska grupper inom- och utomlands samt dessutom visavi kinesiska intressen.

För mig som boende i Sverige har Huntingtons skapat en oro som för mina tankar till filmer i stil med ”världsrymden anfaller”. Jag menar därför att kampen mellan olika kulturer naturligtvis måste få betydelse för svensk dagspolitik. Vad bör/kan med andra ord Sverige göra i egenskap av liten nation inom västerlandets system? Ett första förnuftigt och föga invecklat försök till svar är att med olika lämpliga politiska medel försöka värna och utveckla den svenska demokratin, rättsstaten, åsiktsfriheten och den fria marknadsekonomi som är vår nations ryggrad. Här finns som bekant en hel del att göra.

Den svenska regeringsformen kan utvecklas mot vidgat folkligt inflytande gentemot partiernas kanslier. Vidare bör ettåterinförande av tjänstemannaansvaret resultera i en stärkt ställning för nationens medborgare gentemot det offentliga. Och punktvis bör en offentlig avreglering – samt åtföljande bolagisering och sänkta skatter – ge en skjuts åt medborgarnas och näringslivets frihet.

Viktiga frågor då det gäller Sverige i civilisationernas kamp rör dels invandring, dels det som brukar kallas mångkulturalism. Frågan är hur skadlig de senaste två decenniernas invandring varit, något som resulterat i två miljoner nyinflyttade. Osäkra uppgifter talar för att omkring en miljon människor anlänt från muslimska stater, varav kanske 20procent inte utövar sin religion.

Om en radikalisering sker inom svenska grupper av islam föreligger naturligtvis en allvarlig risk för ökade svenska samhällskonflikter, av det slag vi redan idag ser. Men om svenska politiker väljer att driva en förnuftig integrationspolitik, som innebär att den muslimska religionen bemöts neutralt och fredligt kan sannolikt många nyanlända inlemmas i den västerländska modellen där trosfrågor tillhör privatsfären. Tyvärr vacklar svensk politik och rädslan innebär tyvärr en alltför tillmötesgående inställning till islam.

Läs även: Brinkemo: Mångkulturen som sanningsbranschernas akilleshäl

Däremot öppnar den bredare frågan om ”mångkulturalism” för en direkt konflikt mellan invandring och vår europeiska civilisation. För detta talar den svenska vänsterliberala fäblessen att tala vitt och brett om mångkultur. Om man bara tänker på mat, musik, dans, och så vidare, föreligger knappast någon fara. Men om man inlemmar klankultur, auktoritär lydnadskult, könssegregation, språk och andra särskiljande fenomen inom islam så hamnar konflikten i öppen dager.

Enligt min mening är därför de svenska vänsterliberalernas färdväg ytterst problematisk. Kulturella pekpinnar har bannlysts. Den officiella linjen är närmast att främja mångfaldens kulturyttringar. Bara inställningen till svenska språkets underordning – arabiska kallas numera modersmål – visar på stor uppgivenhet. Pedagogerna snack om fördelen med studier i hemspråk baseras förmodligen på invandring av engelsktalande familjer från väst.

Jag propagerar alltså inte för kamp mot främmande kulturer. Vi måste agera med förnuft. Fredligt måste religionsfrihet på privat vald bas propageras. Några minareter ska alltså inte raseras som Åkesson säger. Han gillar för övrigt inte den västerländska liberala samhällsformen. Men det gäller för landets politiker att ständigt peka med hela handen vad gäller betydelsen av vår svenska kultur och vårt språk, den västerländska demokratin och rättssamhället, samt individens frihet att på olika plan själv välja färdväg så gott det går i Sverige.

Skolor med viss trosinriktning ska således inte ges stöd av samhället. Genom lagstiftning behöver kanske inte religiösa huvudbonader förbjudas – det räcker antagligen med rekommendationer avseende offentligt anställda.

Vi ska alltså inte öka konkurrensen mot den samhällsbärande västkulturen i vårt land genom att lansera normer om nya kollektiv av minoriteter. Inte heller ska vi – som socialdemokratins ledning gör – politisk splittra samhället, utan försöka bygga en svensk gemenskap. Splittring är en grogrund för konflikter och extremism, fenomen som tyvärr ökar i vårt land.

Jag gissar att många vänsterliberaler uppfattar mina ord som svordomar i kyrkan. I så fall är det ett tecken på framväxten av den mångkulturella sjukdom eller fara som Huntington med goda argument varnar för. Många svenska vänsterpolitiker tycks inte känna något hot mot vår civilisation. Eller så vill man helt enkelt att vår västerländska kultur ska ändras från en stat av individer till ett samhälle av kollektiv. Det senare har faktiskt länge varit socialdemokratins huvudsakliga färdlinje.

På så vis menar jag att vänstern närmast agerar som femtekollonare. Man vill se mer av kollektivism, mer statlig styrning och mindre frihet för marknaderna. Även Sverigedemokraterna är problematiska. Partiet är som sagt mot liberalism och vill se ett mer auktoritärt nationalistiskt svenskt samhälle, som är villigt att konfrontera islam med full kraft. Jag tror inte Huntington skulle ha rekommenderat inledandet av en strid mot främmande civilisationer.

Det saken gäller är öppenhet, krav och förnuft. Det anser jag som goda slagord i kampen för vår civilisation.

Läs även: DEBATT: Mångkulturens baksida